onsdag 31 december 2008

tisdag 23 december 2008

Välkommen uttalas olika på mandarin och taiwanesiska

Två pandabjörnar har anlänt till Taiwan från fastlands-Kina. De är en gåva från regimen i Beijing till den taiwanesiska huvudstaden Taipeh's Zoo. De hälsas välkomna inte bara av tusentals Zoo-besökare utan också av Taiwans nyvalde president Ma Ying-jeou, som företräder det gamla nationalistpartiet Kuo Min-tang. KMT invaderade Taiwan, när dess mandarintalande ledare tvingades fly fastlandet efter kommunisternas seger i inbördeskriget 1949. KMT var inte mindre finkänsligt i umgänget med den lokala taiwanesiska befolkningen än Mao på fastlandet.

När den mandarintalande presidenten Ma nyligen talade inför utländska media förklarade han däremot att den tibetanske ledaren och Nobelfredspristagaren Dalai Lama inte var välkommen till Taiwan. Under perioden 2000-2008 leddes Taiwan av det från början underjordiska oppositionspartiet DPP, som blev legalt i början av 90-talet. Dess ledare med rötter på Taiwan talar däremot taiwanesiska. Under deras ledning var Dalai Lama välkommen till Taiwan.

Taiwan med 23 miljoner invånare är i allt väsentligt en självständig stat. Framför allt är det en fullblodsdemokrati - en av de få i denna del av världen. Trots de massiva övergrepp som KMT utsatte oppositionen och det taiwanesiska folket för in på 80-talet, har Taiwan sedan dess utvecklats till en blomstrande demokrati. De forna ärkefienderna KMT och DPP har växlat vid makten, och växlingarna har gått konsitutionellt och ordnat till enligt konstens alla regler.

Ma Ying-jeous välkomnande av de två panda-ambassadörerna från Beijing och hans kalla hand till Dalai Lama visar dock att ordet Välkommen uttalas olika på mandarin och på taiwanesiska. Det gör tydligen också ordet solidaritet. Och solidaritet har inte Taiwan råd att avstå från.

fredag 19 december 2008

..... för övrigt anser jag .....

För två veckor sedan skrev jag om Rafael Samedov från Azerbajdzjan boende i Hallstavik, som ska avvisas enligt beslut av Migrationsverket trots att hans flickvän i Hallstavik väntar deras barn. I går skrev Norrtelje Tidning att Migrationsverket nu avslagit hans senaste ansökan om att få stanna hos sin nya familj.

Idag berättar migrationsminsiter Tobias Billström (m) - såvitt jag vet utan anknytning till Rafaels fall - att han kommer att se till att lagen ändras, så att asylsökande i Rafaels situation inte ska behöva avvisas. Frågan ska tas med förtur. Lagen ska ändras under denna mandatperiod. Frågan är nu vad Migrationsverket kan göra åt detta. I alla händelser kan vi vara övertygade om att Rafael kommer att förpassas ur Sverige, så länge Migrationsverket har något att hänga upp sitt beslut på.

När Tobias Billström nu vill ändra lagen i ett snabbspår har han säkert inte haft något motstånd i de övriga Allianspartierna. Om det skulle gå så illa att Sverige får en vänsterregering 2010, är det viktigt att lagen hunnit ändras till dess. Det blir svårt för socialdemokraterna att köra över miljöpartiet och vänstern för att återgå till dagens inhumana avvisningspolitik.

Migrationsverkets rigida paragrafrytteri bekräftas på nytt idag enligt radion. Ett praxis beslut har nyligen fattas om att inte avvisa ensamstående kvinnor med barn till Kongo. Trots detta skulle en kvinna i den situationen avvisas till Kongo igår. Migrationsverkets motivering till detta var bara, att hennes beslut fattats före det nya praxisbeslutet, och då ska det verkställas. Så länge det finns något att hänga upp en avvisning på, så ska den enligt migrationsverket verkställas. Det behövs varken hjärta eller hjärna till ett sådant beslut.

torsdag 4 december 2008

...för övrigt anser jag Migrationsverket bör läggas ned!

"Vi utvisar inte för att vi har något emot honom" förklarar Marie Andersson på Migrationsverkets presstjänst i Norrtelje Tidning den 2 december beslutet att utvisa Rafael Samedov till Azerbajdzjan, trots att den gravida flickvännen går kvar i Hallstavik. Rafael var på väg att få jobb som vårdbiträde på ett servicehus i Norrtälje, när Migrationsverket slog till.

Idag kom beskedet att den 16 åriga romska (enligt Blekinge läns Tidning) flickan i Karlshamn som lever i skyddat boende efter att ha misshandlats av sin pappa ska utvisas till Kroatien tillsammans med sin familj. Enhetschefen Annette Bäcklund på Migrationsverket förklarar att det i Kroatien finns "ett uppbyggt system för att ge både barn och familjer som behöver vård och stöd." Det värsta är, att Migrationsverket bättre än de flesta känner till det brutala utanförskap som romer lever i över hela Balkan.

Jag skrev för någon månad sedan om att Migrationsverket vägrat att ge uighuren Adil Hakim från den av Kina ockuperade provinsen Xinjiang uppehållstillstånd, sedan han frisläppts från den amerikanska terroristfångenskapen i Guantanamo. Hakim liksom andra uighurer fängslades i samband med att talibanregimen föll i Afghanistan eftger 11 september. Hakim har tillfällit vistats i Albanien, men liksom andra uighurer förvägras han asyl runt om i världen. Enda stället han är välkommen är Kina, där man mer än gärna och effektivt tar itu med Hakim och hans likasinnade.

När ett antal riksdagsledamöter över partigränserna på DN Debatt vädjade till Migrationsverket att ompröva fallet Hakim, svarade verkets generaldirektör Dan Eliasson med att gå till attack och förklara dem som skyldiga till den lagstiftning, som han och Migrationsverket tvingas följa.

När jag började arbeta på dåvarande Invandrarverket 1979 präglades det av generaldirektören Kjell Öberg, som förklarade uppgiften som att undersöka om det fanns något som gjorde att man inte borde neka en asylsökande stanna för de risker som man i så fall skulle ta för denne. Efter att ha lämnat verket 1985 blev jag 1991 statssekreterare för flykting- och invandrarfrågor i regeringen Bildt.

Jag kunde snabbt konstatera att klimatet vänt 180 grader. Nu var synsättet att till varje pris hitta något som gjorde att en asylsökande kunde avvisas. Men, vad värre var, så gjorde invandrarverkets ledning allt för att blockera regeringens försök att ge flyktingpolitiken en mänskligare framtoning. Under åren därefter har Invandrarverket/Migrationsverket och den numera äntligen nedlagda Utlänningsnämnden varit de främsta och effektivaste lobbyisterna för en allt hårdare asyllagstiftning.

Nej, Dan Eliasson, det har visserligen nog varit med den tidigare socialdemokratiska regeringens goda minne som flyktingpolitiken blivit lika hård som i resten av Europa - arkitekterna har dock suttit och sitter på de statliga myndigheter som har att sköta denna. En av mina första motioner i riksdagen 1993 handlade följdriktigt om att lägga ned Invandrarverket. Det synsätt som präglar svenska myndigheters hantering av utlänningsärenden sitter så inpyrd i dessas väggar, att inget går att ändra utan att börja om från början.

onsdag 3 december 2008

Kärnkraftskramare

Folkpartiets energipolitiske talesman Carl B Hamilton gick på DN Debatt i söndags till frontalangrepp mot vindkraftutbyggnaden. Kravet på att mot bakgrund av klimathoten ifrågasätta gamla tabun om kärnkraften visar sig vara bara samma gamla kärnkraftskramande som tidigare.

I folkomröstningen 1980 röstade jag på linje 3, d v s en avveckling av kärnkraften. Mitt huvudskäl var de olösta säkerhetsfrågorna kring avfallshanteringen. De frågorna är fortsatt lika olösta. I riksdagen röstade jag med miljöpartiet i samma riktning våren 1996. Däremot har jag alltid varit motståndare till den intellektuellt ohederliga linjen att förbjuda forskning om kärnkraft.

Linje 2 - avveckling med förnuft - vann folkomröstningen. Linje 2 var aldrig någon avvecklingslinje utan ett taktikdrag för att förhindra en seger för linje 3. Många som röstade på linje 2 trodde på löftena om en avveckling med förnuft - det gjorde aldrig arkitekterna bakom linje 2. Tvärtom har linje 2-arkitekterna haft stort inflytande över en energipolitik under 80- och 90-talet som konsekvent avstod från att utveckla förnyelsebara energiformer.

Jag har hört ledande företrädare för linje 2 senare förklara sitt stöd för fortsatt kärnkraft med, att man 1980 inte visste att kärnkraften skulle bli tekniskt säkrare. Jag tilltror inte någon av dem en så låg intellektuell nivå, så att de inte skulle kunna föreställa sig att tekniken successivt blir säkrare - rena BLUFFEN!

För egen del hör jag ändå till de, som med rapporterna om stigande koldioxidutsläpp och hotet om ökat oljeberoende av otaliga skurkstater ändå kommit fram till att kärnkraften är ett mindre ont. Idag har vi efter flera decennier med kärnkraft omfattande kärnavfall som i alla händelser måste hanteras. De går inte att göra ogjort med någon avveckling i förtid.

I det läget menar jag att alla vägar att bryta beroendet av fossil energi och att hitta förnyelsebara energiformer måste prövas seriöst. Kärnkraften är en, men bara en av dessa. Vindkraft är självfallet en annan, som vi inte seriöst kan avstå ifrån. För kärnkraftskramare som Carl B Hamilton är tydligen klimathotet bara ett alibi för samma kärnkraftskramande som tidigare. Det synsättet undergräver trovärdigheten i den energipolitiska syn som bärs upp av breda lager inom folkpartiet.

tisdag 2 december 2008

Barack "Orwell" Obama

Inför valet 1982, efter sex år med borgerlig regering i Sverige, förde vi heta debatter i fikarummet på det kraftigt vänsterdominerade Invandrarverket, där jag då arbetade. Socialdemokraterna gick till val på en lång rad kostsamma löften till viktiga väljargrupper.

Jag hävdade att det inte fanns utrymme för alla dessa löften hur angelägna de än kunde tyckas. Jodå, svarade mina vänsterkollegor. Och i alla händelser så var de fyra viktigaste löftena heliga. Heligast av alla var löftet till landets pensionärer.

Inte långt efter valet hade den nya socialdemokratiska regeringen svikit samtliga löften - också till pensionärerna. När jag sorgset påpekade detta för mina tidigare så trosvissa kollegor fick jag ett överraskande svar. Visst, men när vi sviker våra löften är det för att vi är tvungna. Borgarna gör det för att komma åt folk. Huvudsaken var inte löftena utan att återerövra regeringsmakten.

I USA gick Barack Obama till seger i presidentvalskampanjen på löftet och visionen om 'Change'. När jag besökte USA för någon vecka sedan sände CNN ett inslag, där man återgav ett antal centrala uttalanden i Obamas valtal. Nu skulle det vara slut på den inflytelserika lobbyismen i Washiogton. Nu skulle nya kvastar dra in i maktens gamla boningar. Löftena bidrog säkert till att få många fler förstagångsväljare till valurnorna.

Bara ett par veckor efter den historiska valtriumfen har Obama nu besatt alla de tunga posterna i sin nya administration med inte nya kvastar utan just de välkända gamla kvastarna. Obamas supportrar i Sverige har nu ägnat veckor åt att förklara varför Obama måste göra tvärtom mot vad han vunnit valet på. När Bill Clinton vann valet 1992 tog det ändå ett år, innan han hade övergivit de flesta av sina visionära vallöftena. Obama behövde bara två veckor - och han har ännu inte tillträtt. Sossarna har något att lära.

I boken "Animal Farm" gisslade George Orwell på 30-talet det nyspråk med vilket kommunisterna legitimerade att de gjorde allt tvärtom i fråga om rättvisa, jämlikhet och solidaritet jämfört med vad de lovat innan de tagit makten. 'Nyspråk' kallades det att byta innehållet i visionerna mot raka motsatsen. I dagarna ser vi exempel på det nya seklets nyspråk.

Jamen, säger Obamas supportrar, han måste ju ta hänsyn till verkligheten också. Visst, det är en sak att vinna makten på löften om att plocka ned stjärnorna. I det finstilta stod det kanske att det bara gällde i tider av solsken. I vardagen gäller ju något helt annat. Men, huvudsaken var ju att återerövra makten. 'Change' kommer säkert att återkomma i Obamas stora tal framöver. Det är bara där de hör hemma. Det växande politikerföraktet har sina orsaker både i Sverige och i USA.

tisdag 11 november 2008

Krassman och hans gäng

Det ser ut som en tanke att det är på dagen 70 år sedan den bruna mobben under Kristallnatten fick fritt fram för sina hatkampanjer, när jag läser socialdemokraternas i Norrtälje särskilda påläggskalv Kristian Krassman utgjuta sig över den liberale samhällsdebattören Mauricio Rojas flytt från Sverige. Jag har under åren lärt mig både uppskatta och respektera intellektuellt hederliga socialistiska tänkare och samhällsdebattörer, även om jag ofta kommit till rakt motsatt slutsats som de.

För hat och okvädinsord känner jag däremot bara förakt, men också rädsla för effekterna. En politisk agitation som går ut på att skrämma och tysta alternativt tänkande är ett hot mot demokratin. Hur kommer det sig att det synsättet är så vanligt bland dagens unga socialdemokrater. Det är en politisk arbetsmetod helt främmande för många vänsterpartister jag lärt känna. Det var också otänkbart på t ex Anna Lindhs eller Jan Nygrens tid som SSU-ordförande. Är det vetskapen om att maktens taburetter inte längre är garanterade ett och samma parti för evigt?

Kristian Krassman och hans gelikar bland Norrtäljes socialdemokrater står ljusår ifrån den attityd som deras ledare Elisabeth Björk visar och de värderingar som jag uppfattar att hon står för. Vi behöver mer av det i svensk politik, inte mindre. Hennes tid är därför säkert redan utmätt, även om hon kanske får sitta kvar över valet 2010 för att inte skrämma bort väljare. Krassman och hans gäng underlättar ickesocialistiskt styre i Norrtälje också i fortsättningen.

söndag 9 november 2008

Kristallnatten

I fem år hade större delen av världen blundat för utvecklingen i Hitlers Tyskland. Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brakade den statsledda pogromen mot landets judar lös i full skala. Under Kristallnatten misshandlades, skändades och mördades hundratals judar runt om i Tyskland. Tusentals sändes till koncentrationsläger. Synagogor satts i brand Det blicken vikt undan för blev inte längre möjligt att inte se. Och ändå var det fortsatt väldigt många som blundade och förnekade - också i vårt land. Studenterna i Uppsala visade att också de som skulle vara framtiden i vårt land kunde titta åt ett annat håll.

Förintelsen och det som ledde fram till denna i Hitlers skräckvälde har ofta framställts som något unikt - något som bara kunde hända där och då. De 70 år som gått sedan dess har bara alltför uppenbart visat att det kan ske igen. Det har skett igen - också i Europa. Det kan hända igen. Där hatet får ta överhand och människor är rädda kan det hända, som vi alla under normala omständigheter är övertygade om bara kan hända någon annanstans, i en annan tid.

Mauricio - Du gör skillnad!

I dagens Svenska Dagblad skriver dess politiske chefredaktör PJ Anders Linder en lysande huvudledare om den i dagarna till Spanien utvandrade Mauricio Rojas. Mauricio fick tydligare än de flesta uppleva att taket är lågt i Sverige och svensk politisk debatt. Antingen är man på rätt sida eller så är man på fel. Att utmana det invanda tänkandet är en dödssynd. Allra värst är det om man försöker bryta sig igenom konformismens barriärer - och de finns överallt, även där man gärna hyllar sig själv som fritänkare.

När Mauricio inför valet 2002 gjorde sitt inträde i folkpartiet och mycket snabbt tog sig in på vad som visade sig vara valbar plats i riksdagen möttes det av konvulsioner på väldigt många håll. Trots att det var ett försök att visa att svensk politik inte bara består av de som gjort sin långa "värnplikt" i internt partiarbete, väckte det mycket starkare känslor än när Marit Paulsen ett par år tidigare lika välkommet klev in utifrån och blev partiets europaparlamentariker. Men Mauricio kom i alla avseenden utifrån och utmanade det invanda.

Det är en sanning hos väljare och i partiernas festtal, att den svenska politiken och särskilt de politiska partierna behöver förändras. Den förändringen kommer inte innifrån, vilket t ex partiernas sätt att lägga locket på personvalsinslaget visar alltför tydligt - i alla partier. Förändringen av svensk politik kommer trots partierna. PJ Anders Linder skriver att det centrala för Mauricio var att "göra skillnad i praktiken." Mauricio, vi är många som är tacksamma för att Du faktiskt gör skillnad också framöver.

torsdag 6 november 2008

Intermaffiella brottningsförbundet

även förkortat FILA har dömt den svenske brottaren Ara Abrahamian och förbundstränaren Leo Mylläri till en halv miljon i böter för att de vågade reagera på justititemordet på Ara i semifinamatchen i OS i Beijing. Ett kotteri av italienska intressen i FILAs ledning såg till att en italienare vann guldmedaljen, när han inte mäktade detta på rent sportsliga grunder.

Den internationella brottningen har redan mer än väl diskvalificerat sig från framtida närvaro i OS-programmet. Frågan är bara om IOK har kurage nog att ta i frågan. "Domen" mot Ara visar att FILA inte skyr några medel mot dem som vågar avslöja brottningens rätta ansikte. Vad som blir nästa steg återstår att se. Hos maffian skickar man väl en torped att sätta några kulor i knäna på den som fortsätter att mopsa sig.

onsdag 5 november 2008

USA kan!

Så har då USA valt sin första afroamerikanske president. Jag har träffat många det senaste året som hävdat, att USA inte ännu är moget att välja en svart president. Även om jag hade föredragit John McCain som president, så har jag inte tvivlat på vad USA kan. USA kan, som Barack Obama trumpetat ut. Och där är vi helt överens.

Det är rätt intressant, att så många svenskar som så starkt förordat Obama denna gång, samtidigt hör till de som ofta vädrar sina traditionella fördomar om USA - inte sällan rent USA-hat. Visst kan man vara kritisk mot inslag, även viktiga sådana, i amerikansk både inrikes- och utrikespolitik. Men, vilket jag en gång lärde mig under den svenska Vietnam-rörelsens glansperiod, ingenstans var kritiken mot Vietnamkriget både intelligentare, skarpare och starkare än just i USA.

I USA kan man ha en antikrigsrörelse mot det egna landets regering av en omfattning som i inget annat land i världen. I USA kan man ställa sittande president inför domstol. Det har både Nixon och Clinton fått erfara. Och där kan sittande president nagelfaras av fria och oerhört effektiva media på ett sätt, som man bara kan drömma om i resten av världen. Och i USA kan man välja en svart president. I Europa har man många högdragna kritiska synpunkter på USA. Men, när får vi en svart president eller premiärminister i Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller för den delen i Sverige? USA kan.

måndag 3 november 2008

Och sen......?

I morgon väljer USA ny president. Allt talar för att den nye presidenten heter Barack Obama. Även om Obama leder den samlade väljaropinionen enligt sammanvägda analyser med "bara" 5-6%-enheter och åtminstone i ett par av de nyckelstater som McCain måste vinna för att ha en chans, så krävs det mycket oväntade resultat natten till onsdagen svensk tid för en överraskning. Men, visst är det så att det normalt sett krävs större marginal för att segern ska kunna tas ut i förskott.

Och den osäkerhet som trots allt återspeglas i rapporteringen har ju sin grund i det faktum, att alla normala ingångsvärden borde ge Obama ett mycket tydligare övertag. USA har haft en republikansk president i åtta år. Sittande president är osedvanligt impopulär. Ekonomin är i rejäl gungning och skapar oro även i välbeställda kretsar. Lägg till detta att Obama haft den historiskt utan jämförelse största kampanjkassan. Trots det finns det svenskar som ser Obama som valets underdog.

Det verkligt remarkabla i årets val är att den republikanske kandidaten John McCain trots allt detta ändå inte är uträknad för länge sedan. Uträknad var han ju för bara ett år sedan i kampen att överhuvud taget vinna den republikanska nomineringen. Ingen annan republikan skulle ha kunnat kämpa årets valrörelse ända fram till målsnöret.

Den kraftiga Obama-opinionen i Sverige är förvisso inte förvånande. Den svenska Alliansregeringen blev ju ett faktum först sedan de nya moderaterna valt att utkämpa kampen om makten på traditionella socialdemokratiska marker. Socialdemokratin har ett genuint grepp om svenska värderingar långt in i de djupa borgerliga leden. Och då ligger vänsterdemokraten Obama närmare den svenska folksjälen. Men, det ska onekligen bli intressant att följa ursäkter och undanflykter från svenska Obamaanhängare, när verkligheten tränger sig på de kommande fyra åren. Vi har inte rösträtt i det amerikanska presidentvalet, men vi kommer att få vara med och betala priset för utgången.

söndag 2 november 2008

Folkomrösta? Javisst!

Folkomröstningar är trubbiga instrument. Inte sällan används de för att de folkvalda flyr sitt ansvar. Folkomröstningar duger dessutom bara när det finns två entydiga alternativ. JA eller NEJ.

Folkomrösta om svenskt euromedlemsskap? Ja, det är väl det enda demokratiska svaret på frågan om vi ska ha ett nytt beslut efter svenska folkets tydliga NEJ i september 2003. Argumenten tål att prövas på nytt 8 år efter förra folkomröstningen.

Men varför stanna vid att folkomrösta om euron? Lika rimligt vore det att folkomrösta om Lissabonfördraget. Det tycker även folkpartiets Europaparlamentariker Olle Schmidt, även om partiet hamnat på motsatt kurs. Hållningssättet till folkomröstningsinstitutet får inte bestämmas av om man tror sig kunna ha framgång i sak med detta.

Olle Schmidt står för en principiellt tydlig hållning. En folkomröstning om Lissabonfördraget skulle dessutom med stor sannolikhet få väljarna att hysa större tilltro till politikernas avsikt med en folkomröstning om euron.

lördag 1 november 2008

Bubblor som spricker

Det är en tid av bubblor som spricker - finansbubblor, fastighetsbubblor ...... Senast var det den socialdemokratiska opinionsbubblan som sprack. Bubblor spricker för att de mest innehåller luft. Den socialdemokratiska opinionsbubblan växte trots att den socialdemokratiska oppositionen bara satt vid ringside och iakttog den nya regeringens våndor. När socialdemokraterna började agera själva sprack bubblan.

Det finns ingen anledning att hälla salt i några sår, men för ett par veckor sedan, innan någon visste vad finanskris eller samarbetspiruetter i oppositionen skulle kunna spela för roll, satt vi några och diskuterade utsikterna inför valet 2010. Vi var några som påpekade, att utan starka uppbackare inom partiet lever Mona Sahlin ett farligt liv som oppositionsledare. Börjar det knaka i opinionsvindarna kan falluckan öppna sig mycket hastigt. Vem som leder socialdemokraterna i valrörelsen 2010 kan vara en öppnare fråga än många anat. Nalin Pekguls oro i DN häromdagen är mer än befogad. Det är dock inget skäl för Alliansen att luta sig bakåt vid ringside. Det är bara hårt jobb som bygger uthålliga opinionsvindar.

tisdag 28 oktober 2008

Förhandla med talibaner?

Man bör förhandla med talibanerna, anser förre försvarsministern Tage G Peterson (s). Nobelfredspristagaren Martti Ahtisaari är inne på samma tankegångar. Tage G ansåg detsamma om Milosevic när det begav sig på 90-talet. Det var också vad den dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain gjorde med Hitler 1938. Freden räddades enligt Chamberlain. Priset betalades av Tjeckoslovakien - ett litet land långt borta, som Chamberlain uttryckte det - som lämnades fritt till kanslern i Berlin. Därefter fick polacker, norrmän och danskar, fransmän etc betala - och betala väldigt dyrt.

Både i Dayton och i slutfasen av Kosovokampanjen förhandlades det med Milosevic. Men, det var först sedan USA under Bill Clinton militärt tvingat Milosevic på knä. Fred skapas inte med vapen, men vapen behövs tyvärr för att skapa läge att bygga fred. Fred i Afghanistan kan bara byggas långsiktigt, men det görs inte på talibanernas villkor.

Det är anmärkningsvärt att just socialdemokraterna släpper fram personer som Tage G Peterson, Margareta Winberg och Maj-Britt Theorin på framskjutna regeringsposter. Personer som gärna viker ned sig inför tyranner. Det är sådana som de som uppfattar svensk neutralitet under Andra världskriget som heroisk och inte bara ren egennytta. Men, de har heller aldrig förstått varför resten av världen aldrig uppfattat Sverige på rätt sida i kriget mot Hitler.

En välgörande kommentar finns på Försvarsbloggen där miljöpartiets säkerhetspolitiska språkrör Annika Nordgren Christensen under rubriken "Next generation?" lägger ut texten. Skulle det gå så illa att vi någon gång i framtiden får en regering byggd på socialdemokrater och miljöpartister, skulle Annika som försvarsminister vara den enda ljuspunkten. Hon har både den kompetens och det omdöme som så många andra saknar. Men, det skulle väl antagligen inte miljöpartiet våga sig på.

måndag 27 oktober 2008

I Byn finns mycket mer än en lada

Mitt starkaste, om än inte största, idrottsminne är från prisutdelningen vid World Cup i bandy 1991 i Ljusdal. Jag gjorde min tredje och sista Cup som ordförande i arrangörsklubben Ljusdals BK. Edsbyn hade vunnit Cupen för andra gången sedan idésprutan Björn Svartswe drog igång 1974. Hälsingebandyn var på väg utför i svensk bandyelit. Bollnäs var förankrat i serien under och Ljusdal och Broberg på väg åt samma håll. Ett otippat Edsbyn med mycket unga spelare som Magnus Olsson och Peter Törnberg hade börjat en lång väg mot framtiden.

Under prisutdelningen segnade Edsbytränaren ned på isen. Det blev andlöst tyst. Jag stod och höll om ett par unga Edsbyspelare med skräck i ansiktena. Nu ordnade sig allt till det bästa. Tränaren fortsatte sina framgångar i bandyvärlden. Och Edsbyn har målmedvetet och seriöst byggt 2000-talets utan konkurrens mest framgångsrika bandylag inte bara i Sverige utan i världen.

I natt vann Byn World Cup för tredje gången – den här gången i ett klassiskt bandyderby mot Bollnäs. Finalen hade flyttats till Edsbyn, där man också har Sveriges första bandylada. När värmen gjorde söndagsspel på Ljusdals anrika IP utomhus omöjligt, visades bara alltför uppenbart att dagens bandy på elitnivå förutsätter inomhusis. Det var Edsbyn först med att inse. Det är bara en av många orsaker till att Edsbyn är bäst i världen.

Vid tiden för World Cup 1991 började frågan om bandyhall diskuteras i Ljusdal. Alla förståsigpåare i Ljusdal fann tanken rena science-fiction. Förståsigpåare har Ljusdal alldeles för många. I Edsbyn finns det däremot gott om människor som gör något. World Cup-generalen Svartswe hade sina rötter i Edsbyn.

Min bandypassion föddes i slutet av 50-talet på Prästskogsvallen i Rättvik, där jag bodde ett stenkast från bandyisen precis som senare i Ljusdal. Där kunde jag se bröderna Bempa och Nanen Eriksson debutera på bortais för Falu BS. Där fanns den senare till samma Falu BS flyktade eleganten Egon Adeström. Och jag fick t o m se legendaren Einar Tätting hoppa in, trots att han egentligen lagt skridskorna på hyllan.

IFK Rättvik åkte ur bandyns högsta serie 1951 och har aldrig lyckats ta sig tillbaka. Ljusdal klev in första gången några år senare. Rättvik ligger fortfarande på plats 32 i allsvenska maratontabellen, vilket vittnar om storhetstiden på 30- och 40-talet

För ett år sedan återvände Dan Hjelm till Rättvik efter enastående kämpainsatser i en rad elitklubbar runt om i landet – också en minnesvärd säsong i Ljusdal. Då startade en satsning på att föra Rättvik från den tredje serien tillbaka till högsta bandynivå senast 2012/13 – 60 år sedan senast. I satsningen ingår en bandyhall, som invigs hösten 2009. Då ska jag vara där. I Rättvik finns det bandyfolk som gör något. Edsbyn har visat att det är förutsättning för framgång.

söndag 26 oktober 2008

"Sin egen väg"

"Sin egen väg" sjunger Lalla Hansson i en av sina klassiker. I Ljusdals-Posten läser jag att László Gönczi lämnar Miljöpartiet de Gröna – eller numera Gråa enligt László. Den utlösande faktorn är Miljöpartiets medlemsomröstning om EU-medlemskapet, men László ser det snarare som kulmen på en lång tids anpassning till något som ligger väldigt långt från vad grundarna tänkte sig. Och László är inte ensam bland dem. Kvar finns snart bara Per Gahrton - politikens ständige kameleont. Tvärvändningen i EU-frågan är nog inget hinder för hans comeback i EU-valet.

Det är få svenska politiker jag känner samma respekt för som László. Vi har ofta varit oense i dagspolitiska ställningstaganden, men i botten har legat en bred grundläggande värdegemenskap. Politik handlar väldigt mycket om att kompromissa. László kan den konsten också, vilket jag som kommuntjänsteman i Ljusdal hade möjlighet att följa från första raden. Men för att kompromissen inte bara ska bli ett politiskt hantverk för nästan vad som helst, krävs en grundläggande övertygelse som håller i alla väder. Den besitter László.

Skilsmässan mellan Miljöpartiet och László är logisk. Under senare år har jag hos allt fler miljöpartister sett inte bara förvåning utan också skepsis i ansiktsuttrycket, när jag – den etablerade folkpartipolitikern – berättat om vännen László. Ja, det gäller förståss de där uppe eller på väg uppåt i partiet. Ute bland gräsrötterna delar fortfarande många Lászlós starka grundsyn. Inte sällan har han därför med framgång kunnat utmana partiledningen på Miljöpartiets partistämmor.

Miljöpartiet blir fattigare utan László. När de Gröna växte fram som alternativet i svensk politik var just alternativtänkandet en grundbult. Småskalighet var ledstjärna. Det är en svunnen tid för dagens gröna karriärpolitiker. Under tio år av regeringssamverkan med Göran Persson ställde Miljöpartiet upp på den mest omfattande centraliseringen av svenskt samhällsliv. Stordrift i domstolar och skatteförvaltning var ingen grön stötesten.

Den omfattande utslagningen av bensinstationer i landets glesare bygder – inte bara i Hälsingeskogar utan också i Roslagens kust- och skärgårdsbygder – lämnar de gröna storstadspolitikerna helt oberörda. Grönt kräver storskalighet. Motståndet mot tätare samverkan mellan svensk politiks stordriftspolitiker och Miljöpartiet är inte störst hos de Gröna. Miljöpartiet är inte längre Alternativet i svensk politik – bara del av ett ganska traditionellt alternativ.

lördag 25 oktober 2008

Byn mot fem ryska lag i slutspel

När kvartsfinalerna strax inleds i årets World Cup i bandy i Ljusdal ställs det svenska hoppet Edsbyn mot hela fem ryska klubblag. Ryska lag som förutom alla de främsta ryska spelarna också rymmer utländska spelare till ett helt svenskt landslag och ett halvt finskt. Det är i rysk bandy pengarna finns idag.

Ljusdals BK tog farväl i sista gruppspelsmatchen med 0-9 mot ryska mästarna Dynamo Moskva. Klasskillnad förståss, men de unga LBK-arna visade inte alltför mycket respekt för de namnkunniga världsmästarna och vågade utmana matchen igenom. "Böna" Eriksson och Yvonne Oscarsson har något på gång. Elitserien ska inte dröja alltför länge.

Större delen av det ryska landslag som i vintras förnedrade svenskarna i VM-finalen återfinns i Dynamo. Idag stod Evgeny Ivanushkin för underhållningen. När Misja Sveshnikov och Rinat Samshutov om några år drar sig tillbaka tar Ivanushkin över som den främste av ryska vinthundar på bandyisen.

Bollnäs vann nattmatchen

Bollnäs GIF vann nattmatchen i World Cup i Bandy utan att förta sig med 4-1 mot Ljusdals BK. Det är skillnad mellan högsta och näst högsta serien i svensk bandy. Svenska domare på nytt, så LBK var ändå inte de som behövde skämmas över sin insats på isen.

Strax är det nattmatch

Klockan 2 i natt går årets nattmatch i World Cup i bandy här i Ljusdal - den 35:e dygnetruntturneringen mellan världens bästa klubblag. Som så mången gång förr är det lokalderby mellan Ljusdals BK i Allsvenskan och Elitserielaget Bollnäs GIF. Eftersom det är både lokalderby och cup-match är utgången en helt öppen historia. Vinnarna går till kvartsfinal i morgon kväll.

Tidigare i kväll visade Edsbyn och Kuzbass upp en bländande snabb bandy, där ryssarna hämtade upp Byns 2-0-ledning. Edsbyn vann till slut på straffar. Edsbyn har de senaste åren varit primus motor i både svensk och internationell bandy. I kväll mötte man ett ryskt lag utan utländska spelare och utan någon av de mest namnkunniga ryska bandyspelarna, men fruktansvärt fort gick det på isen i klassisk rysk bandystil.

Den storväxte Pavel Ryazantsev har satt flest mål hittills i turneringen, men visade sig också vara en skridskoelegant trots sin väldiga kropp. Matchens lirare, den unge Viktor Chernyshev har en stor framtid framför sig. Stanislav Klyushanov, Denis Kriushenkov och Pavel Bulatov var andra snabbskrinnare.

Som jag skrev i tisdags natt efter AIK-Leksand på Hovet, så medger tyvärr inte dagens ishockey skridskoeleganter av detta slag. AIK vann matchen för att de kunde sätten att omöjliggöra för ett skickligare lag att lira hockey. I kväll mötte man ett Oskarshamn längre ned i tabellen. Förlust med 6-1 var inte överraskande, då AIK mot sämre lag behöver det egna spel man saknar.

I kampen om den andra kvartsfinalplatsen efter till synes omöjliga Jenisej fick Sandviken i kväll revansch för förlusten i Svenska Cupen mot Broberg från Söderhamn. Det unga och skridskoskickliga Broberg har alla förutsättningar att bli årets överraskning i svensk elitbandy. I kväll fick vi än en gång bevis på att svenska bandydomare har alldeles för stor respekt för etablerade topplag som Västerås, Sandviken och Hammarby. De finska domarna i matchen mellan Edsbyn och Kuzbass bidrog däremot till en riktig högtidsstund för bandyn.

fredag 24 oktober 2008

Hu Jia (胡佳) årets Sacharovpristagare

Inte oväntat såg Europaparlamentet sin uppgift mer modigt än den norska Nobelkommittén, när årets mottagare av Sacharovpriset skulle utses. När världssamfundet firar 60-årsminnet av tillkomsten av FNs delaration om de mänskliga rättigheterna är valet av pristagare än viktigare.

Årets mottagare av Sacharov-priset, till minne av den sovjetiske MR-kämpen Andrei Sacharov, gick till den av de kinesiska myndigheterna sedan flera år förföljde och även rent fysiskt upprepat misshandlade MR-aktivisten Hu Jia (胡佳). 60 år efter FN-deklarationens tillkomst och månaderna efter det att Internationella Olympiska Kommittén på nytt visade sitt historiska intresse av att få sola sig i tyranners sällskap, år Hu Jia den självklara symbolen för den fortsatta kampen för full respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. Alfred Nobel hade nog gärna sett att priset till hans minne hade använts för samma ändamål.

onsdag 22 oktober 2008

Vilken hockeyfest!

Ett utsålt Hovet innebar årets största ishockeypublik alla kategorier - trots att det inte gällde en match i Elitserien. Gastkramande från första till sista minut i ett stegrat crescendo. Jag såg en match i elitserien på Hovet på 70-talet mellan AIK och Leksand. Den gången vann Leksand enkelt, men jag höll faktiskt på att somna i andra perioden. Det var ingen risk i kväll.

En enastående känsla att sitta i en aldrig sviktande Leksandsklack utan en enda andningspaus under hela sista perioden. Vad kan man mer begära av en hockeyfest? Ja, det skulle väl vara att det lag som lirade hockey också hade vunnit. Men ishockey är nu också väldigt mycket kamp, i kväll väldigt, väldigt mycket kamp, och därför var inte AIKs seger orättvis även om den hängde på en skör tråd sista minuterna. Och AIK-målvakten Heino-Lindberg storspelade med dubbel änglavakt runt målkassen särskilt i sista perioden, då det var spel mot ett mål. Leksands Eddie Läck gjorde däremot bara precis det man kunde begära.

Till helgen är det World Cup i bandy i Ljusdal. Då är det elegans och ekvilibristik på isen som gäller. I dagens hockey ges väldigt lite utrymme för det. Grishockey är betydligt mer framgångsrikt som metod än grisbandy. En Misja Svesjnikov är bara möjlig på bandyisen. Men, trycket på Hovet i kväll går knappast att återskapa ens i de nya bandyladorna. Nästa år i Elitserien i Globen blir något enastående!

torsdag 16 oktober 2008

Alltid lika fel

Den norska Nobelkommittén har aldrig utmärkt sig för särskilt modiga ställningstaganden. Alldeles för ofta har besluten om Nobels fredspris fattats med utgångspunkt från vart dagens vindar blåser. Det gör att fredspriset väldigt sällan fått någon avgörande effekt på utvecklingen framöver.

Årets fredspris till förre finske presidenten Martti Ahtisaari är bara ett i raden av pris som bara präglas av högtidlighet. Mera djärvt hade förståss varit att, månaderna efter det att SommarOS i Beijing visade sig bli just den propagandaföreställning för regimen utan att MR-frågan fördes ett steg framåt utan snarare ett par steg tillbaka, ge priset till någon av de hårt hållna MR-förespråkarna i Kina. Men det skulle förståss ha varit ett radikalt trendbrott av den norska Nobelkommittén.

Att fredspriset nu gått till en framträdande statsman i ett nordiskt grannland garanterar att genmälet blir vördnadsfullt. I Norden ägnar man sig inte åt kritisk granskning av varann. Om fredspriset hade gått till Ahtisaari i anslutning till hans framgångsrika medling i Aceh-konflikten i Indonesien, hade det varit fullt välförtjänt. Inte oväntat fokuserar mediareaktionerna på detta.

Genom att vänta först till 2008 med att ära Ahtisaari, tvingas vi tyvärr konstatera att han sedan dess kommit att prägla en långt mindre hedervärd insats - den i Kosovo. Den lösning som USA och delar av EU i början av detta år valt att legitimera bygger på Ahtisaaris fredsplan. Och den i sin tur bygger på en kapitulation inför den mix av maffia och terrorism som idag leder Kosovo. Och det var en kapitulation i fråga om full respekt för mänskliga rättigheter och om den etniska rensning som dagens Kosovo bygger på. Serber och romer i/från Kosovo kommer aldrig mer att kunna lita på världssamfundets högtidliga löften. Och det är inte värt ett fredspris ens från den norska Nobelkommittén.

söndag 5 oktober 2008

Inga ursäkter för terrorism!

I en våldsam attack genomförd av den kurdiska terroristgruppen PKK mot en turkisk militärpostering i sydöstra Turkiet dödades 15 turkiska soldater på fredagen. 23 terrorister miste också livet. PKK opererar från baser på den irakiska sidan av gränsen, varifrån man återkommande genomför terrorattacker in på turkiskt territorium.

PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.

I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.

Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.

Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.

I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.

När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.

fredag 3 oktober 2008

Asyl till uighuren Adil Hakimjan!

I en utmärkt debattartikel idag å Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt "Jagad, torterad - och oskyldig" tar Henning Mankell och flera riksdagsledamöter upp fallet med uighuren Adil Hakimjan. Adil tvingades fly från den västkinesiska provinsen Xinjiang, där uighurerna utgör ursprungsbefolkningen, som systematiskt trängts undan av inflyttade kineser under Beijings överinseende. Alla försök att värna uighurernas möjligheter att hävda sitt språk och sin kultur förtrycks systematiskt av de kinesiska myndigheterna. Varje protest slås ned brutalt.

Adil flydde liksom många andra hotade uighurer till muslimska grannländer. Liksom många andra av dem fängslades han efter 11 september och fördes efterhand till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Efter att varje gång han förhörts förklarats oskyldig utlämnades han till Albanien, då ett utlämnande tillbaka till Kina vore livsfarligt. Adil har sedan sökt asyl i Sverige.

Migrationsverket har på sedvanligt sätt avslagit asylansökan med motiveringen att han kan skickas tillbaka till Albanien. Visst, lagen hindrar inte detta, men den utgör på andra sidan inget tvång att fatta ett sådant beslut. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket letar varje möjlighet att utnyttja denna möjlighet.

I min första riksdagsmotion (1993) efter min tid som statssekreterare för flykting- och ivandrarfrågor yrkade jag på att Migrationsverket - då Invandrarverket - skulle läggas ned. Dess konsekventa avvisningspolitik satt i väggarna, hävdade jag. Det gör den alltjämt. När Schengenavtalet behandlades av riksdagen våren 1998 var jag en av de som röstade emot. Inte för att avtalet i sig är fel, men för att jag visste att det systematiskt skulle komma att missbrukas av Migrationsverket för att kunna säga nej till varje asylsökande som det bara går.

Sommar-OS i Beijing är historia. Nu vänds det internationella sökarljuset åt annat håll. De som försvarade ett OS i Kina med, att det ger en möjlighet att kritiskt granska Kina, har för länge sedan vänt ryggen åt det som drabbar oliktänkande i Kina. Få asylfall är så motiverade som Adil Hakimjans!

Håkan Juholt

blir ny partisekreterare hos socialdemokraterna över den kommande Europavalrörelsen. Jag hade förmånen att få jobba ihop med Håkan i försvarsberedningen de första sex åren av detta sekel, där han var ordförande. Håkan är en trivsam person med för politiker låg prestigenivå. Förvisso ingen rebell - de är ju inte så vanliga på framträdande positioner i Rörelsen - men med en förmåga att skapa ett bra arbetsklimat över parti- och blockgränser. Håkan vet vad partiet har rätt att förvänta sig av honom, vilket ibland gör honom till mer av megafon än vad han ger uttryck för på tu man hand. Tyvärr brukar inte posten som partisekreterare förädla den som tar på sig det tuffa uppdraget.

torsdag 18 september 2008

Norrtäljes egen ordningsman

Nyss hemkommen från en vecka i Washington och New York, där man kan följa den amerikanska presidentvalkampanjen i fler dimensioner än på hemmaplan - jag återkommer inom kort till detta - finner jag att Norrtäljepolitikens särskilde ordningsman Göran P - alltså inte förre statsministern - gått i spinn.

För oss som följer Norrtälje Tidning dagligen har det blivit vardagsmat flera gånger i veckan, att Göran P tillrättavisar alla som inte tycker som han. Ja, i och för sig tycks det väl handla om att rätta in sig i ledet och på ett led följa den överordnade som bestämt vad Göran P ska tycka just nu. Så går det ju till i den värld som präglat Göran P’s världsbild. Så enkelt det måste vara att inte behöva tänka själv och därför inte heller behöva ta eget ansvar för detta. Frågan är dock om det är den sortens politiker 2000-talets väljare vill ha. FRA-debatten ger kanske ett något mer differentierat intryck.

För egen del har jag nog retat mer än en folkpartiledare med avvikande uppfattningar och framför allt att jag låtit dem bli kända. Det har dock aldrig inverkat menligt på mina möjligheter i mitt parti. Göran P verkar stolt över att tillhöra ett parti där riksdagsledamöter som Agneta Berliner, Solveig Hellqvist, Camilla Lindberg, Maria Lundqvist-Brömster, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström inte skulle tillåtas något utrymme. Jag är stolt att tillhöra ett parti där det finns gott om utrymme för dem.

Nu ska också Göran P’s egna partikamrater i Norrtälje hållas i ”ett kortare koppel”. Det finns tydligen redan de som inte finner sig i sådana fasoner. Om något år är det dags att nominera till både kommunal- och riksdagsval. De nomineringarna kommer att säga mycket om det parti som anlitat Göran P som ordningsman.

onsdag 10 september 2008

Inte en dag för tidigt ...

...kom beskedet att det kommande försvarsbeslutet skjuts upp för att möjliggöra ytterligare analys av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Skälet uppges vara den ryska inmarschen i Georgien. Man får lätt intrycket att det som skedde i Georgien kom som en fullständig överraskning för en del. Det allvarliga ligger i så fall just i detta. För de av oss för vilket det inte var lika överraskande är det ingen överraskning att det krävs en förnyad analys.

måndag 8 september 2008

Exilens förbannelse

Många av mänsklighetens stora personer har levt i och uträttat storverk i exil – självvald eller av tvång. Men ett liv i exil präglat av de övergrepp och oförrätter som tvingade fram exilen och där dessa ältas och odlas, kan vara både destruktivt och förödande.

När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.

När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.

Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.

Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.

Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.

Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.

fredag 5 september 2008

Exilkurdisk fanatism

I den besinningslösa hatkampanj som vissa unga svenska debattörer med exilkurdisk bakgrund riktat mot UD-mannen Ingmar Karlsson för hans senaste bok "Kurdistan. Landet som icke är" är det en lättnad att läsa Mustafa Cans inlägg "Vad får vi säga om Kurdistan?" på DNs kultursidor den 30 augusti. I detta sammanhag vill jag hänvisa till mitt eget inlägg "Klarspråk om kurdisk terror" i tidningen NU (48/2005).

”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.

Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.

Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.

Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.

I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.

Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.

Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.

Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.

Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.

Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:

Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."

Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."

Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.

fredag 29 augusti 2008

Sarah Palin - McCains Choice

Så kom då det oväntade beskedet, att Alaskas Guvernör, den 44-åriga Sarah Palin, blir John McCains runningmate i årets amerikanska presidentval. Har ingen aning om hennes politiska kvalifikationer. Men visst är det intressant med en yngre kvinna och dessutom gift med en man från Alaskas urinvånare?

Dessutom gick hon till val 2006 mot partietablissemang och på en clean government linje. Hade hon varit Obamas kandidat, hade svenska tyckare jublat över genombrottet med en kvinnlig kandidat. Nu är hon republikan, och då räknas det förståss inte.

McCain for President!

Bara timmar innan vi får veta vem John McCain väljer som sin vicepresidentkandidat hänvisar jag till ett inlägg jag har i veckans utgåva (35/08) av det liberala nyhetsmagasinet NU. Det är föranlett av den kritik som i NU riktats mot att folkpartiets oppositionsråd i Norrköping, Mathias Sundin, varit över och deltagit i republikanen McCains kampanj. Jag återger avslutningen av mitt inlägg:

"Ett amerikanskt presidentval handlar om vilken person som är mest lämpad att leda världens största demokrati. Det är inte ointressant vad vederbörande tycker om aborter, dödsstraff och homoäktenskap. Men, det finns frågor som borde väga tyngre.

Som en bekräftelse på att det handlar om person och inte om parti kommer så nyheten att Obama valt senator Jo Biden till sin vicepresidentkandidat. Biden föreslog 2004 Kerry att utse McCain (!) till sin vicepresidentkandidat.

Biden har varit min favorit som demokratisk presidentkandidat sedan 1988. Ett gott val, men valet handlar inte om vem som har den bästa vicepresidentkandidaten, utan om vem som ska vara president. I det valet är McCain min kandidat även denna gång
."

Min utgångspunkt är att varken demokraterna eller republikanerna är liberala partier, men att det finns liberaler i båda. Valet bör göras med avseende på vilken person som är kandidat, inte på vederbörandes hudfärg, kön eller ålder. Obamas val av Biden som vicepresidentkandidat är intressant, då han är den demokrat som är allra mest lik motkandidaten McCain.

Att gå emot den förhärskande politiskt korrekta bilden i Sverige av att demokrater är goda och att republikaner är onda kräver mod och integritet. Mathias Sundin och jag hamnar säkert inte alltid på samma linje i olika sakfrågor, men jag uppskattar hans fritänkande och integritet. Det har vi inte för mycket av i svensk politik.

Och jag kanske inte alls går i spinn över McCains vicepresidentkandidat.

lördag 23 augusti 2008

Försvarsberedningen

En något yrvaken debatt kring svensk försvars- och säkerhetspolitik har följt som ett svar på posten på den brutala ryska maktdemonstrationen i Georgien. Det har förvisso inte saknats kritiska röster om den främst av finansdepartementet styrda försvarspolitiken. Som jag skrev i min första blogg den 14 juni har dessa oftast lättvindigt avfärdats som ”Äldre herrar försöker skrämma oss för ryssen”. Och ändå borde inte inmarschen i Georgien ha behövt överraska någon. Åtminstone Tjetjenienkriget 1999 var i allt väsentligt blivande presidenten Putins valkampanj. Välkommen till verkligheten!

I fredagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell som vanligt en synnerligen läsvärd debattartikel. Även om rubriksättaren gör det något enkelt för sig, finns det anledning att fundera ytterligare en gång över försvarsberedningens uppgift och roll. Ett välskrivet och intressant inlägg i den debatten finns på Försvarsbloggen.

Försvarsberedningen kom till hösten 1994 efter socialdemokraternas återkomst till Rosenbad. Under efterkrigstiden föregicks varje försvarsbeslut av en parlamentarisk försvarskommitté. Brända av erfarenheterna från den kapsejsade försvarskommittén 1990 ville Ingvar Carlsson ha en ordning med en mindre självständig ordning. Eftersom socialdemokraterna bestämt sig för att skära rejält i försvarsbudgeten som följd av det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning behövdes en form som kunde legitimera en drastisk minskning av försvarsorganisationen.

Tanken bakom försvarsberedningen var, att det behövdes ett organ som kunde blicka långsiktigt och i tid varna för tendenser i vårt säkerhetspolitiska närområde som kunde föranleda vad som då kallades ”återtagning”. Med detta kunde riskerna minskas av en kraftig försvarsnedskärning i närtid. Ingen anade väl att den skulle bli så drastisk.

Redan från början förklarade jag att detta förvisso håller rent logiskt som resonemang. Problemet menade jag ligger i, att när den av oss alla icke önskade dagen kommer, då vi skulle tvingas till ett omtänkande, då kommer alltför många att ha intresse av att förringa eller rent av förneka de observationer som görs. Särskilt de som rent politiskt alltid kommer att tycka att försvarskostnaderna är större än nödvändigt kommer att hävda att de oroade ser spöken på ljusan dag. Inte ens den ryska maktdemonstrationen i Georgien tycks ändra den uppfattningen.

Om då försvarsberedningen hade en intellektuellt acceptabel grund från början, så har den alltmer urholkats. När beredningen hade en långsiktig roll var det inte fel att dess sammansättning inte i sin helhet var en kopia på riksdagens försvarsutskott med fokus på den mer dagsaktuella försvarspolitiken. I takt med att partierna bytt både partiledare och försvarspolitiker har beredningens ursprungliga roll alltmer kommit i skymundan. ”Det måste gå att spara lite i försvaret redan detta budgetår” brukar det låta. De sista tre, fyra åren har finansministerns ramar styrt de säkerhetspolitiska bedömningarna. Beredningen har därför förlorat sitt berättigande och borde ersättas med en mer traditionell försvarsutredning.

I övrigt är det intressant och tråkigt att lika oproblematiskt fördömande som den svenska vänstern är inför USAs agerande i Irak och Afghanistan, lika problematiserande och urskuldande är den inför den ryska aggressionen i Georgien. De ideologiska glasögonen är lika antiamerikanska som alltid. Våra baltiska systerfolk på andra sidan Östersjön kan tacka sin stjärna för att de redan kommit med i NATO. Det kommer inte att avhålla den ryska stormakten från allsköns maktdemonstrationer, men det kommer åtminstone att verka återhållande på rent militära operationer. Någon hjälp från den svenska vänstern kan de i alla fall inte räkna med.

måndag 18 augusti 2008

OSmakligt

Så är då min längsta semester över. Efter en avslutande utflykt till Kalmar och därefter ett riktigt somrigt, grönt och i alla avseenden alternativt bröllop i Färilatrakten, är jag nu åter i vardagen. Inte ens OS i Beijing har fått mig till särskilt många minuter framför TV-rutan.

Brottning är förvisso ingen vacker sport, men jag har under åren ändå kunnat känna respekt för de insatser som gjorts av Pelle Svensson, Frank Andersson och Mikael Ljungberg i de blågula trikåerna - fast de väl brukar vara antingen röda eller blå.

Ara Abrahamians protest i Beijing var förståss inte särskilt snygg, men i grunden djupt mänsklig. Så mänskligt brukar inte svenska idrottsmän i sin svenska stramhet reagera. Att IOK beslutade diskvalificera Ara visar att man har handlingskraft gentemot en enskild idrottsman från ett litet land, när handlingskraften saknas gentemot en genomkorrumperad internationell brottning. Allt i OS handlar numera om fasaden - den ska skyddas till varje pris. OS är ljusår från var den olympiska rörelsen startade.

Att den italienske brottarbasen Matteo Pellicone lyckats bli vice ordförande i internationella brottningsförbundet vid sidan av dess ordförande Raphael Martinetti tyder väl bara på att de båda herrarna har långt allvarligare saker på sitt samvete än bortdömningen av det svenska hotet mot en blivande OS-guldmedalj. Andrea Minguzzi sällar sig tyvärr till raden av italienska idrottssegrar, som lämnar en fadd smak efter sig.

I mitt husorgan Svenska Dagbladet härjar en sportchef som är vida mer upptagen av att själv komma fram i tidningen än av de idrottsliga bedrifter han är satt att skildra. I samma tidning orerar kolumnisten Karin Thunberg över ”ältandet av OS” i alla media. Javisst, kan det vara tröttsamt att inget annat får plats än OS under ett par veckors tid. Å andra sidan har ju somliga privilegiet att få älta sina personliga nojor i samma tidning varje söndag året runt.

onsdag 13 augusti 2008

Galet på framsidan!

I en ledare på onsdagen i Göteborgs-Posten varnas västvärlden i anledning av den ryska inmarschen i Georgien "för att ge militära garantier till politiskt instabila länder som Georgien och Ukraina." GP syftar förståss på de båda ländernas förhoppningar om NATO-medlemsskap.

GP ansluter sig därmed till traditionellt svenskt neutralitetstänkande, där man bara ställer upp för andra när det är helt riskfritt. När små stater utanför vårt närområde utsätts för övergrepp, då ansluter sig GP till den brittiske premiärministern Neville Chamberlains uttryck 1938 om det orimliga i att ställa upp för "små stater långt borta". Den gången sålde Västeuropas ledare ut Tjeckoslovakien till Hitler. Hitler fick mersmak.

GPs kunskaper om den politiska situationen i inte minst Ukraina är uppenbarligen så grunda det bara går. Visst har Ukraina bytt regering några gånger sedan självständigheten 1991. Och visst har de politiska motsättningarna mellan regering och opposition varit hårda under årens lopp. Men det fascinerande med Ukraina är ju att demokratiska val regelbundet ägt rum, vilka lett till att sittande regeringar fått lämna makten. Och makten har då överlämnats i ordnade och konstitutionella former. Raka motsatsen till det som GP vill antyda.

Men, det är klart att det är politiskt mer stabilt i Götet, där Göran Johansson sitter kvar vid makten val efter val oavsett hur valvinden blåser i övrigt i landet. Var den demokratiska vitaliteten är störst är däremot inte alldeles självklart. Ibland känns Sveriges framsida väldigt långt borta.

måndag 11 augusti 2008

Georgien, Ryssland och vi

Den massiva militära attack som den ryska ledningen satt in långt in i Georgien till stöd för sina utbrytarallierade i Syd-Ossetien och Abchasien ger anledning till allvarlig eftertanke långt utanför det kaukasiska området.

När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.

Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.

Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.

Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.

Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.

Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.

fredag 8 augusti 2008

All heder åt Johan, Emma och Alhaji!

Att politik och idrott hör ihop åtminstone i OS-sammanhang har stått klart sedan sommarspelen i Berlin 1936. Det är bara aningslösa människor och så de som låtsas aningslösa som Gunilla Lindberg, den svenska viceordföranden i IOK, som hävdar något annat. Att besluta om var OS ska äga rum får alltid politisk betydelse. Det är ingen i IOK som tror något annat, när de lägger rösten för lokaliseringen av nästa OS. Så också vid omröstningen om OS 2008. Det är förnekandet av detta som är skandalen, inte att OS går av stapeln i Kina.

Att idrottsmän deltar i OS är varken konstigt eller klandervärt. Idrottsmän har till uppgift att prestera vid idrottsfester som OS. Det finns inte heller något som tvingar en idrottsman att ta ställning till olika politiska frågor. Varför just de?

Men det är hedervärt, när hårt satsande idrottsmän ändå väljer att stå upp för principer som de finner angeläget att värna. Därför - All heder åt Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng för deras ställningstagande för det förtryckta Tibet!

Skamlig långbänk på UD!

Äntligen kom så beskedet att ambassadör Lars Danielsson på UD, tidigare statssekreterare och chef för statsrådsberedningen hos Göran Persson, utnämnts till generalkonsul i Hongkong och Macau. En skamlig långbänk på UD har fått sitt slut.

Lars Danielssons förehavanden den första dagen under tsunamikatastrofen juldagarna 2004 har ältats i det oändliga i både media och KU-förhör. Vi som känner Lars har aldrig kunnat föreställa oss att han inte har hela bilden klar för sig både nu och senare. Om hans svar i KU skyddat någon, så har det inte varit honom själv.

Den politiskt allvarligaste försummelsen i samband med tsunamikatastrofen var att regeringskansliet aldrig förverkligade det förslag till central katastrofledning, som föreslogs av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41). Förslaget fick ett fullständigt enigt stöd över alla parti- och blockgränser av Försvarsberedningen (Ds 2001:44).

Att förslaget inte förverkligades ens efter 11 september 2001 är en av de största politiska skandalerna i modern svensk politisk historia. Ansvaret för detta ligger inte hos Lars Danielsson, som då inte var chef för statsrådsberedningen. Ytterst ligger det förståss hos dåvarande statsministern.

Lars Danielsson var ordförande i försvarsberedningen åren 1997-2000. Förlåt Peter, Lars och Håkan, men Lars var outstanding som ordförande de tolv år jag var ledamot. Lars är en av UDs mest kompetenta och skickliga ambassadörer. Att han inte kommit till användning på någon av våra viktigaste diplomatiska poster tidigare är ett skandalöst resursslöseri. Olika politiska åsikter är en sak. Lars kommer inte att vara något annat än en skicklig och lojal företrädare för Sverige. Sveriges intressen i Hongkong är att gratulera!

fredag 1 augusti 2008

Serber har alltid fel

”Ni är den Serbfientligaste politikern i Sveriges Riksdag” utbrast Serbiens ambassadör Prilja, när jag presenterades för honom inför en lunch på UD i april 1997. Betyget från Milocevic’s extremt lojala språkrör i Stockholm kändes som en ärebetygelse efter mina år som främste kritiker i riksdagen av Milosevicregimens etniska rensning i Bosnien – den värsta i Europa sedan Andra världskrigets slut – och förtrycket av den albanska majoriteten i Kosovo.

Vilken lättnad att i går kväll i TV kunna se bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic inför krigsförbrytatribunalen i Haag. Nu återstår bara general Ratko Mladic, som ledde de militära aktiviteterna åren 1992-95 i Bosnien. Vi påminns nu om bilderna, där han skålar med holländska FN-officerare i Srebrenica timmarna innan han satte igång den massaker på muslimska män och pojkar, som FN-trupperna aldrig varit avsedda att förhindra.

När alla gläds åt Karadzic’s gripande, är det lätt att glömma den ovilja som EU och FN åren 1991-95 visade inför att på allvar sätta stopp för Milosevic’s härjningar. Sommardagarna 1995 efter massakern i Srebrenica upprördes statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Tage G Petersson, vänsterpartiledaren Gudrun Schyman och hennes partisekreterare Lars Ohly mer över krav på att FNs skyddstrupper skulle ingripa mot massdödande och övergrepp mot kvinnor och barn än att detta fick fortgå ostört.

FN-trupp fick inte användas till skarpa aktioner i humanitärt syfte. I bästa fall var det en tyst lärdom som fick samma personer att våren 1998 kräva FN-trupp i stället för NATO-trupp, när det gällde att stoppa folkfördrivningen av albaner från Kosovo. Men det handlade nog bara om att alltid försvara passivitet. De var i gott sällskap. Min tro på EU som aktör för fred fick sig ett grundskott under Balkankrigen som nog aldrig kan repareras. Maktkampen mellan Europas huvudstäder var och är viktigare än de som drabbas - då i Bosnien och Kosovo.

Är det därför vi kunnat se länder som Holland i främsta ledet att straffa det Serbien som vänt Milosevic ryggen för det som skedde under 90-talet? Dåligt samvete för egen passivitet när det verkligen gällde. Viktigast för den holländska regeringen har varit att inte få ansvaret för de holländska FN-truppernas bisarra passivitet i Srebrenica rättligt prövat.

Den fega passiviteten under 90-talet har sedan Milosevic’s fall följts av en absurd strävan att straffa serberna i efterhand. EUs isoleringspolitik har undergrävt varje reformvänlig serbisk regerings förtroende på hemmaplan. Drakoniska visumkrav för t ex serbiska ungdomar har isolerat Serbien som följd av västeuropeiska politikers dåliga samvete över tidigare passivitet.

Man kan inte straffa ett helt folk för vad deras självutnämnda politiska ledare gjort sig skyldiga till. Under alla Milosevic’s år vid makten hade han aldrig mer än halva Serbiens väljarkår till stöd – oftast betydligt mindre. När Milosevic 1993 utmanades av Milan Panic i presidentvalet vann han en hårfin seger efter en massiv valbojkott från albanerna i Kosovo.

För kosovoalbanska ledare var Milosevic en tillgång i strävan efter ett fritt Kosovo. Våren 1998 fick de rätt. Våren 2008 fick de kosovoalbanska gerillaledare rätt som hävdade att omvärlden bara kan vinnas för Kosovos självständighet genom att med våld provocera fram massiva övergrepp från Milosevic. En valseger för Panic 1993 hade kunnat sätta stopp för det ohyggliga på Balkan. Men, då hade vi inte fått se ett självständigt Kosovo.

Omvärlden är dock fortfarande inte nöjd med den serbiska ledningen. Ytterligare bevis på dess reformvilja krävs. Men, det var faktiskt denna serbiska regering som utlämnade Karadzic. Och det var en tidigare serbisk regering som 2001 utlämnade Milosevic. Det är också en serbisk regering som kommer att utlämna Mladic.

Däremot har ingen regering i Kroatien utlämnat någon åtalad krigsförbrytare. President Tudjman avled passande nog i tid för aldrig så reforminriktade kroatiska politiker. Krigsförbrytaren Ante Gotovina är folkhjälte och kan räkna med mångdubbelt fler supportrar än de 15.000 för Karadzic som massmedia rapporterade om häromkvällen i Belgrad. Gotovina greps lägligt utanför Kroatien. Ingen kroatisk regering har behövt utmana hemmaopinionen.

Åtalet i Haagtribunalen mot gerillaledaren och sedermera premiärministern i Kosovo Ramush Haradinaj lades ned i våras, då vittnen hotats till tystnad. Ingen i det av klaner och maffia styrda Kosovo kan räkna på skydd, om de skulle vittna mot en kosovoalbansk krigsförbrytare. Situationen för de efter omfattande etnisk rensning återstående romerna i Kosovo är fullständigt oacceptabel. Men Kosovo belönas med omvärldens erkännande.

OS-Guld i Bimboklass!

”Det är säkert mycket som stämmer i Amnestys uppgifter. Men jag hävdar fortfarande att IOK är en idrottsorganisation och är det några som ska trycka på i de här frågorna så är det våra politiker, FN och kanske även alla företag som etablerar sig som kan se till att alla mänskliga rättigheter efterföljs i fabriker när man etablerar sig.” Så uttalade sig den svenska förste vice ordföranden i Internationella Olympiska Kommittén Gunilla Lindberg i Ekot efter Amnesty Internationals senaste rapport om försämringen för de mänskliga rättigheterna i Kina.

Visst har både politiker, FN och företag ett ansvar, men det är bara IOK som helt på eget ansvar valt att förlägga sommar-OS 2008 till Beijing och därmed ge ledargarnityret i världens största diktatur möjlighet att sola sig i idrottens allra glättigaste glans. Det har ingen kunnat tvinga IOK till. Detta vet förståss Gunilla Lindberg alltför väl men väljer att spela naiv blond svensk Bimbo. Beijing-OS kommer alldeles säkert att vara Gunilla Lindbergs livs största idrottsupplevelse. Den vill hon inte gå miste.

Nu har dessutom uppgiften kommit om att IOK i förhandlingar med de kinesiska arrangörerna gått med på att göra inskränkningar i internettrafiken. Vissa för den kinesiska regimen besvärande internetsajter stängs på samma sätt för de besökande från utlandet som de systematiskt stängs för de kinesiska medborgarna varje dag.

Sveriges idrottsminister förklarade detta med att alla vet ju vad Kina är för något. Hon kunde gott ha tillagt att alla numera också vet vad IOK är för något. Men, då hade hon förståss varit tvungen att besvara frågan varför hon åker till invigningen den 8 augusti. IOKs agerande inför Beijing-OS visar bara att OS hör till om inte antiken så åtminstone historien. För en som levt hela sitt liv väldigt nära idrotten kan jag bara skämmas över Gunilla Lindberg och de andra svenska IOK-ledamöterna. Idrotten är värdefullare än både OS och IOK. Måtte OS 2012 i London bli det sista OS i modern tid!

lördag 19 juli 2008

Mona, vi och de andra i Almedalen

Fastighetsskatten var borgerlighetens stora vinnarfråga i valet 2006. Om än ganska motvilligt, då de nya moderaterna visade sig älska fastighetsskatten nästan lika mycket som kollektivavtalen, och kristdemokraterna bara ville byta namn. Resultatet blev ett mischmasch, och få upplever idag Alliansens hantering av fastighetsskatten som en vinnarfråga.

I Almedalen visade sig Mona Sahlin ha förstått det som redan gamle LO-bossen Stig Malm förstod. Fastighetsskatten slog blint och drabbade väldigt många av sossarnas väljargrupper. Att återställa fastighetsskatten skulle som vallöfte vara en skänk från ovan för Alliansen.

Monas budskap var således att den nya skatten blir kvar. Men, så måste det hela få en s k rättviseprofil. Skatten ska höjas för de allra dyraste husen. Att taxeringsvärde har föga med betalkraft att göra spelar ingen roll. Det handlar om sossarnas viktigaste grundbult – skillnaden mellan oss och de. ”De” ska minsann betala, då ”de” har något som inte jag har.

I statskassan gör det liten skillnad, men det slår vakt om klasskampsretoriken. I sak berörs jag inte ett dugg. Jag kommer aldrig ens kunna drömma om de taxeringsvärdena. Men, för en liberal är det motbjudande med en politisk affärsidé grundad på ständig mobilisering mot ”de andra”. Parollen ”Alla ska med” klingar falskt, då ”solidariteten” ju ändå bara gäller oss.

Det är kanske ingen tillfällighet att just sossar har så svårt att ta i mobbingen i skola och på arbetsplats. Mobbing handlar ju just om vi och de, där ”de” alltid ska vara tillräckligt få för att vara ofarliga att måla upp som avvikande och viktiga att stänga ute. Mobbingoffren står nästan alltid utanför. Det är "vi" som mobbar eller som väljer att titta bort. ”Vi och de” sitter så djupt och lönar sig att mobilisera för klasskampstänket.

tisdag 15 juli 2008

Kvarsittning eller extra stödinsatser i Almedalen?

För den som tar sommarledigt i stället för att åka till Almedalen tränger nyheterna därifrån fram med viss eftersläpning. Skolminister Jan Björklund sänkte tydligen efter viss eftertanke betyget på regeringens hantering av FRA-frågan från 2 till 1 under en utfrågning. Med tanke på betygens betydelse för fp-ledaren borde väl kvarsittning eller extra stödinsatser gälla?

På sina håll har liberalt sinnade ledarsidor i FRA-debattens efterdyningar börjat tala om miljöpartiet som de sista liberalerna. Häromdagen dök en debattartikel av en mp-parlamentariker upp i lokala Norrtäljetidningen under rubriken ”Miljöpartiet liberalerna”.

Det påminner om vad som inför valet 2006 skrevs om centerpartiet efter fp-ledningens självmål om övergångsregler för nya EU-medlemmar vid den mandatperiodens halvtid. Inte minst i Stockholm lär det ha fått mer än en liberal att tänka det tidigare så otänkbara. Det bidrog till centerledamöter i stadsfullmäktige, landsting och riksdag, som länge också varit otänkbara.

I tysk politik var länge bara en sak helt given. Hur valet än gick, så ingick liberala FDP i den regering som följde. När tyska förbundsdagen i slutet av 70- och början av 80-talet röstade om skärpta terroristlagar kunde man lita på att ett antal FDP-ledamöter följde sina samveten. Det handlade inte om höger eller vänster. Det handlade om liberal kompass. Marknadsliberalen och senare partiledaren Otto Graf Lambsdorf var framför allt just liberal.

I början av 90-talet tog debatten i FDP en ny vändning. Nu skulle FDP inte längre vara ett nischparti för de 5-10% av väljarna med liberalaste samveten. Nu skulle FDP bli ett brett allmänborgerligt parti. Traditionella liberala kärnvärden vattnades ur. Nu talade FDP om skatter och tillväxt. Inte oliberalt på något sätt. Men det handlar om en bredare väljarbas, där många inte direkt går ut till strid för liberala kärnvärden som står på spel.

Sedan FDP valde ny kurs gäller en ny sanning i tysk politik. Oavsett hur valet går, så hamnar FDP numera alltid utanför regeringen. FDP har fortfarande stabilt 5-10% av väljarna. Alla väljarundersökningar visar att de liberala kärnväljarna nu i hög utsträckning röstar grönt. Visst kan det kännas trist att ständigt bara attrahera liberala kärnväljare. Men, de är ganska trogna om de inte känner sig övergivna. Visst är lika många allmänborgerliga väljare lika mycket värda. Men, de är inte alls lika trogna och överger sin partner utan samvetskval.

måndag 7 juli 2008

Spelmän i varje buske

Nyss hemkommen till Roslagen efter några dagar och kvällar på spelmansstämmor i Dala- och Hälsingeskogarna har sommaren gjort en paus. Men vad gör det, när sinnet fyllts på med den spelmansglädje och den naturskönhet som sommarens spelmansstämmor bjuder på.

Tyvärr kom sjösättningen av båten i sista stund i vägen för att hinna upp till onsdagens Bingsjöstämma i Rättviks finnmarker på gränsen till Hälsingland. Bingsjö har fostrat ett antal av svensk folkmusiks allra största med Hjort-Anders i spetsen. Här flyter Dalatonen och Hälsingetonen samman.

I stället blev det Östbjörkastämman i Rättvik på torsdag kväll som startade min spelmanssommar. Det var vid dansbanan på Rättviks Gammelgård midsommarafton 1959 som några spelglada medlemmar av Rättviks Spelmanslag för alltid väckte min håg till folkmusiken. I år hann jag fram till att bygdens egen Göras-Leif - kanske mer känd från Orsa Spelmän - inledde kvällen på dansbanan. Göras-Leif gick i klassen ovanför min i realskolan i Rättvik, när det begav sig, och var redan då en musikalisk mästare. Dessutom mammas särskilde favorit - hon var lärare i den klassen.

Kvällens höjdpunkt var ändå scenframträdandet av Pers-Hans, en legend redan i dag. Vägen hem till Ljusdal gick längs vägen över Boda, Kärvsåsen och upp till Ore för vidare färd mot Edsbyn. I den aldrig riktigt mörka sommarnatten är det ett förförande skogslandskap med de många sommarängarna och de mörka sjöarna.

Fredag kväll bjöd på sedvanlig invigning av årets Musik vid Dellen från Avholmsbergets topp med en underskön utsikt över Dellensjöar och gröna skogsklädda höjder. I år var det Oline Bakkom, Thuva och Agnes Härdelin som stod för den stämningsfulla musiken.

Norrbostämman, som jag nog bara missat en gång sedan ankomsten till Hälsingland för 23 år sedan, blev en kort historia på lördagen, då ett mer ihållande regn bröt ut efter halvannan timmes spelmansunderhållning från scenen ner mot den vackra sjön i bakgrunden. Där hjälpte inte ens Trollens brudmarsch. Hann dock lyssna på min egen favorit Liv-Antes polska och få en stund med Kalle Norin, musiklärare från Söderhamn, som bl a haft konsertmästaren i Stockholmsfilharmonikerna Joakim Svenheden som elev. Joakim stod för den musikaliska höjdpunkten som solist hos Gävleborgssymfonikerna under mina tolv år som ordförande för Musik i Ljusdal.

Delsbostämman firade 100-årsjubiléum i går, som vanligt första söndagen i juli. Det var Anders Zorn och Nathan Söderblom som var initiativtagare 1908. För egen del är jag nästan uppe i 20 Delsbostämmor. Stämman leds sedan många år av Delsbos egen Thore Härdelin. Få har betytt så mycket för att utveckla folkmusikens popularitet i modern tid som Thore. Tillsammans med Wille Grindsäter framträder Thore med Skäggmanslaget på scenen varje år och anknyter till den storhetstid för folkmusiken som dessa frambringade i slutet av 60- och början av 70-talet.

16 nya riksspelmän presenterades i år med tyngdpunkt i Hälsingland resp Skåne. Ulf Störling kröntes med Zornmärket i Guld för mästerligt och traditionsrikt spel av låtar från Hälsingland. Det är den finaste utmärkelsen i svensk folkmusik, något som bara kommit drygt hundra spelmän till del sedan märket första gången utdelades 1933.

tisdag 1 juli 2008

fredag 27 juni 2008

En magisk natt

Någon timme in på den nya dagen var det uppenbart att jag inte skulle kunna somna. Det var veckan efter midsommar juni 1996 och midnattssolen gjorde natten till dag. Men det visade sig vara en magisk natt här på Malören längst ut i Bottenviken med Kalix norr om horisonten.

Om någon dagen innan skulle ha påstått att jag, en inbiten landkrabba på sitt femtionde levnadsår som trivdes bäst i skogarnas landskap, skulle komma att bosätta mig vid havet och skaffa båt, hade jag inte ens lagt det på minnet. Så befängt hade det varit. Havet var för mig bara något man blir sjösjuk av.

När jag insåg att det var omöjligt att somna, gick jag ut och började ströva planlöst längs stranden runt den platta ön i den norrbottniska skärgårdens yttersta utkant. Det var ett ljus som jag aldrig upplevt förut. Vattnet kluckade stilla mot strandkanten. Det var stilla. Bara sjöfåglarna var lika vakna som jag.

Med ens mindes jag, den entusiastiske fjällvandraren, vad Rolf Edberg skrev om fjällens och havens vidder i "Spillran av ett moln", en av de första svenska miljöböckerna på 60-talet. En inre frid och en glädje infann sig som påminde om vandringen hem från BB i Linköping en tidig vårmorgon, när jag blivit pappa första gången. Då var det också bara fåglarna som var vakna.

Tolv år senare bor jag på sjätte året i Roslagen ute vid stranden av Ålands hav. Skärgården är central både på fritiden och i det politiska livet. Aftonens stillhet nere på bryggan lugnar ned de mest upprörda känslor. Och ingenstans känns den kosmiska samhörigheten med flydda tider så självklar som där en ensam stormig höstnatt under klar stjärnhimmel. Det var en magisk natt i midnattssol för tolv år sedan på Malören. Där tog min livsväg en oväntad vändning.

torsdag 26 juni 2008

Russinplock i Roslagen

När våra flickor var små var dagis det naturliga valet för vår familj. Det skulle det vara också idag. Men, jag har respekt för att det inte alltid är så för alla andra familjer. Jag har därför aldrig förstått, varför det är självklart att samhället så kraftigt ska stödja bara det som passar mig.

Alliansregeringen har nu öppnat möjligheten till kommunala vårdnadsbidrag. Nu visar Svenska Dagbladet att ett antal Alliansstyrda kommuner tvekar om denna valfrihetsreform på hemmaplan. Norrtälje är en av dessa. Kommunalrådet Kjell Jansson (m) anser att det är en fråga om prioritering. "Som kommunalråd måste jag se till hela kommunens ekonomi."

Den borgerliga majoritet Kjell Jansson leder i Norrtälje har i stor utsträckning den borgerliga Alliansens seger i riksdagsvalet 2006 att tacka för sitt mandat. Norrtälje kommun är den stora vinnaren på - den i övrigt i många avseenden taffligt skötta - fastighetsskattereformen, som kristdemokraterna i långt högre grad än moderaterna var pådrivande för. Den ger många, många nya kronor i Norrtäljes skattkista.

Vårdnadsbidraget är en annan av de reformer som kristdemokraterna varit pådrivande för i Alliansregeringen. Nu tror tydligen Kjell Jansson att han likt ett stort barn kan plocka russinen i kakan efter eget gottfinnande. Men Allianspolitiken hänger ihop. Det bör den göra också lokalt, om den ska ha trovärdighet i nästa val.

http://bloggkartan.se/registrera/16775/norrtaelje/

torsdag 19 juni 2008

Det ska göra skillnad

Gårdagen, FRAdagen, ger anledning till några funderingar kring medborgarnas tilltro till politik och till politiker.

När jag hösten 1990 övertalades - jag tackade nej två gånger - att kandidera till riksdagen för Gävleborgs län, hade jag flera år av frustration över politikens villkor bakom mig. Och ändå satt jag i partistyrelsen. På jobbet kunde jag notera att tilltron till politiker och politiska partier inte var hög - inte ens hos de som själva tagit klar ställning. Vad som förenade från höger till vänster var önskan att veta vem man hade röstat på, så att ansvar kunde utkrävas av en faktisk politiker, som inte bara kunde gömma sig bakom sitt parti.

När jag fick frågan om riksdagskandidatur en tredje gång, kände jag att det vore fel att tacka nej och fortsätta stå vid sidan av och bara klaga. Men, jag bestämde mig då också för att det skulle göra skillnad om det var jag som var vald. När jag sedan 1997 tvekade starkt om att på nytt kandidera för omval till riksdagen, blev min linje ett ännu starkare villkor för mitt beslut att ändå välja att ställa upp på nytt. Alla uppskattade nog inte den linjen från min sida.

Det var under dessa år i rikspolitiken som min övertygelse om personvalets betydelse för politikens trovärdighet cementerades. Mina väljare ska veta, att det är jag som ytterst har det fulla ansvaret för de beslut jag fattar. Och de ska veta att det är jag som har ansvaret, om de inte längre är nöjda med min insats. Våra folkvalda församlingar bygger på att det är ledamöter - förtroendevalda - som väljs att företräda väljarna. Partierna är till för folkstyret - inte tvärtom!

Sedan personvalet infördes på 90-talet har dess betydelse snarare försvagats. Partierna - de flesta - talar pliktskyldigast om betydelsen av personval. Tyvärr talar verkligheten inte alltid samma språk. Det faktiska utrymmet för personvalskampanjer kringgärdas alldeles för ofta omsorgsfullt av partiapparaten.

Visst uppskattar partiledningar att det dyker upp färgstarka personligheter som kan dra väljare till partiet. Ibland går det illa, när kändisar utifrån också blir valda. Men, i grunden upplevs personvalet som ett hot mot partiernas makt - en makt som har ökat.

En personvald politiker har större legitimitet och därmed också både möjlighet och skyldighet att ta eget ansvar och inte bara gömma sig bakom partilinjen. Det gör det kanske inte lättare för den som ska leda ett parti. Men, det är nog det enda som på allvar kan motverka att avståndet mellan den politiska eliten och väljarna fortsätter att öka. Till slut gör väljarna annars det enda de har möjlighet till - säger NEJ! Senast skedde det på Irland för någon vecka sedan.

Men det finns hopp. Det finns enskilda politiker som tar sin uppgift som personvald på allvar och visar att det gör skillnad vem som är vald. Idag är jag stolt över Camilla Lindberg. Läs http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____75626.aspx

söndag 15 juni 2008

Turkiet i Europa

Visst har jag ett stort hjärta för Tjeckien, men i kväll var det Turkiets afton i Europamästerskapen i fotboll. Miraklet i Geneve med Nihats två mål i sluminuterna är symboliskt för Turkiets obetvingliga kamp att inte stängas utanför det som sker i Europa. Och den kampen får Turkiet föra alldeles själv. Någon draghjälp finns inte i sikte i det inåtvända EU.

Och är det något som ett Europa utan självförtroende söker stänga ute, så är det just turken. Här ligger seklers skräckfyllda europeiska fördomar fortfarande helt öppet. Schweiz är det land som oftast folkomröstar om att hålla turkarna borta. Därför var naturligtvis Hakan Yakins båda mål i kväll, när alplandet tog sin första seger någonsin i fotbolls-EM mot det hitills obesegrade Portugal, en symbolisk signal om vad turkiska invandrare kan ge även ett land, där så många tror sig klara sig på egen hand.

I dagens huvudledare skriver DN om Turkiets regeringsparti AKP, som hotas av totalförbud i den pågående processen i författningsdomstolen på grund av ett beslut att tillåta slöja på kvinnliga universitetsstudentskor, att det är ett "opportunistiskt" parti. Hualigen! Vilken tur att såväl Sverige som övriga medlemsstater i EU är befriade från sån'a partier. Hur skulle det se ut?

Nej, är det något som är opportunistiskt, så är det europeiska politikers och medias ohöljda frossande i gamla fantombilder om Turkiet och turkarna. Det går alldeles för ofta hem alldeles för lätt. I själva verket har Turkiet, särskilt under AKPs och premiärminister Tayyip Erdogans ledning, tillryggalagt en modernisering och demokratisering av Turkiet, som är helt enastående. Turkiet 2008 är ett helt annat land än för tio år sedan.

Vi brukar imponerat peka på den utveckling som många av EUs nya medlemsstater på kort tid genomgått. Turkiet har gått längre. Där finns en vilja hos den demokratiskt valda parlamentsmajoriteten och regeringen som går långt utöver den, som t ex visas upp i många av kandidatstaterna på Balkan. Skillnaden är att dessa alltid har någon betydelsefull mentor bland EUs stora. Det har inte Turkiet - tvärtom!

Men, säger många grötmyndigt: "Turkiet har visserligen gått långt, men det har långt kvar." Visst har Turkiet en bra bit kvar innan varje av EUs medlemsvillkor är uppfyllda till 100%. Men med den millimeterlinjal, som Turkiet kommer att mätas med av EU, skulle aldrig vare sig Cypern, Bulgarien eller Rumänien ha varit fullvärdiga medlemmar av EU idag - långt därifrån. De är det bara för att de har mäktiga vänner i Europas stora huvudstäder. Det har inte Turkiet - tvärtom!

När Turkiets folkvalda ledare nu för en kamp för sin politiska överlevnad gentemot de auktoritära krafternas sista försök att hindra de sista stegen in i den moderna demokratin, finns inget av den demokraters solidaritet, som var självklar för Europas huvudstäder i kampen mot auktoritära regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Ett demokratiskt bakslag i Turkiet skulle bara vara tillfälligt, men ge europeiska politiker ett alibi för att inte behöva ta sitt demokratiska ansvar.

Det finns de som vill ge EU en större roll i den globala politiken. Börja med att ta ett självklart demokratiskt ansvar i vårt eget närområde! I kväll visade Turkiet och turkarna på nytt att de vill höra till Europa.

lördag 14 juni 2008

Fredagen den 13:e - En lyckodag!

Det är kanske lite vågat att starta en blogg fredagen den 13:e. Men för mig blev det bara så oemotståndligt att börja nu, när det verkar vara en riktig lyckodag.

På Irland sade folket NEJ till Lissabonfördraget. Det kommer att skaka om den politiska eliten i hela EU - och det är välkommet! Det hör till folkstyret att folket kan säga nej också när den samlade eliten förmanat den att säga ja.

Lissabonfördraget är en bantad version av det förslag till EU-konstitution som förhandlades fram av det s k Konventet för fem år sedan, men som folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna sade nej till.

Konventet kom till för att lösa frågan om avståndet mellan EU och EUs medborgar. Resultatet blev en konstitution som skulle göra det lättare att fatta överstatliga beslut i EU. Politikerna var nöjda medan medborgarna stod minst lika långt ifrån det som sker.

Väljarna på Irland påminner nu EUs ledare om att inget närmande skett. Ansvaret för detta ligger på EUs ledare. Nu frågas det på högre nivå, om verkligen folket på lilla Irland ska få stjälpa allt. Men, det är ju bara där de får folkomrösta om Lissabon. Om det hade varit möjligt på fler håll, kunde Nej ha formulerats av långt fler röster. Men det tillåts de inte göra.

Stora förändringar, som bara bärs upp av vad som är bra för politikerna, för dem inte närmare väljarna/medborgarna. Frågan om storregioner i Sverige är en slående parallell.

Min fredag den 13:e avslutades med yngsta dottern och Dolly Parton på Stockholms Stadion. Det var en varm avslutning på en lyckad "otursdag".

Att sedan försvarsberedningen - som jag själv, då med vemod, idag med lättnad, lämnade i december 2006 - överlämnade sitt betänkande om försvarets inriktning till försvarsministern samma dag får man leva med. Man kan inte få allt en så'n här dag.

Noterade för övrigt att Svenska Freds kommenterade debatten om försvaret med att "Äldre herrar försöker skrämma oss med ryssen". I det infantilt åldersfixerade Sverige får man nöja sig med att tidigare ordförande i Svenska Freds som Magnus Jiborn och Frida Blom på ett förtjänstfullt sätt visat att även företrädare för fredsrörelsen kan bidra till debatten på hög saklig nivå.