onsdag 26 augusti 2009

Höst!

Hösten har kommit. Efter några dagars bortovaro på resa konstaterar jag tillbaka på skäret, att hösten är här. Visserligen skiner solen och jag hade en underbar kvällstur med båten på en nästan spegelblank Norrtäljevik. Men, det var inte längre den värmande sommarsolens sken. Och när solen för ett ögonblick försvann var den lätta vinden kylig.

Åter hemma konstaterar jag också, att det droppat in flera kommentarer till min blogg, som jag först nu lite sent kan publicera. Skärpning utlovas!

I går var det extra landstingsmöte. Där blåset det också kyligt. Socialdemokraternas ras i EU-valet tar sig många uttryck. En hejdlös populism och demagogi präglar landstingssossarna. Varm lingonsylt var skäl för att kräva landstingsrådet Maria Wallhagers avgång. Attacken leddes, som vanligt, av den efter valnederlaget 2006 alltid bittra Ingela Nylund Watz. Hon har bara tre tonlägen: Indignerad, väldigt indignerad och alldeles väldiigt indignerad. Igår blev det också bekant att t o m sossarna insett att de måste ha ett nytt förstanman till landstingsvalet nästa år. Nylund Watz förpassas till riksdagen.

Ärendet handlade om hur beslutet att upphandla sjukhusmat gått till. Oppositionens attacker handlade om varm lingonsylt och servering på tallrik eller vilken färg det ska vara på serveringskärlen. Som ny i landstinget efter valet 2006 undrade jag varför samarbete över blockgränserna var uteslutet. Gårdagen bekräftade att om det är någonstans det är uteslutet, så är det tyvärr i Stockholms läns landsting. Tyvärr, eftersom det här skulle behövas en långsiktigt gemensam syn på sjukvård och kommunikationer.

Nylund Watz' kronprinsar visade i går i talarstolen att de går i hennes skola. Maria Wallhager klarlade lugnt och sakligt hur det faktiskt förhåller sig med insinuationer och misstänkliggöranden. Oppositionens repliker blev talande lågmälda och innehållslösa. Det viktiga var ju att ha fått slänga ur sig allt i talarstolen. Tystnad talar lika bra som en ursäkt för att man gått över gränsen. Men till det senare krävs en ryggrad som inte finns.

Jag har under mina sju år i landstinget bara stött på en både kompetent och seriös socialdemokrat på ledarnivå, som har min fulla respekt. Det är sjukvårdsoppositionsrådet Dag Larsson. Han är svår att möta i debatten. Både kunnig och tuff. Men han behöver aldrig ta till övertoner för att bevisa något. Hans styrka talar för sig själv. Dag skulle innebära ett annat klimat i landstinget, och därför är väl han inte tänkbar som efterträdare på ledarposten.

Igår blev det också känt att Nynäshamns duktiga kommunalråd Ilija Batljan satsar på landstinget i nästa val. Socialdemokraternas nye ledare? Ja, det blir ju en tuff uppgift för den sympatiske Ilija. På DN Debatt häromdagen skrev Ilija och tre andra förnyare inom siocialdemokratin: "Bilden av att socialdemokrater alltid ser ett utrymme att höja skatten eller införa en ny måste suddas ut. Välfärden ska vara effektiv och omfatta alla, utan att det alltid ska förutsätta högre skatter." M a o en helomvädning i det landsting, som idag har landets högsta landstingsskatt. Lycka till Ilija!

torsdag 20 augusti 2009

Jag ställer upp 2010

”Jag var för snäll” är titeln på den självbiografiska bok som Hans Lindblad gav ut, när han lämnade riksdagen i januari 1993. Hans var min företrädare på Gävleborgsbänken i riksdagen och förebild allt sedan jag som 16-åring gick med i ungdomsförbundet hemma i Dalarna, där Hans var ordförande. Alltid lika envis och orädd.

Många som följt Hans i politiken såg därför snarast titeln som ett skämt, men när jag själv lämnade riksdagen 1998 hade jag helt förstått vad Hans menat. Respekten inför uppdraget är stor när man är ny i riksdagen. Det färgar av sig på hur man uppträder. Efteråt frågar man sig, varför var jag inte tuffare mot maktens företrädare? Det är ju det uppdrag jag har av mina väljare.

I den debatt som förts det senaste året om riksdagens och riksdagsledamöternas ställning återkommer ständigt frågan om deras självständighet. För egen del kan jag, inte minst efter att nära ha följt både frågan om övergångsregler för medborgare i de nya EU-medlemsstaterna (2004) och FRA-lagen (2008), konstatera, att det krävs både mod, övertygelse och livserfarenhet för att orka stå upp mot det uttalade men väl så och ofta outtalade kravet att följa något slags partilojalitet, när egen övertygelse och partiets kärnbudskap säger något annat.

I valet 1998 tappade folkpartiet alla sina mandat norr om Uppsala (utom i det frisinnade fästet Västerbotten). Inför valet 2002 avböjde jag att på nytt kandidera i Gävleborg. I valen 2002 och 2006 kandiderade jag däremot till Stockholms läns landsting, där jag fick väljarnas förtroende att representera Roslagen. 2006 kandiderade jag också på en plats en bit ned på riksdagslistan för Stockholms län.

Inför valet 2010 har jag nu föreslagits att kandidera i folkpartiets provval till riksdagen. Att vara folkvald och förtroendevald i riksdagen är det finaste uppdrag man kan ha. Jag skulle nu på allvar vilja bidra till att stärka riksdagens roll och självständighet. Som folkvald företräder man givetvis det parti för vilket man kandiderar. Men man företräder också de väljare som valt att rösta på både det partiet och de kandidater som blir valda. Och jag vet från mina knappt sex år i riksdagen att Du som enskild ledamot kan göra skillnad. Men, Du måste vilja och stå pall.

I det kommande provvalet för folkpartiet i Stockholms län går jag till val på följande frågor som jag vill driva. Den som följt mig genom åren, också det senaste året här på min blogg, känner igen de flesta sedan tidigare:

• Fastighetsskatten ska bort!
• Halvera företagens regelbörda!
• LAS ska bort!
• Ingen kvoterad föräldraledighet!
• Riv upp FRA-lagen!
• Urfolk har rättigheter!
• Stoppa mobbing!
• Roslagsbana till Arlanda/Rimbo!
• Levande skärgård året runt!
• Torrlägg drogträsket!
• Polisen nära Dig!
• Försvar värt namnet!

onsdag 19 augusti 2009

Satsa på Roslagsbanan!

Nu närmar sig allvarets minut för Roslagspolitikerna. De närmsta veckorna ska man ta ställning till vilka investeringar i vägar och järnvägar, som staten ska ställa sig bakom in mot mitten av 2020-talet. Av det förslag som landshövding Per Unckel ställt samman till regeringen framgår att det inte finns något som helst ekonomiskt utrymme för vare sig någon ny tunnelbana eller storslagna projekt som Roslagspilen - en pendeltågslinje till Åkersberga och vidare längs kusten upp mot Norrtälje. Tråkigt men tyvärr nog väldigt realistiskt.

Ska då Roslagen, kommunerna Danderyd, Täby, Vaxholm, Österåker, Vallentuna och Norrtälje - en region som vid årsskiftet når 230.000 invånare, lika många som i ett mindre svenskt län - fortsatt bli nästan helt utan kapacitetsstark kollektivtrafik? Nej, det finns ett alternativ som handlar om att bygga ut och modernisera Roslagsbanan. Det skulle ge både snabbare och fler avgångar.

På Newsmill tar folkpartiets kommunpolitiska ledare i de sex Roslagskommunerna och i Sigtuna ställning för att "Satsa på Roslagsbanan" med en fortsatt utbyggnad med dubbelspår och förlängning till Arlanda och Rimbo. Var står moderata kommunledningar, som sällan tagit strid för kollektivtrafik utan långt hellre mot biltullar? Var står socialdemokraterna i Stockholms län, som aldrig tar strid för satsningar på det borgerliga nordöstra hörnet av länet?

tisdag 18 augusti 2009

Ge inte upp kriget mot drogerna!

De som vill se en liberalisering av narkotikaanvändningen tar ofta första steget via s k sprututbytesprogram, som ska ge narkotikamissbrukare tillgång till rena sprutor, som inte överför smittsamma sjukdomar som HIV och hepatit. Det kan ses som en medicinskt försvarbar åtgärd med ett gott socialt syfte. För dem är det dock bara ett steg utför backen, där fri narkotikaanvändning är slutmålet.

Detta är ett led i det som internationellt kallas 'harm reduction', och som innebär ett accepterande av att människor brukar och missbrukar narkotika, där samhället försöker städa upp effekterna av missbruket. Gemensam sak med dessa gör ofta människor som kanske i sig inte önskar att narkotikaanvändning ska bli fri, men som rör sig i sociala sammanhang där oskyddat sex är vanligt, och där självklart ingen önskar sig bli HIV-smittad bara för ett nattligt äventyr.

Vad ingen av dessa grupper bryr sig särskilt mycket om är det 'helvete på jorden', som så många narkotikamissbrukare och inte minst deras anhöriga och de brottsoffer som drabbas av deras jakt på pengar till knarket uppelever - inte sällan resten av livet. För mig är det inte särskilt svårt att i det sidvalet välja sida för att inte sänka ribban i kriget mot drogerna. Det är bakgrunden till att jag är en av undertecknarna av repliken "Rådgivning är bättre än sprutbyte" som är införd på dagens DN-debatt.

måndag 10 augusti 2009

Intelligenta poliser

Tre söndagar i rad har DNs nye politiske chefredaktör Peter Wolodarski skärskådat sakernas tillstånd inom svensk polis. Och det står illa till. Allmänhetens tilltro till att få det skydd och det stöd den har rätt till är lågt. Och den sjunker.

I sin första krönika beskrev Wolodarski polisens ensidiga fokus på kvantitativa mål för sin verksamhet. Han illustrerade med att ett antal eftermiddagar ha blivit stoppad för alkotest på samma ställe i centrala Stockholm. Krönikan föranledde en polischef att svara, att polisen numera arbetar mera intelligent. För oss i resten av länet betyder det att den inte syns till.

Enda gången jag personligen märkt av polisen var, när jag för sju år sedan fick en parkeringsbot. Jag hade parkerat i fel körriktning, Jag stod inom rätt tid, innanför linjerna och på en icke enkelriktad bakgata. Att bilen stod parkerad i fel riktning hade polisen trots detta tid att bevaka i 13 minuter.

Man kan möjligen undra om Wolodarski inte bortser från åtminstone en aspekt av polisarbetet. Poliser ute på fältet, gatan innebär förvisso färre som har tid att utreda och slutföra ärenden. Men, fler poliser ute på fältet innebär större risk för upptäckt och därmed en högre brottsavhållande effekt. Synlighet är brottsförebyggande, och då blir det färre brott att utreda.

Var och en som ofta åker bil vet, att så fort en polisbil dyker upp på vägen, så sjunker snitthastigheten bland bilisterna omedelbart med 10 km/timme. Detta gäller då inte i Stockholms läns ytterområden, som i Roslagen, där polisbilar när en utrotningshotad bilmodell. Sju års flitigt bilresande runt om i Roslagen har inte medfört en enda alkotest eller hastighetsövervakning. Däremot åtskilliga redan på andra sidan länsgränsen till Uppsala län.

En bara minimal polisintelligens borde kunna räkna ut, att Roslagen sommartid innebär en befolkning på 300.000 som ofta tar sig fram med bil. Alkohol förtärs rikligt på semestern och att hastighetsgränserna ses som ett skämt av sommarbilisterna i Roslagen är uppenbart.

Häromsist var jag med om två bilar som jagade varann en torsdagseftermiddag genom Spillersbodakorset på E18, där det råder 70-gräns. Deras hastighet, när de jagade förbi medtrafikanterna tvärs genom heldragna fält i korsningen, var uppemot den dubbla. Några hundra meter senare svängde de av mot Håtö väl medvetna om den obefintliga risken för upptäckt. Jag föredrar synliga poliser framför intelligenta i Roslagen, om det nu behöver vara valet.

Har jag då verkligen inte sett några poliser utanför Stockholms innerstad i sommar? 60% av länets befolkning bor ju och vistas, särskilt sommartid, utanför tullarna. Jodå! En sommarkväll var jag på fotboll på Råsunda fotbollsstadion. Jag visste inte att det fanns sååå många poliser. Helt oräkneliga! Och visst förstår jag att det behövs ett massivt polisuppbåd för att hålla ordning på AIKs huliganer, när nu AIK-ledningen vänder ryggen till. Men, varför ska det ske på skattebetalarnas bekostnad? Och varför ska det ske på bekostnad av polisens synlighet i resten av länet resten av sommaren?

söndag 9 augusti 2009

"Lämna oss i fred, vi vill sköta vårt land själva."

I slutet av maj 1993 var jag inbjuden att närvara vid den högtidliga självständighetsförklaringen i Asmara, huvudstad i den nya, fria staten Eritrea på Afrikas Horn. 30 år av fruktansvärda umbäranden och många års exil i när och fjärran hade äntligen fört fram till den fred och frihet som landet utlovats av FN redan i början av 1950-talet, men som förvägrats först kejsar Haile Selaisse med stöd av USA och därefter av president Mengistu med stöd av Sovjetunionen.

Jag träffade redan i slutet av 1960-talet som ny student i Uppsala den då åldrige f d förste premiärministern i Eritrea, Tedla Bayru. Han fascinerade mig och den tidigare så populäre Haile Selaisses envåldsstyre började rämna i fasaden. Det blev för mig en mångårig uppgift att verka för fred och frihet i Eritrea. Med tiden kom EPLF att ta över striden för självständighet och jag medverkade i en rad konferenser för Eritreas sak. Jag hjälpte folkpartiet att i riksdagens utrikesutskott uppmärksamma den så okritiska hållning som präglade både UD och SIDA i synen på Etiopiens massiva krigföring i Eritrea. 1988 var jag huvudtalare för stöd till Eritreas frihetskamp vid Liberala Internationalens kongress i Pisa, Italien.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka till Asmara i maj 1993. Ett par år senare var jag medansvarig vid ett besök som Eritreas ledare Issaias Afewerki gjorde i Stockholm. Jag har i många år varnat för vad långvariga befrielsekrig har för effekt på de människor som är djupt indragna i dessa. Ändå kom det som en besvikelse att Afewerki utstrålade en så typiskt auktoritär självupptagenhet under besöket.

Idag känner vi historien bara alltför väl. Eritrea har i takt med att den enväldiga ledningen misslyckats såväl med landets inre utveckling som med upprepade nya gränskrig med Etiopien utvecklats till en av världens mest beklämmande statsbildningar. Landets ringa folkmängd och begränsade internationella betydelse har gjort att kunskapen om detta är mycket lite känd. Så skulle det ha varit också i Sverige, om inte en svensk med eritreansk bakgrund, Dawit Isaak, hade hört till de otaliga oppositionella som fängslats av regimen utan varje rättslig bas.

I helgen hölls en eritreansk festival i Stockholm. Närvarade gjorde både företrädare för regimen i Asmara och några av de mest rabiata PR-figurerna i västvärlden. Citatet i rubriken stod Sophia Tesfamariam för. Visst, vi är några som kunde ha låtit frihetskampen i Eritrea förbli i total okändhet i nära 30 år. Men, för oss var solidaritet med de förtryckta ledstjärna. Det är det fortfarande, och därför kommer inte stödet för en förändring av Eritrea mot demokrati i grundläggande respekt för mänskliga rättigheter att tystna. Därför står kampen för Dawit Isaaks befrielse högt på dagordningen i Sverige. Det kommer inte Asmaras lakejer att kunna förhindra.