fredag 23 januari 2009

Lägg ned Migrationsverket!

Så jag skäms över mitt Sverige, när jag läser dagens intervju i DN med Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson. Han är en lysande företrädare för en verksamhet som kapsejsat moraliskt långt innan han fick uppdraget att basa över den. Ansvaret för denna utveckling ligger hos ett stort antal generaldirektörer, som frenetiskt försvarat den omsvängning som inleddes av socialdemokratiska invandrarministrar i slutet av 80-talet. Många av dem har själva varit en framskjuten del av det socialdemokratiska myndighetssverige.

Den romska flickan Lollo, född i Sverige men vars föräldrar har kroatiskt medborgarskap, har levt hela sitt 17-åriga liv i Sverige. När de sociala myndigheterna för ett par år sedan upptäckte att hon och hennes syster utsattes för misshandel av sin far, placerades hon i skyddat boende. Hennes far har hotat henne till livet. Migrationsverket grep sedan in för att byta skyddat boende i Sverige mot ett så oskyddat boende man bara kan tänka sig i Kroatien. Ingen som vet vilka villkor romer lever under på Balkan kan ha något som helst förtroende för den utgången. Det vet Migrationsverket, som låtsas veta något annat. Myndigheter på Balkan är ännu mindre skydd för utsatta romer än vad Migrationsverket är - om detta överhuvud taget är möjligt.

Som jag pekat på i ett antal bloggar i oktober och december bottnar detta i ett förhållningssätt inom Migrationsverket, där uppgiften uppfattats som att till varje pris hitta någon detalj att hänga upp ett utvisningsbeslut på, oavsett hur massivt alla övriga förhållanden talar för motsatsen. Man är slaviskt trogen den uppgift man fått av Maj-Lis Lööw (s) och Ingvar Carlssons regering i slutet av 80-talet. Det är anledningen till att Dan Eliasson liksom sina företrädare gömmer sig bakom påståendet, att de bara följer vad politikerna bestämt. Men efter min tid som statssekreterare för flykting- och invandrarfrågor på 90-talet, så vet jag att Migrationsverket tar till alla grepp för att hindra politikerna att vrida hanteringen i humanitär riktning. Migrationsverket uppfattar sig som politikens yttersta garant.

Socialdemokrater brukar kunna gråta floder av (krokodil?)tårar över utsatta kvinnor i när och fjärran. I fallet den romska flickan Lollo är tystnaden monumental.

Jag kan inte låta bli att uppmärksamma Dan Eliassons avslutande kommentar i DN. "...Kroatien, ett land som senare i år blir medlem av EU." Högre nivå än så befinner sig inte Migrationsverkets kunskap på om den värld de är satta att bedöma.

torsdag 22 januari 2009

När politiker inte litar på medborgarna

Så har då debatten om lagstadgad kvoterad föräldraförsäkring kommit igång på nytt. Politiken är full av personer som ser som sin högsta uppgift att se till att andra människor lever som politikerna vill att de ska göra. Gärna frivillighet om de gör som vi vill, men annars ska medborgarna tvingas leva "rätt".

Låt mig börja med att påpeka, att jag var hemma 13 månader med min äldsta dotter för 25 år sedan. Lite av pionjär. Jag gjorde det av fri vilja och har aldrig ångrat detta. Tvärtom är det bland det bästa jag gjort. Min hustru som var nära slutet av sina läkarstudier var hemma de första 4 månaderna. När andra dottern kom ett par år senare, var det hustruns tur att ta ut längre del av föräldraledigheten. Sammantaget tog jag dock ut mest. Det passade oss bäst.

Jag skulle önska att fler kan ta till vara möjligheten att få vara hemma med sina små, när de är riktigt små, men valet måste de göra själva. På något konstigt sätt är det oftast de, som vill tvinga föräldrar att vara hemma och vara hemma exakt lika länge, som samtidigt anser det ytterst reaktionärt med föräldrar som vill kunna vara hemma lite längre än den lagstadgade föräldraledigheten. Då ska barnen tvingas till dagis. Vi hade våra två döttrar på dagis från det de var 17 resp 12 månader. Det ångrar vi inte heller, men förstår inte varför alla måste göra likadant.

Sanningen är ju den att verkligheten alltid ser olika ut - över tiden ofta också inom samma familj. Det som passar bäst med ena barnet passar sämre med nästa. Ytterst är det bara föräldrar själva som kan avgöra vad som passar dem bäst. Politiker är nog allra sämst på det.

Sedan finns det hos en del feministiskt sinnade politiker en uppfattning, att män måste tvingas ta ansvar för sina barn. Men, den frågan löses nog enklast om varje kvinna tar sig en funderare i förväg över vem hon vill ska vara far till hennes barn. Att låta hormonerna rusa i valet av partner och sedan kräva att staten griper in, när det visar sig att pappan var "fel", är att springa från sitt eget ansvar - alldeles oavsett vilket kön man har.

Om politikerna vill ha medborgarnas förtroende bör politikerna ha förtroende för medborgarna.

onsdag 21 januari 2009

Kejsaren är död - Leve den nye kejsaren!

Igår tilldelades MTR Hong Kong kontraktet att från hösten 2009 och åtta år framåt med option på ytterligare upp till sex år driva Stockholms tunnelbana. Det var ett enhälligt beslut i SLs styrelse. Utvärderingen av de sex anbuden gav ett tydligt utslag till MTRs fördel med tyngden i väldigt höga ambitionsnivåer i kvalitetsavseende. Jag har själv nyttjat tunnelbanan i Hong Kong vid ett flertal besök sedan mitten av 90-talet och är mycket imponerad. MTR är erkänt i internationell toppklass vad avser tunnelbanedrift. Det blir spännande att följa MTRs satsning i Stockholm.

Varje upphandling har bara en segrare, även om konkurrenterna lagt goda bud. Så även i detta fall. Den nuvarande entreprenören Veolia lämnar nu över till MTR i november. Veolia har tillsammans med sin personal gjort ett mycket gott jobb, och kundnöjdheten har följdriktigt ökat de senaste åren. Tack för en god insats, Veolia!

Yrvaket om försvarsdebatten

Jan Björklunds - och förre försvarsministerns Björn von Sydow - senkomna men välkomna uppvaknanden inför den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde har väckt en yrvaken debatt om försvarsdebatten . Den avslöjar väl bara att de flesta debattörer valt att se det man velat se under en lång rad av år.

Om man bortser från de första åren av 90-talet, då västvärlden kapitalt svek de nya reformatörerna i det fria Ryssland, så har utvecklingen i Ryssland gått åt fel håll. Visst har svenska debattörer noterat korruption, maktkoncentration, rättsövergrepp och statsterror mot oliktänkande, men på något underligt sätt trott sig kunna separera detta från vad den ryska statsapparaten har för värderingar och mål.

Inte heller de brutala överfallen på Tjetjenien, som närmast bombats tillbaka till stenåldern, har tagits till intäkt för Jeltsins men framför allt Putins världsbild. Moskvas terror mot Tjetjenien har pågått i stort sett oavbrutet under hela den tid försvarsberedningen arbetat! En försvarsberedning som blundar - eller sover - är en belastning, ingen tillgång!

Det är förvisso symptomatiskt för svensk försvarsdebatt, men ytterst pinsamt, att den största tidningen Dagens Nyheter släpper fram en ovanligt glad amatör och nybörjare att på ledarplats kommentera debatten i Sälen. Att ta de s k "nya hoten" som pandemier och flyktingströmmar till intäkt för en ny världsbild är beklämmande. Jag konstaterade redan vid försvarsberedningens start för snart 15 år sedan att "de nya hoten" inte är det minsta nya, utan bara uttryck för hur försvarsointresserade vill få debatten att handla om något annat. Och de har varit framgångsrika i Sverige. Få har så stort ansvar för detta som förre försvarsministern Björn von Sydow.

DNs krönikör Henrik Brors hänvisar i ett annat inlägg i dagens DN till försvarsberedningen som forat för svenskt säkerhetspolitiskt tänkande. Hjärnsläpp vore inte en mindre saklig beskrivning. Jag satt själv som folkpartiets företrädare i försvarsberedningen under dess första tolv år fram till för två år sedan. Jag hänvisar till mina inlägg på denna blogg den 14 juni resp 23 augusti om min syn på försvarsberedningen nu och då.

Det har inte saknats klarsynta enskilda ledamöter med olika parti- och blocktillhörighet i beredningen, men det har inte fått något genomslag i svensk försvars- eller säkerhetspolitik. När jag lämnade beredningen för två år sedan var det inte bara för att jag suttit där tolv år, utan främst för att den överlevt sig själv. De gångna två åren motsäger inte den slutsatsen. Tvärtom!

tisdag 20 januari 2009

God morgon!

Vi har varit för aningslösa inför utvecklingen i Ryssland, förklarar folkpartiledaren Jan Björklund vid Folk & Försvars årliga Sälenkonferens välkommet kraven på att stärka det svenska försvarets kapacitet. Om inte förr så har det ryska övergreppet på Georgien i slutet av den gångna sommaren varit en väckarklocka. Liknande tongångar hörs från en av de huvudansvariga för det gångna decenniers nedrustning, förre försvarsministern Björn von Sydow (s).

I tolv år satt jag för folkpartiet i den parlamentariska försvarsberedningen (1995-2006). Att tala om Ryssland var som att tala för stendöva öron inför varje svensk publik. Visst var övergreppet i Georgien en väckarklocka. Men, har någon hört talas om Jeltsins och Putins långt brutalare övergrepp i Tjetjenien? God morgon!

Grattis Kalla!

Charlotte Kalla blev årets Jerringpristagare för sin bragd i den avslutande slalombacken i Val di Fiemme i förra årets maratontävling Tour de Ski. Mer än välförtjänt! Kanske det hade varit mer på sin plats med Bragdmedaljen och att Jonas Jacobsson fått Jerringspriset för sina likaså välförtjänta insatser i Paralympics i Beijing.

På Svenska Dagbladets sportsida går en av dess redaktörer till attack mot Kallas utmärkelse. Den egna bragdjuryn framställs som mer kvalificerad att bedöma idrottsliga prestationer. Jerringpriset framstår tydligen som svenska folkets korrigering av bragdjuryns mer politiskt korrekta bedömning. Surt sa räven! Tyvärr är historien full av bragdjuryns taktiska överväganden. Ska vi vänta till nästa år? Är det kanske inte dags för en annan sport?

En bragd är en bragd. Det borde inte kunna omtolkas till rättvisa, till att någon står på tur eller till att någon kan vänta ett år. En bragd ska bedömas utifrån sina egna meriter utan andra jämförelser. Höjdhopparen Richard Dahl var kanske den mest typiske bragdmedaljören för sitt EM-guld i höjdhopp 1958. Varken förr eller senare var han i närheten av sin prestation den söndagseftermiddagen på Stockholm Stadion. Men just då var han bäst och överraskade alla. En bragd!

torsdag 15 januari 2009

Per Ahlmark - 15 januari 2009

Det är preskriberat nu. När Per Ahlmark valdes till partiledare i folkpartiet 1975, hade jag smugit mig ut ur landsmötessalen i Folkets Hus vid Norrmalmstorg, trots att jag var ombud. Per Ahlmarks kompromisslösa hållningssätt, särskilt i fråga om svenska atomvapen på 60-talet, var svår för mig som ung medlem i ungdomsförbundet att fördra. Ett år senare var han vice statsminister i den första icke-socialistiska fredstida regeringen i Sverige på 40 år. Ytterligare ett år senare hade han lämnat partipolitiken för gott.

Jag noterade på avstånd Per Ahlmarks inträde på lyrikens marker från tidigt 80-tal och förvånades över att en debattslugger kunde vara så finstämd som lyriker. Det visade väl bara hur dåligt jag kände människan Per Ahlmark - kanske också hur lite av hela människan man lär känna hos både vänner och motståndare i det allt högre tempot i modern politik.

I samband med en uppvaktning som Svenska Kommittén Mot Antisemitism gjorde hos mig som statssekreterare för invandrar- och flyktingfrågor i maj 1992 träffade jag på nytt Per Ahlmark för första gången på minst femton år. Vid besökets slut överlämnade Per sin och Georg Kleins brevväxling Motståndet - Arton brev om död och liv. Vid en resa som familjen strax efter gjorde till Ivanas åter fria födelsestad Prag läste jag boken, vilken gjorde ett outplånligt uttryck. Det var en tagande vittnesbörd av två väldigt olika och levande människor - så fjärran politikens ytliga retorik.

Efter halvannat år som statssekreterare fick jag förmånen att efterträda en av mina förebilder i politiken - Hans Lindblad - i riksdagen. Det sammanföll med folkmordet i Bosnien - det första brinnande kriget i Europa sedan andra världskriget. Världssamfundets och inte minst Europas handlingsförlamning och moraliska kollaps inför det som skede trots alla bedyranden om Aldrig mer! var bedövande.

För mig var det omöjligt att vara tyst oavsett vem som kunde stå i vägen för kritiken. Då uppenbarade sig Per med personlig uppmuntran. Plötsligt stod vi båda på samma barrikad. Hans då på nytt så kompromisslösa stridsskrifter Vänstern och tyranniet och Det öppna såret utgjorde nu välkommen inspiration och stöd för mig i det annars så typiskt svenskt halvljumma iakttagandet på avstånd av övergrepp och förtryck som inte passar in i enkla politiskt korrekta scheman.

I svensk politik är jantelagen obönhörlig. Otaliga socialdemokratiska statsministrar har i mästrande ton sökt marginalisera motståndare som haft modet att mäla sig ut. Den svenska modellen är lagom. Många har tystnat. Men mitt i allt detta jämngråa står enstaka fyrbåkar, som inte böjer sig hur hårt motvinden än blåser. Det är de som sprider en strimma av hopp i sin kompromisslösa strid mot likgiltighet inför övergrepp mot frihet och demokrati. Ingen lyser mer envist och klart än Per Ahlmark.

onsdag 14 januari 2009

Epokskifte!

En epok i svensk politik har gått i graven. I snart tre decennier har miljöpartiet de gröna utmanat den traditionella synen på politik. Jag är nog inte den ende i de traditionella partierna som uppskattat detta utan att alltid förstå sig på de gröna ställningstagandena i sakfrågor.

Efter valet 1998, då jag själv tvingades lämna riksdagen, inbjöds jag att delta i en debattserie i Västerbottens-Kuriren på temat den svenska mittens framtid. Jag skrev då att den traditionella partistrukturen överlevt sig själv, och att vi kunde förvänta oss stora förändringar på sikt.

På det temat bedömde jag att ett framtida liberalt, decentralistiskt, miljömedvetet, småföretagarvänligt och internationellt sinnat - även Europavänligt - mittenparti skulle kunna formas på huvuddelarna av det som då var folkpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och med viss tvekan också det dåvarande centerpartiet. Åsiktsskillnaderna i vart och ett av dessa partier var större än vad de skulle vara i ett sådant nytt mittenparti.

I närmare tre decennier har de gröna utmanat den traditionella höger-vänsterskalan. Tron på alternativ och mångfald, decentralisering och småskalighet har gjort borgerliga partier och politiker till mer naturliga partner i politiken. En del av de gröna urfädernas bakgrund i 60-talsvänstern har dock lagt beröringsångesten gentemot moderaterna som en tyngande hämsko på miljöpartiets handlingsfrihet.

Dagens partiledardebatt bekräftade slutligen att miljöpartiet de senaste tio åren utvecklats i rakt motsatt riktning. I takt med det nära samarbetet med den socialdemokratiska regeringen har gröna alternativtänkare ersatts av gröna teknokrater. Under åren 1998-2006 medverkade miljöpartiet aktivt till den mest drastiska centralisering och stordriftstänkande i svensk offentlig förvaltning i modern tid.

I jakten på praktiska lösningar på ödesbetonade miljöproblem har miljöpartiet saknat kompass att motstå storskaliga lösningar. Bensinmacksdöden som likt digerdöden härjar i svensk glesbygd har inte bekymrat de gröna teknokraterna i riksdagskansli eller regeringskansli. Oron finns däremot ute bland partiets gräsrötter, som förvirrat undrar vart partiet är på väg.

Det hör till det normala att ledande politiker drar sig tillbaka med ålderns rätt - i alla partier. Men ingenstans verkar de forna frontfigurerna så vilsna inför sitt eget partiets utveckling som i miljöpartiet. Det är väl bara kameleonten Per Gahrton som hänger med i varje sväng. Underlaget för ett nytt, i grunden grönt alternativ väntar bara på anförare.

Om miljöpartiets beröringsångest inför att komma för nära moderaterna är lika stark som någonsin, så markerar den nya vänsteralliansen att någon sådan beröringsångest inte finns inför det parti, där ledande företrädare fortfarande väljer att kalla sig kommunister.

Den nya vänsteralliansen avslöjar med all tydlighet miljöpartiets svaghet. Höstens medlemsomröstning om partiets syn på EU-medlemskap - som jag i sak välkomnar - påverkades nog av att en och annan miljöpartist trodde att omsvängningen var en förutsättning för att få komma in i regeringen. Någon månad senare släpptes Lars Ohly in i gemenskapen utan att behöva tumma en millimeter på EU-fientligheten.