Yrvaket om försvarsdebatten

Jan Björklunds - och förre försvarsministerns Björn von Sydow - senkomna men välkomna uppvaknanden inför den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde har väckt en yrvaken debatt om försvarsdebatten . Den avslöjar väl bara att de flesta debattörer valt att se det man velat se under en lång rad av år.

Om man bortser från de första åren av 90-talet, då västvärlden kapitalt svek de nya reformatörerna i det fria Ryssland, så har utvecklingen i Ryssland gått åt fel håll. Visst har svenska debattörer noterat korruption, maktkoncentration, rättsövergrepp och statsterror mot oliktänkande, men på något underligt sätt trott sig kunna separera detta från vad den ryska statsapparaten har för värderingar och mål.

Inte heller de brutala överfallen på Tjetjenien, som närmast bombats tillbaka till stenåldern, har tagits till intäkt för Jeltsins men framför allt Putins världsbild. Moskvas terror mot Tjetjenien har pågått i stort sett oavbrutet under hela den tid försvarsberedningen arbetat! En försvarsberedning som blundar - eller sover - är en belastning, ingen tillgång!

Det är förvisso symptomatiskt för svensk försvarsdebatt, men ytterst pinsamt, att den största tidningen Dagens Nyheter släpper fram en ovanligt glad amatör och nybörjare att på ledarplats kommentera debatten i Sälen. Att ta de s k "nya hoten" som pandemier och flyktingströmmar till intäkt för en ny världsbild är beklämmande. Jag konstaterade redan vid försvarsberedningens start för snart 15 år sedan att "de nya hoten" inte är det minsta nya, utan bara uttryck för hur försvarsointresserade vill få debatten att handla om något annat. Och de har varit framgångsrika i Sverige. Få har så stort ansvar för detta som förre försvarsministern Björn von Sydow.

DNs krönikör Henrik Brors hänvisar i ett annat inlägg i dagens DN till försvarsberedningen som forat för svenskt säkerhetspolitiskt tänkande. Hjärnsläpp vore inte en mindre saklig beskrivning. Jag satt själv som folkpartiets företrädare i försvarsberedningen under dess första tolv år fram till för två år sedan. Jag hänvisar till mina inlägg på denna blogg den 14 juni resp 23 augusti om min syn på försvarsberedningen nu och då.

Det har inte saknats klarsynta enskilda ledamöter med olika parti- och blocktillhörighet i beredningen, men det har inte fått något genomslag i svensk försvars- eller säkerhetspolitik. När jag lämnade beredningen för två år sedan var det inte bara för att jag suttit där tolv år, utan främst för att den överlevt sig själv. De gångna två åren motsäger inte den slutsatsen. Tvärtom!