Epokskifte!

En epok i svensk politik har gått i graven. I snart tre decennier har miljöpartiet de gröna utmanat den traditionella synen på politik. Jag är nog inte den ende i de traditionella partierna som uppskattat detta utan att alltid förstå sig på de gröna ställningstagandena i sakfrågor.

Efter valet 1998, då jag själv tvingades lämna riksdagen, inbjöds jag att delta i en debattserie i Västerbottens-Kuriren på temat den svenska mittens framtid. Jag skrev då att den traditionella partistrukturen överlevt sig själv, och att vi kunde förvänta oss stora förändringar på sikt.

På det temat bedömde jag att ett framtida liberalt, decentralistiskt, miljömedvetet, småföretagarvänligt och internationellt sinnat - även Europavänligt - mittenparti skulle kunna formas på huvuddelarna av det som då var folkpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och med viss tvekan också det dåvarande centerpartiet. Åsiktsskillnaderna i vart och ett av dessa partier var större än vad de skulle vara i ett sådant nytt mittenparti.

I närmare tre decennier har de gröna utmanat den traditionella höger-vänsterskalan. Tron på alternativ och mångfald, decentralisering och småskalighet har gjort borgerliga partier och politiker till mer naturliga partner i politiken. En del av de gröna urfädernas bakgrund i 60-talsvänstern har dock lagt beröringsångesten gentemot moderaterna som en tyngande hämsko på miljöpartiets handlingsfrihet.

Dagens partiledardebatt bekräftade slutligen att miljöpartiet de senaste tio åren utvecklats i rakt motsatt riktning. I takt med det nära samarbetet med den socialdemokratiska regeringen har gröna alternativtänkare ersatts av gröna teknokrater. Under åren 1998-2006 medverkade miljöpartiet aktivt till den mest drastiska centralisering och stordriftstänkande i svensk offentlig förvaltning i modern tid.

I jakten på praktiska lösningar på ödesbetonade miljöproblem har miljöpartiet saknat kompass att motstå storskaliga lösningar. Bensinmacksdöden som likt digerdöden härjar i svensk glesbygd har inte bekymrat de gröna teknokraterna i riksdagskansli eller regeringskansli. Oron finns däremot ute bland partiets gräsrötter, som förvirrat undrar vart partiet är på väg.

Det hör till det normala att ledande politiker drar sig tillbaka med ålderns rätt - i alla partier. Men ingenstans verkar de forna frontfigurerna så vilsna inför sitt eget partiets utveckling som i miljöpartiet. Det är väl bara kameleonten Per Gahrton som hänger med i varje sväng. Underlaget för ett nytt, i grunden grönt alternativ väntar bara på anförare.

Om miljöpartiets beröringsångest inför att komma för nära moderaterna är lika stark som någonsin, så markerar den nya vänsteralliansen att någon sådan beröringsångest inte finns inför det parti, där ledande företrädare fortfarande väljer att kalla sig kommunister.

Den nya vänsteralliansen avslöjar med all tydlighet miljöpartiets svaghet. Höstens medlemsomröstning om partiets syn på EU-medlemskap - som jag i sak välkomnar - påverkades nog av att en och annan miljöpartist trodde att omsvängningen var en förutsättning för att få komma in i regeringen. Någon månad senare släpptes Lars Ohly in i gemenskapen utan att behöva tumma en millimeter på EU-fientligheten.