lördag 19 juli 2008

Mona, vi och de andra i Almedalen

Fastighetsskatten var borgerlighetens stora vinnarfråga i valet 2006. Om än ganska motvilligt, då de nya moderaterna visade sig älska fastighetsskatten nästan lika mycket som kollektivavtalen, och kristdemokraterna bara ville byta namn. Resultatet blev ett mischmasch, och få upplever idag Alliansens hantering av fastighetsskatten som en vinnarfråga.

I Almedalen visade sig Mona Sahlin ha förstått det som redan gamle LO-bossen Stig Malm förstod. Fastighetsskatten slog blint och drabbade väldigt många av sossarnas väljargrupper. Att återställa fastighetsskatten skulle som vallöfte vara en skänk från ovan för Alliansen.

Monas budskap var således att den nya skatten blir kvar. Men, så måste det hela få en s k rättviseprofil. Skatten ska höjas för de allra dyraste husen. Att taxeringsvärde har föga med betalkraft att göra spelar ingen roll. Det handlar om sossarnas viktigaste grundbult – skillnaden mellan oss och de. ”De” ska minsann betala, då ”de” har något som inte jag har.

I statskassan gör det liten skillnad, men det slår vakt om klasskampsretoriken. I sak berörs jag inte ett dugg. Jag kommer aldrig ens kunna drömma om de taxeringsvärdena. Men, för en liberal är det motbjudande med en politisk affärsidé grundad på ständig mobilisering mot ”de andra”. Parollen ”Alla ska med” klingar falskt, då ”solidariteten” ju ändå bara gäller oss.

Det är kanske ingen tillfällighet att just sossar har så svårt att ta i mobbingen i skola och på arbetsplats. Mobbing handlar ju just om vi och de, där ”de” alltid ska vara tillräckligt få för att vara ofarliga att måla upp som avvikande och viktiga att stänga ute. Mobbingoffren står nästan alltid utanför. Det är "vi" som mobbar eller som väljer att titta bort. ”Vi och de” sitter så djupt och lönar sig att mobilisera för klasskampstänket.

tisdag 15 juli 2008

Kvarsittning eller extra stödinsatser i Almedalen?

För den som tar sommarledigt i stället för att åka till Almedalen tränger nyheterna därifrån fram med viss eftersläpning. Skolminister Jan Björklund sänkte tydligen efter viss eftertanke betyget på regeringens hantering av FRA-frågan från 2 till 1 under en utfrågning. Med tanke på betygens betydelse för fp-ledaren borde väl kvarsittning eller extra stödinsatser gälla?

På sina håll har liberalt sinnade ledarsidor i FRA-debattens efterdyningar börjat tala om miljöpartiet som de sista liberalerna. Häromdagen dök en debattartikel av en mp-parlamentariker upp i lokala Norrtäljetidningen under rubriken ”Miljöpartiet liberalerna”.

Det påminner om vad som inför valet 2006 skrevs om centerpartiet efter fp-ledningens självmål om övergångsregler för nya EU-medlemmar vid den mandatperiodens halvtid. Inte minst i Stockholm lär det ha fått mer än en liberal att tänka det tidigare så otänkbara. Det bidrog till centerledamöter i stadsfullmäktige, landsting och riksdag, som länge också varit otänkbara.

I tysk politik var länge bara en sak helt given. Hur valet än gick, så ingick liberala FDP i den regering som följde. När tyska förbundsdagen i slutet av 70- och början av 80-talet röstade om skärpta terroristlagar kunde man lita på att ett antal FDP-ledamöter följde sina samveten. Det handlade inte om höger eller vänster. Det handlade om liberal kompass. Marknadsliberalen och senare partiledaren Otto Graf Lambsdorf var framför allt just liberal.

I början av 90-talet tog debatten i FDP en ny vändning. Nu skulle FDP inte längre vara ett nischparti för de 5-10% av väljarna med liberalaste samveten. Nu skulle FDP bli ett brett allmänborgerligt parti. Traditionella liberala kärnvärden vattnades ur. Nu talade FDP om skatter och tillväxt. Inte oliberalt på något sätt. Men det handlar om en bredare väljarbas, där många inte direkt går ut till strid för liberala kärnvärden som står på spel.

Sedan FDP valde ny kurs gäller en ny sanning i tysk politik. Oavsett hur valet går, så hamnar FDP numera alltid utanför regeringen. FDP har fortfarande stabilt 5-10% av väljarna. Alla väljarundersökningar visar att de liberala kärnväljarna nu i hög utsträckning röstar grönt. Visst kan det kännas trist att ständigt bara attrahera liberala kärnväljare. Men, de är ganska trogna om de inte känner sig övergivna. Visst är lika många allmänborgerliga väljare lika mycket värda. Men, de är inte alls lika trogna och överger sin partner utan samvetskval.

måndag 7 juli 2008

Spelmän i varje buske

Nyss hemkommen till Roslagen efter några dagar och kvällar på spelmansstämmor i Dala- och Hälsingeskogarna har sommaren gjort en paus. Men vad gör det, när sinnet fyllts på med den spelmansglädje och den naturskönhet som sommarens spelmansstämmor bjuder på.

Tyvärr kom sjösättningen av båten i sista stund i vägen för att hinna upp till onsdagens Bingsjöstämma i Rättviks finnmarker på gränsen till Hälsingland. Bingsjö har fostrat ett antal av svensk folkmusiks allra största med Hjort-Anders i spetsen. Här flyter Dalatonen och Hälsingetonen samman.

I stället blev det Östbjörkastämman i Rättvik på torsdag kväll som startade min spelmanssommar. Det var vid dansbanan på Rättviks Gammelgård midsommarafton 1959 som några spelglada medlemmar av Rättviks Spelmanslag för alltid väckte min håg till folkmusiken. I år hann jag fram till att bygdens egen Göras-Leif - kanske mer känd från Orsa Spelmän - inledde kvällen på dansbanan. Göras-Leif gick i klassen ovanför min i realskolan i Rättvik, när det begav sig, och var redan då en musikalisk mästare. Dessutom mammas särskilde favorit - hon var lärare i den klassen.

Kvällens höjdpunkt var ändå scenframträdandet av Pers-Hans, en legend redan i dag. Vägen hem till Ljusdal gick längs vägen över Boda, Kärvsåsen och upp till Ore för vidare färd mot Edsbyn. I den aldrig riktigt mörka sommarnatten är det ett förförande skogslandskap med de många sommarängarna och de mörka sjöarna.

Fredag kväll bjöd på sedvanlig invigning av årets Musik vid Dellen från Avholmsbergets topp med en underskön utsikt över Dellensjöar och gröna skogsklädda höjder. I år var det Oline Bakkom, Thuva och Agnes Härdelin som stod för den stämningsfulla musiken.

Norrbostämman, som jag nog bara missat en gång sedan ankomsten till Hälsingland för 23 år sedan, blev en kort historia på lördagen, då ett mer ihållande regn bröt ut efter halvannan timmes spelmansunderhållning från scenen ner mot den vackra sjön i bakgrunden. Där hjälpte inte ens Trollens brudmarsch. Hann dock lyssna på min egen favorit Liv-Antes polska och få en stund med Kalle Norin, musiklärare från Söderhamn, som bl a haft konsertmästaren i Stockholmsfilharmonikerna Joakim Svenheden som elev. Joakim stod för den musikaliska höjdpunkten som solist hos Gävleborgssymfonikerna under mina tolv år som ordförande för Musik i Ljusdal.

Delsbostämman firade 100-årsjubiléum i går, som vanligt första söndagen i juli. Det var Anders Zorn och Nathan Söderblom som var initiativtagare 1908. För egen del är jag nästan uppe i 20 Delsbostämmor. Stämman leds sedan många år av Delsbos egen Thore Härdelin. Få har betytt så mycket för att utveckla folkmusikens popularitet i modern tid som Thore. Tillsammans med Wille Grindsäter framträder Thore med Skäggmanslaget på scenen varje år och anknyter till den storhetstid för folkmusiken som dessa frambringade i slutet av 60- och början av 70-talet.

16 nya riksspelmän presenterades i år med tyngdpunkt i Hälsingland resp Skåne. Ulf Störling kröntes med Zornmärket i Guld för mästerligt och traditionsrikt spel av låtar från Hälsingland. Det är den finaste utmärkelsen i svensk folkmusik, något som bara kommit drygt hundra spelmän till del sedan märket första gången utdelades 1933.

tisdag 1 juli 2008