Mona, vi och de andra i Almedalen

Fastighetsskatten var borgerlighetens stora vinnarfråga i valet 2006. Om än ganska motvilligt, då de nya moderaterna visade sig älska fastighetsskatten nästan lika mycket som kollektivavtalen, och kristdemokraterna bara ville byta namn. Resultatet blev ett mischmasch, och få upplever idag Alliansens hantering av fastighetsskatten som en vinnarfråga.

I Almedalen visade sig Mona Sahlin ha förstått det som redan gamle LO-bossen Stig Malm förstod. Fastighetsskatten slog blint och drabbade väldigt många av sossarnas väljargrupper. Att återställa fastighetsskatten skulle som vallöfte vara en skänk från ovan för Alliansen.

Monas budskap var således att den nya skatten blir kvar. Men, så måste det hela få en s k rättviseprofil. Skatten ska höjas för de allra dyraste husen. Att taxeringsvärde har föga med betalkraft att göra spelar ingen roll. Det handlar om sossarnas viktigaste grundbult – skillnaden mellan oss och de. ”De” ska minsann betala, då ”de” har något som inte jag har.

I statskassan gör det liten skillnad, men det slår vakt om klasskampsretoriken. I sak berörs jag inte ett dugg. Jag kommer aldrig ens kunna drömma om de taxeringsvärdena. Men, för en liberal är det motbjudande med en politisk affärsidé grundad på ständig mobilisering mot ”de andra”. Parollen ”Alla ska med” klingar falskt, då ”solidariteten” ju ändå bara gäller oss.

Det är kanske ingen tillfällighet att just sossar har så svårt att ta i mobbingen i skola och på arbetsplats. Mobbing handlar ju just om vi och de, där ”de” alltid ska vara tillräckligt få för att vara ofarliga att måla upp som avvikande och viktiga att stänga ute. Mobbingoffren står nästan alltid utanför. Det är "vi" som mobbar eller som väljer att titta bort. ”Vi och de” sitter så djupt och lönar sig att mobilisera för klasskampstänket.