fredag 27 juni 2008

En magisk natt

Någon timme in på den nya dagen var det uppenbart att jag inte skulle kunna somna. Det var veckan efter midsommar juni 1996 och midnattssolen gjorde natten till dag. Men det visade sig vara en magisk natt här på Malören längst ut i Bottenviken med Kalix norr om horisonten.

Om någon dagen innan skulle ha påstått att jag, en inbiten landkrabba på sitt femtionde levnadsår som trivdes bäst i skogarnas landskap, skulle komma att bosätta mig vid havet och skaffa båt, hade jag inte ens lagt det på minnet. Så befängt hade det varit. Havet var för mig bara något man blir sjösjuk av.

När jag insåg att det var omöjligt att somna, gick jag ut och började ströva planlöst längs stranden runt den platta ön i den norrbottniska skärgårdens yttersta utkant. Det var ett ljus som jag aldrig upplevt förut. Vattnet kluckade stilla mot strandkanten. Det var stilla. Bara sjöfåglarna var lika vakna som jag.

Med ens mindes jag, den entusiastiske fjällvandraren, vad Rolf Edberg skrev om fjällens och havens vidder i "Spillran av ett moln", en av de första svenska miljöböckerna på 60-talet. En inre frid och en glädje infann sig som påminde om vandringen hem från BB i Linköping en tidig vårmorgon, när jag blivit pappa första gången. Då var det också bara fåglarna som var vakna.

Tolv år senare bor jag på sjätte året i Roslagen ute vid stranden av Ålands hav. Skärgården är central både på fritiden och i det politiska livet. Aftonens stillhet nere på bryggan lugnar ned de mest upprörda känslor. Och ingenstans känns den kosmiska samhörigheten med flydda tider så självklar som där en ensam stormig höstnatt under klar stjärnhimmel. Det var en magisk natt i midnattssol för tolv år sedan på Malören. Där tog min livsväg en oväntad vändning.

torsdag 26 juni 2008

Russinplock i Roslagen

När våra flickor var små var dagis det naturliga valet för vår familj. Det skulle det vara också idag. Men, jag har respekt för att det inte alltid är så för alla andra familjer. Jag har därför aldrig förstått, varför det är självklart att samhället så kraftigt ska stödja bara det som passar mig.

Alliansregeringen har nu öppnat möjligheten till kommunala vårdnadsbidrag. Nu visar Svenska Dagbladet att ett antal Alliansstyrda kommuner tvekar om denna valfrihetsreform på hemmaplan. Norrtälje är en av dessa. Kommunalrådet Kjell Jansson (m) anser att det är en fråga om prioritering. "Som kommunalråd måste jag se till hela kommunens ekonomi."

Den borgerliga majoritet Kjell Jansson leder i Norrtälje har i stor utsträckning den borgerliga Alliansens seger i riksdagsvalet 2006 att tacka för sitt mandat. Norrtälje kommun är den stora vinnaren på - den i övrigt i många avseenden taffligt skötta - fastighetsskattereformen, som kristdemokraterna i långt högre grad än moderaterna var pådrivande för. Den ger många, många nya kronor i Norrtäljes skattkista.

Vårdnadsbidraget är en annan av de reformer som kristdemokraterna varit pådrivande för i Alliansregeringen. Nu tror tydligen Kjell Jansson att han likt ett stort barn kan plocka russinen i kakan efter eget gottfinnande. Men Allianspolitiken hänger ihop. Det bör den göra också lokalt, om den ska ha trovärdighet i nästa val.

http://bloggkartan.se/registrera/16775/norrtaelje/

torsdag 19 juni 2008

Det ska göra skillnad

Gårdagen, FRAdagen, ger anledning till några funderingar kring medborgarnas tilltro till politik och till politiker.

När jag hösten 1990 övertalades - jag tackade nej två gånger - att kandidera till riksdagen för Gävleborgs län, hade jag flera år av frustration över politikens villkor bakom mig. Och ändå satt jag i partistyrelsen. På jobbet kunde jag notera att tilltron till politiker och politiska partier inte var hög - inte ens hos de som själva tagit klar ställning. Vad som förenade från höger till vänster var önskan att veta vem man hade röstat på, så att ansvar kunde utkrävas av en faktisk politiker, som inte bara kunde gömma sig bakom sitt parti.

När jag fick frågan om riksdagskandidatur en tredje gång, kände jag att det vore fel att tacka nej och fortsätta stå vid sidan av och bara klaga. Men, jag bestämde mig då också för att det skulle göra skillnad om det var jag som var vald. När jag sedan 1997 tvekade starkt om att på nytt kandidera för omval till riksdagen, blev min linje ett ännu starkare villkor för mitt beslut att ändå välja att ställa upp på nytt. Alla uppskattade nog inte den linjen från min sida.

Det var under dessa år i rikspolitiken som min övertygelse om personvalets betydelse för politikens trovärdighet cementerades. Mina väljare ska veta, att det är jag som ytterst har det fulla ansvaret för de beslut jag fattar. Och de ska veta att det är jag som har ansvaret, om de inte längre är nöjda med min insats. Våra folkvalda församlingar bygger på att det är ledamöter - förtroendevalda - som väljs att företräda väljarna. Partierna är till för folkstyret - inte tvärtom!

Sedan personvalet infördes på 90-talet har dess betydelse snarare försvagats. Partierna - de flesta - talar pliktskyldigast om betydelsen av personval. Tyvärr talar verkligheten inte alltid samma språk. Det faktiska utrymmet för personvalskampanjer kringgärdas alldeles för ofta omsorgsfullt av partiapparaten.

Visst uppskattar partiledningar att det dyker upp färgstarka personligheter som kan dra väljare till partiet. Ibland går det illa, när kändisar utifrån också blir valda. Men, i grunden upplevs personvalet som ett hot mot partiernas makt - en makt som har ökat.

En personvald politiker har större legitimitet och därmed också både möjlighet och skyldighet att ta eget ansvar och inte bara gömma sig bakom partilinjen. Det gör det kanske inte lättare för den som ska leda ett parti. Men, det är nog det enda som på allvar kan motverka att avståndet mellan den politiska eliten och väljarna fortsätter att öka. Till slut gör väljarna annars det enda de har möjlighet till - säger NEJ! Senast skedde det på Irland för någon vecka sedan.

Men det finns hopp. Det finns enskilda politiker som tar sin uppgift som personvald på allvar och visar att det gör skillnad vem som är vald. Idag är jag stolt över Camilla Lindberg. Läs http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____75626.aspx

söndag 15 juni 2008

Turkiet i Europa

Visst har jag ett stort hjärta för Tjeckien, men i kväll var det Turkiets afton i Europamästerskapen i fotboll. Miraklet i Geneve med Nihats två mål i sluminuterna är symboliskt för Turkiets obetvingliga kamp att inte stängas utanför det som sker i Europa. Och den kampen får Turkiet föra alldeles själv. Någon draghjälp finns inte i sikte i det inåtvända EU.

Och är det något som ett Europa utan självförtroende söker stänga ute, så är det just turken. Här ligger seklers skräckfyllda europeiska fördomar fortfarande helt öppet. Schweiz är det land som oftast folkomröstar om att hålla turkarna borta. Därför var naturligtvis Hakan Yakins båda mål i kväll, när alplandet tog sin första seger någonsin i fotbolls-EM mot det hitills obesegrade Portugal, en symbolisk signal om vad turkiska invandrare kan ge även ett land, där så många tror sig klara sig på egen hand.

I dagens huvudledare skriver DN om Turkiets regeringsparti AKP, som hotas av totalförbud i den pågående processen i författningsdomstolen på grund av ett beslut att tillåta slöja på kvinnliga universitetsstudentskor, att det är ett "opportunistiskt" parti. Hualigen! Vilken tur att såväl Sverige som övriga medlemsstater i EU är befriade från sån'a partier. Hur skulle det se ut?

Nej, är det något som är opportunistiskt, så är det europeiska politikers och medias ohöljda frossande i gamla fantombilder om Turkiet och turkarna. Det går alldeles för ofta hem alldeles för lätt. I själva verket har Turkiet, särskilt under AKPs och premiärminister Tayyip Erdogans ledning, tillryggalagt en modernisering och demokratisering av Turkiet, som är helt enastående. Turkiet 2008 är ett helt annat land än för tio år sedan.

Vi brukar imponerat peka på den utveckling som många av EUs nya medlemsstater på kort tid genomgått. Turkiet har gått längre. Där finns en vilja hos den demokratiskt valda parlamentsmajoriteten och regeringen som går långt utöver den, som t ex visas upp i många av kandidatstaterna på Balkan. Skillnaden är att dessa alltid har någon betydelsefull mentor bland EUs stora. Det har inte Turkiet - tvärtom!

Men, säger många grötmyndigt: "Turkiet har visserligen gått långt, men det har långt kvar." Visst har Turkiet en bra bit kvar innan varje av EUs medlemsvillkor är uppfyllda till 100%. Men med den millimeterlinjal, som Turkiet kommer att mätas med av EU, skulle aldrig vare sig Cypern, Bulgarien eller Rumänien ha varit fullvärdiga medlemmar av EU idag - långt därifrån. De är det bara för att de har mäktiga vänner i Europas stora huvudstäder. Det har inte Turkiet - tvärtom!

När Turkiets folkvalda ledare nu för en kamp för sin politiska överlevnad gentemot de auktoritära krafternas sista försök att hindra de sista stegen in i den moderna demokratin, finns inget av den demokraters solidaritet, som var självklar för Europas huvudstäder i kampen mot auktoritära regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Ett demokratiskt bakslag i Turkiet skulle bara vara tillfälligt, men ge europeiska politiker ett alibi för att inte behöva ta sitt demokratiska ansvar.

Det finns de som vill ge EU en större roll i den globala politiken. Börja med att ta ett självklart demokratiskt ansvar i vårt eget närområde! I kväll visade Turkiet och turkarna på nytt att de vill höra till Europa.

lördag 14 juni 2008

Fredagen den 13:e - En lyckodag!

Det är kanske lite vågat att starta en blogg fredagen den 13:e. Men för mig blev det bara så oemotståndligt att börja nu, när det verkar vara en riktig lyckodag.

På Irland sade folket NEJ till Lissabonfördraget. Det kommer att skaka om den politiska eliten i hela EU - och det är välkommet! Det hör till folkstyret att folket kan säga nej också när den samlade eliten förmanat den att säga ja.

Lissabonfördraget är en bantad version av det förslag till EU-konstitution som förhandlades fram av det s k Konventet för fem år sedan, men som folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna sade nej till.

Konventet kom till för att lösa frågan om avståndet mellan EU och EUs medborgar. Resultatet blev en konstitution som skulle göra det lättare att fatta överstatliga beslut i EU. Politikerna var nöjda medan medborgarna stod minst lika långt ifrån det som sker.

Väljarna på Irland påminner nu EUs ledare om att inget närmande skett. Ansvaret för detta ligger på EUs ledare. Nu frågas det på högre nivå, om verkligen folket på lilla Irland ska få stjälpa allt. Men, det är ju bara där de får folkomrösta om Lissabon. Om det hade varit möjligt på fler håll, kunde Nej ha formulerats av långt fler röster. Men det tillåts de inte göra.

Stora förändringar, som bara bärs upp av vad som är bra för politikerna, för dem inte närmare väljarna/medborgarna. Frågan om storregioner i Sverige är en slående parallell.

Min fredag den 13:e avslutades med yngsta dottern och Dolly Parton på Stockholms Stadion. Det var en varm avslutning på en lyckad "otursdag".

Att sedan försvarsberedningen - som jag själv, då med vemod, idag med lättnad, lämnade i december 2006 - överlämnade sitt betänkande om försvarets inriktning till försvarsministern samma dag får man leva med. Man kan inte få allt en så'n här dag.

Noterade för övrigt att Svenska Freds kommenterade debatten om försvaret med att "Äldre herrar försöker skrämma oss med ryssen". I det infantilt åldersfixerade Sverige får man nöja sig med att tidigare ordförande i Svenska Freds som Magnus Jiborn och Frida Blom på ett förtjänstfullt sätt visat att även företrädare för fredsrörelsen kan bidra till debatten på hög saklig nivå.