Det ska göra skillnad

Gårdagen, FRAdagen, ger anledning till några funderingar kring medborgarnas tilltro till politik och till politiker.

När jag hösten 1990 övertalades - jag tackade nej två gånger - att kandidera till riksdagen för Gävleborgs län, hade jag flera år av frustration över politikens villkor bakom mig. Och ändå satt jag i partistyrelsen. På jobbet kunde jag notera att tilltron till politiker och politiska partier inte var hög - inte ens hos de som själva tagit klar ställning. Vad som förenade från höger till vänster var önskan att veta vem man hade röstat på, så att ansvar kunde utkrävas av en faktisk politiker, som inte bara kunde gömma sig bakom sitt parti.

När jag fick frågan om riksdagskandidatur en tredje gång, kände jag att det vore fel att tacka nej och fortsätta stå vid sidan av och bara klaga. Men, jag bestämde mig då också för att det skulle göra skillnad om det var jag som var vald. När jag sedan 1997 tvekade starkt om att på nytt kandidera för omval till riksdagen, blev min linje ett ännu starkare villkor för mitt beslut att ändå välja att ställa upp på nytt. Alla uppskattade nog inte den linjen från min sida.

Det var under dessa år i rikspolitiken som min övertygelse om personvalets betydelse för politikens trovärdighet cementerades. Mina väljare ska veta, att det är jag som ytterst har det fulla ansvaret för de beslut jag fattar. Och de ska veta att det är jag som har ansvaret, om de inte längre är nöjda med min insats. Våra folkvalda församlingar bygger på att det är ledamöter - förtroendevalda - som väljs att företräda väljarna. Partierna är till för folkstyret - inte tvärtom!

Sedan personvalet infördes på 90-talet har dess betydelse snarare försvagats. Partierna - de flesta - talar pliktskyldigast om betydelsen av personval. Tyvärr talar verkligheten inte alltid samma språk. Det faktiska utrymmet för personvalskampanjer kringgärdas alldeles för ofta omsorgsfullt av partiapparaten.

Visst uppskattar partiledningar att det dyker upp färgstarka personligheter som kan dra väljare till partiet. Ibland går det illa, när kändisar utifrån också blir valda. Men, i grunden upplevs personvalet som ett hot mot partiernas makt - en makt som har ökat.

En personvald politiker har större legitimitet och därmed också både möjlighet och skyldighet att ta eget ansvar och inte bara gömma sig bakom partilinjen. Det gör det kanske inte lättare för den som ska leda ett parti. Men, det är nog det enda som på allvar kan motverka att avståndet mellan den politiska eliten och väljarna fortsätter att öka. Till slut gör väljarna annars det enda de har möjlighet till - säger NEJ! Senast skedde det på Irland för någon vecka sedan.

Men det finns hopp. Det finns enskilda politiker som tar sin uppgift som personvald på allvar och visar att det gör skillnad vem som är vald. Idag är jag stolt över Camilla Lindberg. Läs http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____75626.aspx