En magisk natt

Någon timme in på den nya dagen var det uppenbart att jag inte skulle kunna somna. Det var veckan efter midsommar juni 1996 och midnattssolen gjorde natten till dag. Men det visade sig vara en magisk natt här på Malören längst ut i Bottenviken med Kalix norr om horisonten.

Om någon dagen innan skulle ha påstått att jag, en inbiten landkrabba på sitt femtionde levnadsår som trivdes bäst i skogarnas landskap, skulle komma att bosätta mig vid havet och skaffa båt, hade jag inte ens lagt det på minnet. Så befängt hade det varit. Havet var för mig bara något man blir sjösjuk av.

När jag insåg att det var omöjligt att somna, gick jag ut och började ströva planlöst längs stranden runt den platta ön i den norrbottniska skärgårdens yttersta utkant. Det var ett ljus som jag aldrig upplevt förut. Vattnet kluckade stilla mot strandkanten. Det var stilla. Bara sjöfåglarna var lika vakna som jag.

Med ens mindes jag, den entusiastiske fjällvandraren, vad Rolf Edberg skrev om fjällens och havens vidder i "Spillran av ett moln", en av de första svenska miljöböckerna på 60-talet. En inre frid och en glädje infann sig som påminde om vandringen hem från BB i Linköping en tidig vårmorgon, när jag blivit pappa första gången. Då var det också bara fåglarna som var vakna.

Tolv år senare bor jag på sjätte året i Roslagen ute vid stranden av Ålands hav. Skärgården är central både på fritiden och i det politiska livet. Aftonens stillhet nere på bryggan lugnar ned de mest upprörda känslor. Och ingenstans känns den kosmiska samhörigheten med flydda tider så självklar som där en ensam stormig höstnatt under klar stjärnhimmel. Det var en magisk natt i midnattssol för tolv år sedan på Malören. Där tog min livsväg en oväntad vändning.