Fredagen den 13:e - En lyckodag!

Det är kanske lite vågat att starta en blogg fredagen den 13:e. Men för mig blev det bara så oemotståndligt att börja nu, när det verkar vara en riktig lyckodag.

På Irland sade folket NEJ till Lissabonfördraget. Det kommer att skaka om den politiska eliten i hela EU - och det är välkommet! Det hör till folkstyret att folket kan säga nej också när den samlade eliten förmanat den att säga ja.

Lissabonfördraget är en bantad version av det förslag till EU-konstitution som förhandlades fram av det s k Konventet för fem år sedan, men som folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna sade nej till.

Konventet kom till för att lösa frågan om avståndet mellan EU och EUs medborgar. Resultatet blev en konstitution som skulle göra det lättare att fatta överstatliga beslut i EU. Politikerna var nöjda medan medborgarna stod minst lika långt ifrån det som sker.

Väljarna på Irland påminner nu EUs ledare om att inget närmande skett. Ansvaret för detta ligger på EUs ledare. Nu frågas det på högre nivå, om verkligen folket på lilla Irland ska få stjälpa allt. Men, det är ju bara där de får folkomrösta om Lissabon. Om det hade varit möjligt på fler håll, kunde Nej ha formulerats av långt fler röster. Men det tillåts de inte göra.

Stora förändringar, som bara bärs upp av vad som är bra för politikerna, för dem inte närmare väljarna/medborgarna. Frågan om storregioner i Sverige är en slående parallell.

Min fredag den 13:e avslutades med yngsta dottern och Dolly Parton på Stockholms Stadion. Det var en varm avslutning på en lyckad "otursdag".

Att sedan försvarsberedningen - som jag själv, då med vemod, idag med lättnad, lämnade i december 2006 - överlämnade sitt betänkande om försvarets inriktning till försvarsministern samma dag får man leva med. Man kan inte få allt en så'n här dag.

Noterade för övrigt att Svenska Freds kommenterade debatten om försvaret med att "Äldre herrar försöker skrämma oss med ryssen". I det infantilt åldersfixerade Sverige får man nöja sig med att tidigare ordförande i Svenska Freds som Magnus Jiborn och Frida Blom på ett förtjänstfullt sätt visat att även företrädare för fredsrörelsen kan bidra till debatten på hög saklig nivå.