söndag 27 september 2009

När det är som bäst

För 25 år sedan började jag arbeta på dåvarande Invandrarverket. En av mina första uppgifter blev att vara kontaktperson gentemot de Assyriska och Syrianska Riksförbunden. Syriskt-ortodoxa kristna från främst sydöstra Turkiet hade under 70-talet funnit en fristad i Sverige. I Turkiet kunde, ville eller brydde sig inte de turkiska myndigheterna om att skydda mot de ständiga övergreppen och förföljelsen från framför allt olika kurdiska klanhövdingar. Idag finns ett fåtal syriskt-ortodoxa kvar i Turkiet.

För 25 år sedan var motsättningarna mellan assyrier och syrianer stora. Sammanstötningar med dödlig utgång ägde rum i de bostadsområden i sydvästra Stockholmsområdet där de levde. Utanförskapet var betydande.

I kväll var jag i Södertälje och såg lokalderbyt i Superettans topp mellan Syrianska FC och Assyriska FF. Assyriska var för flera år sedan det första nya laget med invandrarbakgrund som nådde svensk elitfotbollsnivå. Ett lite snöpligt avancemang till Allsvenskan blev kortvarigt och det tog ett par år för Assyriska att repa sig.

I år spelar Syrianska FC första året i Superettan. I vårens derby vann Syrianska över storebror. I kväll tog Assyriska revansch med 1-0. Men, årets överraskning är Syrianska som förutom överraskande segrar i Svenska Cupen också nosade på kvalplats till allsvenskan före kvällens omgång. Allvarets timma stod tydligt skriven i ansiktena på det rödgula laget, som ville så mycket men där så mycket låste sig. Än är det inte kört med fyra omgångar kvar, men det är antagligen ingen nackdel att vänja sig vid fotbollen på denna nivå ytterligare någon säsong. Att Syrianska tagit ledningen manifesteras väl av att inte mindre än tre syrianska fotbollsföreningar dessutom spelar i serien närmast under Superettan i år.

Jag har som bekant inte mycket till övers för fotbollen i Stockholmstrakten. Därför var kvällens match som fotboll ska vara, när den är som bäst. Teknisk och snabb, inte en död sekund på 90 minuter. Men framför allt var det en matchinramning som fotbollen förtjänar. Mycket känsla, men också mycket glädje och värme. Rena familjeföreställningen. Där har AIK, Djurgården och Hammarby mycket, mycket att lära.

Matchen ikväll såg jag tillsammans med Metin Hawsho. Metin är en av mina medtävlare om en plats på folkpartiets riksdagslista nästa höst. Metin är nog den mest spännande kandidaten i folkpartiets provval, då han förmodligen är den ende som kan kryssa sig in oavsett vilken plats på listan han står på. Långt ned på folkpartiets EU-vallista i våras, kryssade han mer än de flesta. Han var den ende som tog fler kryss än Marit på sin egen hemmaplan. Det kallar jag lyckad integration, när den är som allra bäst.

fredag 25 september 2009

Vad är det för fel på fotbollen i Stockholm?

Vad är det för fel på fotbollen i Stockholm? Och då tänker jag inte i första hand på att Djurgården och Hammarby ligger fast förankrade i den allsvenska botten. Inte heller att AIK visserligen slåss om det allsvenska guldet men spelar en fotboll, där man i princip bara gör ett mål varannan match. Jag trodde fotboll handlade om att göra mål.

Nej, jag tänker på de återkommande urartade publikuppträdandena - ibland både väldsamma och hotfulla. I går kom det tunga bötesstraffet för Djurgården för förra veckans uplopp. Om några dagar kommer straffet för Hammarby för händelserna tidigare i veckan. Som vanligt, för kanske hundrade gången, talar de ansvariga om att de ska göra något. Vadå, när man inte ser huvudproblemet?

Idag ingår alkoholen som en betydelsefull ingrediens på läktarna, när Stockholmsklubbarna spelar sina hemmamatcher. Många i publiken är kraftigt berusade redan vid ankomsten tilkl arenan. När jag var på Råsunda i somras och såg toppmötet mellan AIK och IFK Göteborg, stod ett antal svartgula supportrar och svajade redan på busshållplatsen vid Danderyds sjukhus. På vägen till Råsunda var konsumtionen av ölburkar betydande hos väldigt många - i alla åldrar. Och inne på arenan flödade ölet. Det tycks vara en viktig intäkt för toppfotbollen.

Och varför blir man då så överraskad över de ständiga förlöpningarna? Behövs det så mycket alkohol i kroppen för att kunna uppskatta sportsligt artisteri. Ja, när det gäller AIKs målfattiga spel kanske det är så. Och givetvis är det så, att de apvrål och gester som hemmapubliken ägnar sig åt oavrbutet i 90 minuter, är det nog få som ägnar sig åt i nyktert tillstånd - inte ens om man kan gömma sig i läktarmängden. Stockholmsfotbollen tjänar pengar på alkoholen. Inte mer än rätt att de får betala för resultatet! Priset borde vara mycket mera kännbart!

fredag 11 september 2009

Dåligt omdöme!

"Dåligt omdöme" kallar Gösta Hultén, ordföranden i den svenska Guantanamokommittén, det faktum att den s k "Guantanamosvensken" Mehdi Ghezali på nytt gripits i närheten av den "gamla brottsplatsen" i Pakistan. Ja, dåligt omdöme tycks uppenbarligen inte bara gälla Ghezali i det här sammanhanget.

tisdag 8 september 2009

Facklig solidaritet

Passerade utanför Åhlen's vid Sergels Torg i går. Där stod en ensam cykel uppställd med en blek vimpel där det stod "gå med i facket". Mot en pelare några meter därifrån stod två rödklädda män från LO och hängde. Vet inte om de gjorde något större intryck på de passerande.

För någon vecka sedan kom siffror som visar att förtroendet för facket är lågt bland svenskarna. Lägst är det för LO. Medlemsantalet sjunker i både facket och a-kassan trots lågkonjunkturen. Det är dags för en rejäl självrannsakan inom facket. Särskilt den politiserande delen av fackföreningsrörelsen bör fundera både en och två gånger över vad som är dess grundläggande uppgift gentemot medlemmarna.

Jag har varit med i facket i fyrtio år. Jag har varit med i tre olika fackliga centralorganisationer, dock inte LO. Jag har varit arbetsplatsombud inom de båda TCO-facken ST och SKTF. Jag har aldrig varit arbetslös. För mig har det ändå alla dessa fyrtio år varit självklart att vara med i a-kassan.

Från vänsterhåll beskylls nu regeringen för raset hos facket. Socialdemokrater och facket har nämligen på senare tid kört linjen att staten, d v s någon annan, ska betala för min medlemsavgift i facket och i a-kassan. Raset hos a-kassan beror till stor del på att många som inte riskerar arbetslöshet tycker de klarar sig utan, inte att det är för dyrt.

För mig är det fråga om solidaritet att vara med i facket och a-kassan. För vänstern är det solidaritet när någon annan betalar. För mig är solidaritet att jag är med och betalar.

fredag 4 september 2009

Kors i taket!

Inför 2009 beslöt Norrtälje kommun att införa nya moderna soptunnor i plast. I min förra hemkommun Ljusdal i nordvästra Hälsingland har de funnits till kundernas belåtenhet i ett tiotal år. Samtidigt infördes varannanveckotömning oc taxan höjdes från 1 januari detta år.

Några nya soptunnor har vi inte sett, däremot höjdes sophämtningsräkningnen omedelbart. Varannanveckotömning? Tja, på slutet har det inte ens varit det. Så, kors i taket! I morse stod det en ny soptunna vid garaget, när knappt fyra månader återstår av 2009. Ska bli kul att se om de klarar varannanveckotömningen i fortsättningen. Kanske rentav utlovad vecka?

tisdag 1 september 2009

Jordskred i Japan - Taifunen skördar offer på Taiwan

Söndagen den 18 september för fyra år sedan satt jag på mitt hotellrum i Tokyo och följde röstsammanräkningen av valet till det japanska underhuset. Premiärminister Junichiro Koizumi och hans liberaldemokrater (LDP) upplevde en av sina största triumfer någonsin sedan partiets tillkomst 1955.

Triumfen var helt Koizumis förtjänst. Sedan sitt tillträde som premiärminister 2001 hade Koizumi envetet sökt reformera det japanska samhället. LDP-rebellen motarbetades emellertid av partikollegor som i reformerna såg hot mot sina personliga politiska positioner. I valet 2005 gjorde sig Koizumi resolut av med många av de obstruerande partivännerna.

På lördagkvällen hade jag i en bokhandel i Shinjuku hittat en bok om den politiska familjen Hatoyama. En Hatoyama var en av grundarna av LDP 50 år tidigare. En sonson - i Japan ”ärvs” parlamentsplatser närmast dynastiskt, det gäller även rebellen Koizumis familj – Yukio Hatoyama hade jag träffat flera gånger på Liberala Internationalens möten. Yukio hörde till avhopparna från LDP 1993, som efter ett par år bildade det Demokratiska Partiet (JDP). I valet 2005 gjorde JDP det strategiska misstaget att av taktiska skäl gå emot Koizumis reformagenda och förlorade stort.

I söndags kväll upplevde Japan ett politiskt jordskred. Tre kortvariga premiärministrar från LDP – Abe, Fukuda och Aso – försnillade snabbt arvet efter Koizumi. Reformarbetet stannade upp. Många av de avpolletterade reformmotståndarna 2005 kom tillbaka. Efter en korruptionsskandal som tvingade JDPs ledare Ozawa att avgå fick Yukio Hatoyama en ny chans som partiledare. I söndags kväll stod Hatoyama som segrare med den största valsegern i Japans moderna historia. Nu återstår att se om Hatoyama är lika handlingskraftig reformator som Koizumi.

Taifunen, som svepte fram över Taiwan nyligen, har skakat om den politiska scenen i den enda fullblodsdemokratin i den kinesiska språksfären. 2000 vann det forna dissidentpartiet DPPs kandidat Chen Shui-bien presidentvalet som ett bevis på att ett decenniums demokratisering av örepubliken fullbordats. Chen omvaldes 2004 efter att på nytt ha besegrat sina rivaler från Kuomintang. Dessa förknippades alldeles för mycket med den gamla mörka tiden, när Taiwan var en brutal enpartidiktatur.

2008 hade Kuomintang lärt sig läxan och företräddes av Ma Ying-jeou – född på Taiwan och utan politiskt förflutet i det förgångna. Ma vann en stor seger och inledde med stort självförtroende ett närmande till Beijing, som hade varit otänkbart under Chen’s styre. Lika otänkbart i Beijing som i Taipei.

I slutet av 2008 ville Dalai Lama besöka Taiwan. Under Chen’s styre var Dalai Lama välkommen. Men för att inte störa sin viktigare dialog med Beijing nekade Ma den tibetanske andlige ledaren inresa på Taiwan. När rivalerna i DPP fortfarande var uträknade opinionsmässigt kunde Ma unna sig denna lyx.

Taifunen på Taiwan visade sig få större konsekvenser än vanligt. Och regeringens/myndigheternas senkomna hjälpinsatser raserade Ma’s opinionsmässiga popularitet. När Dalai Lama aviserade en vilja att besöka Taiwan och taifunens offer var han inte längre persona non grata. Nu får president Ma krypa till korset. Taiwans demokrati tolererar inte inkompetens hos den politiska ledningen på det sätt som diktaturen i Beijing kunde göra t ex efter jordbävningskatastrofen i Sichuan. Det är skillnad på demokrati och diktatur.