Facklig solidaritet

Passerade utanför Åhlen's vid Sergels Torg i går. Där stod en ensam cykel uppställd med en blek vimpel där det stod "gå med i facket". Mot en pelare några meter därifrån stod två rödklädda män från LO och hängde. Vet inte om de gjorde något större intryck på de passerande.

För någon vecka sedan kom siffror som visar att förtroendet för facket är lågt bland svenskarna. Lägst är det för LO. Medlemsantalet sjunker i både facket och a-kassan trots lågkonjunkturen. Det är dags för en rejäl självrannsakan inom facket. Särskilt den politiserande delen av fackföreningsrörelsen bör fundera både en och två gånger över vad som är dess grundläggande uppgift gentemot medlemmarna.

Jag har varit med i facket i fyrtio år. Jag har varit med i tre olika fackliga centralorganisationer, dock inte LO. Jag har varit arbetsplatsombud inom de båda TCO-facken ST och SKTF. Jag har aldrig varit arbetslös. För mig har det ändå alla dessa fyrtio år varit självklart att vara med i a-kassan.

Från vänsterhåll beskylls nu regeringen för raset hos facket. Socialdemokrater och facket har nämligen på senare tid kört linjen att staten, d v s någon annan, ska betala för min medlemsavgift i facket och i a-kassan. Raset hos a-kassan beror till stor del på att många som inte riskerar arbetslöshet tycker de klarar sig utan, inte att det är för dyrt.

För mig är det fråga om solidaritet att vara med i facket och a-kassan. För vänstern är det solidaritet när någon annan betalar. För mig är solidaritet att jag är med och betalar.