torsdag 18 september 2008

Norrtäljes egen ordningsman

Nyss hemkommen från en vecka i Washington och New York, där man kan följa den amerikanska presidentvalkampanjen i fler dimensioner än på hemmaplan - jag återkommer inom kort till detta - finner jag att Norrtäljepolitikens särskilde ordningsman Göran P - alltså inte förre statsministern - gått i spinn.

För oss som följer Norrtälje Tidning dagligen har det blivit vardagsmat flera gånger i veckan, att Göran P tillrättavisar alla som inte tycker som han. Ja, i och för sig tycks det väl handla om att rätta in sig i ledet och på ett led följa den överordnade som bestämt vad Göran P ska tycka just nu. Så går det ju till i den värld som präglat Göran P’s världsbild. Så enkelt det måste vara att inte behöva tänka själv och därför inte heller behöva ta eget ansvar för detta. Frågan är dock om det är den sortens politiker 2000-talets väljare vill ha. FRA-debatten ger kanske ett något mer differentierat intryck.

För egen del har jag nog retat mer än en folkpartiledare med avvikande uppfattningar och framför allt att jag låtit dem bli kända. Det har dock aldrig inverkat menligt på mina möjligheter i mitt parti. Göran P verkar stolt över att tillhöra ett parti där riksdagsledamöter som Agneta Berliner, Solveig Hellqvist, Camilla Lindberg, Maria Lundqvist-Brömster, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström inte skulle tillåtas något utrymme. Jag är stolt att tillhöra ett parti där det finns gott om utrymme för dem.

Nu ska också Göran P’s egna partikamrater i Norrtälje hållas i ”ett kortare koppel”. Det finns tydligen redan de som inte finner sig i sådana fasoner. Om något år är det dags att nominera till både kommunal- och riksdagsval. De nomineringarna kommer att säga mycket om det parti som anlitat Göran P som ordningsman.

onsdag 10 september 2008

Inte en dag för tidigt ...

...kom beskedet att det kommande försvarsbeslutet skjuts upp för att möjliggöra ytterligare analys av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Skälet uppges vara den ryska inmarschen i Georgien. Man får lätt intrycket att det som skedde i Georgien kom som en fullständig överraskning för en del. Det allvarliga ligger i så fall just i detta. För de av oss för vilket det inte var lika överraskande är det ingen överraskning att det krävs en förnyad analys.

måndag 8 september 2008

Exilens förbannelse

Många av mänsklighetens stora personer har levt i och uträttat storverk i exil – självvald eller av tvång. Men ett liv i exil präglat av de övergrepp och oförrätter som tvingade fram exilen och där dessa ältas och odlas, kan vara både destruktivt och förödande.

När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.

När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.

Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.

Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.

Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.

Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.

fredag 5 september 2008

Exilkurdisk fanatism

I den besinningslösa hatkampanj som vissa unga svenska debattörer med exilkurdisk bakgrund riktat mot UD-mannen Ingmar Karlsson för hans senaste bok "Kurdistan. Landet som icke är" är det en lättnad att läsa Mustafa Cans inlägg "Vad får vi säga om Kurdistan?" på DNs kultursidor den 30 augusti. I detta sammanhag vill jag hänvisa till mitt eget inlägg "Klarspråk om kurdisk terror" i tidningen NU (48/2005).

”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.

Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.

Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.

Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.

I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.

Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.

Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.

Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.

Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.

Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:

Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."

Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."

Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.