Exilens förbannelse

Många av mänsklighetens stora personer har levt i och uträttat storverk i exil – självvald eller av tvång. Men ett liv i exil präglat av de övergrepp och oförrätter som tvingade fram exilen och där dessa ältas och odlas, kan vara både destruktivt och förödande.

När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.

När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.

Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.

Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.

Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.

Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.