I min bokhylla står den kanske starkaste skildringen av moderna krig - den ryske journalisten Arkadij Babtjenkos "Dagar i Alchan-Jurt". Den har Babtjenko skrivtt utifrån sina egna erfarenheter som soldat i Putins krig i Tjetjenien.
Babtjenko har också berättat från Putins angreppskrig på Georgien 2008 och från Putins brutala ockupation av Krim-halvön och västra Ukraina. Hans skildringar är den mest skarpsinta kritiken av den ryska maktens värsta brott. Det måste förståss tystas som all kritik av Putins övergrepp måste tystas.
Idag skedde det. Putins supportrar jublar. Kan det finnas ett samband? Men, russofilerna i Sverige, de varken ser eller hör utan manar bara till dialog med den ryska makten. Har de glömt 1938?
Visar inlägg med etikett Georgien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Georgien. Visa alla inlägg
onsdag 30 maj 2018
söndag 2 mars 2014
Berlin 1936 - Sotji 2014
1936 lät en aningslös värld en maktgalen nationalistisk diktator sola sig i de Olympiska spelens glans i den tyska huvudstaden Berlin. Ett och ett halvt år senare gick den tyska fascismen in i det självständiga och demokratiska Tjeckoslovakien och annekterade Sudetområdet under förevändning att skydda den tyska befolkningsgruppen. Världen stod handlingsförlamad och fick betala ett fasansfullt pris innan den tyska fascismen till slut gick sin undergång till mötes 1945.
2014 lät en lika aningslös värld en lika maktgalen nationalistisk rysk diktator sola sig i de Olympiska spelens glans i Sotji. Man ska inte blanda ihop idrott och politik, ansåg den svenska IOK-ledamoten Gunilla Lindberg - aningslösheten personifierad. Allt glömt, ingenting lärt. Bara någon vecka senare gick den ryska fascismen in i det självständiga och demokratiska Ukraina för att annektera Krimhalvön under förevändning att skydda den ryska befolkningen. Den ryska fascismen visar sitt smutsiga tryne. Världen står lika handlingsförlamad. Hur högt ska priset bli denna gång?
I snart tjugo år har det svenska försvaret nedrustats, så att det bara är i tjänst vissa tider, vissa dagar. Reinfeldt och Borg fortsatte den väg som Persson och Tage G Pettersson anträtt. Otaliga förståsigpåare har ondgjort sig över den 'Rysslandsskräck' som man menar präglar dem som varnat för nedrustningen. Den ryska inmarschen i Georgien hösten 2008 räckte inte för att stoppa den raljerande agitationen mot 'Rysskräcken'. Det var Putin som, bombade Tjetjeniens huvudstad Groznyi tillbaka till stenåldern i slutet av 90-talet. Men, det är ju bara 'Rysskräck' att påtala Putins meritlista. Vad blir det slutliga priset mänskligheten får betala?
2014 lät en lika aningslös värld en lika maktgalen nationalistisk rysk diktator sola sig i de Olympiska spelens glans i Sotji. Man ska inte blanda ihop idrott och politik, ansåg den svenska IOK-ledamoten Gunilla Lindberg - aningslösheten personifierad. Allt glömt, ingenting lärt. Bara någon vecka senare gick den ryska fascismen in i det självständiga och demokratiska Ukraina för att annektera Krimhalvön under förevändning att skydda den ryska befolkningen. Den ryska fascismen visar sitt smutsiga tryne. Världen står lika handlingsförlamad. Hur högt ska priset bli denna gång?
I snart tjugo år har det svenska försvaret nedrustats, så att det bara är i tjänst vissa tider, vissa dagar. Reinfeldt och Borg fortsatte den väg som Persson och Tage G Pettersson anträtt. Otaliga förståsigpåare har ondgjort sig över den 'Rysslandsskräck' som man menar präglar dem som varnat för nedrustningen. Den ryska inmarschen i Georgien hösten 2008 räckte inte för att stoppa den raljerande agitationen mot 'Rysskräcken'. Det var Putin som, bombade Tjetjeniens huvudstad Groznyi tillbaka till stenåldern i slutet av 90-talet. Men, det är ju bara 'Rysskräck' att påtala Putins meritlista. Vad blir det slutliga priset mänskligheten får betala?
måndag 23 februari 2009
Tänkvärt i försvarsdebatten!
Mycket i den s k försvarsdebatten de senaste månaderna har varit av karaktären "Vi har hört det förut!" En och annan pensionerad officer är som vanligt ute och cyklar som man gjorde, på den tiden de var unga och tog sina första trevande marschsteg på någon av de otaliga regementsplaner som fanns då.
Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.
Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.
I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.
I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.
Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.
Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.
I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.
I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.
måndag 2 februari 2009
Helt näck (II)! - Försvarsdebatten
En märklig debatt, men mycket typisk svensk, har brutit ut om försvaret. Å ena sidan ett antal kritiker som från olika utgångspunkter konstaterar, att det gått alldeles snett med försvarets utveckling och inriktning. Å andra sidan ett antal försvarspolitiker av olika/alla kulörer, som hänvisar till en enig försvarsberedning i somras – allra mest ledamöter av sagda beredning.
Det allra värsta tycks vara att avvika från den eniga försvarsberedningens i guldskrift tryckta sanningar. Att folkpartiets Allan Widman hade ett särskilt yttrande om Sverige och NATO upprörde och upprör resten av försvarsberedningen betydligt mer än t ex Rysslands överfall på Georgien i höstas. Och då är det inte åsikten om NATO som upprör så mycket, som att Allan Widman mälde sig ur och dristade sig till en egen uppfattning, om än på ett litet stickspår.
Men just här ligger problemet med försvarsberedningen. Den tillkom för att långsiktigt analysera den säkerhetspolitiska utvecklingen och kunna dra slutsatser om möjliga vägval, när allt ännu inte var självklart. Kanske rent av något så osvenskt som en eller rent av flera ’second opinion’. I början fanns det åtminstone antydningar till detta.
Med tiden har ledamöter kommit och gått. Idag består beredningen nästan uteslutande av dagspolitiska försvarspolitiker från riksdagens försvarsutskott. Nu handlar det om att sy ihop kompromisser, som ingen ska kunna avvika från den korta vägen till nästa riksdagsbeslut runt hörnet. Slutresultatet blir lika ointressanta som slätstrukna rapporter som den i somras.Är det någon som tror att ett antal partier som aldrig gillat krigsfartyg eller stridsflygplan än en gång kommit till samma slutsats fast denna gång baserat på helt nya förhållanden i omvärlden?
Hade försvarsberedningen gjort sitt jobb i den analys av Rysslands utveckling som dåvarande försvarsministern Leni Björklund beställde, borde inte Georgien-överfallet ha kommit som någon överraskning. Nu gäller det bara att låtsas som om detta inte hade någon betydelse. Försvarsberedningen är lika naken som kejsaren hos H C Andersen.
Det allra värsta tycks vara att avvika från den eniga försvarsberedningens i guldskrift tryckta sanningar. Att folkpartiets Allan Widman hade ett särskilt yttrande om Sverige och NATO upprörde och upprör resten av försvarsberedningen betydligt mer än t ex Rysslands överfall på Georgien i höstas. Och då är det inte åsikten om NATO som upprör så mycket, som att Allan Widman mälde sig ur och dristade sig till en egen uppfattning, om än på ett litet stickspår.
Men just här ligger problemet med försvarsberedningen. Den tillkom för att långsiktigt analysera den säkerhetspolitiska utvecklingen och kunna dra slutsatser om möjliga vägval, när allt ännu inte var självklart. Kanske rent av något så osvenskt som en eller rent av flera ’second opinion’. I början fanns det åtminstone antydningar till detta.
Med tiden har ledamöter kommit och gått. Idag består beredningen nästan uteslutande av dagspolitiska försvarspolitiker från riksdagens försvarsutskott. Nu handlar det om att sy ihop kompromisser, som ingen ska kunna avvika från den korta vägen till nästa riksdagsbeslut runt hörnet. Slutresultatet blir lika ointressanta som slätstrukna rapporter som den i somras.Är det någon som tror att ett antal partier som aldrig gillat krigsfartyg eller stridsflygplan än en gång kommit till samma slutsats fast denna gång baserat på helt nya förhållanden i omvärlden?
Hade försvarsberedningen gjort sitt jobb i den analys av Rysslands utveckling som dåvarande försvarsministern Leni Björklund beställde, borde inte Georgien-överfallet ha kommit som någon överraskning. Nu gäller det bara att låtsas som om detta inte hade någon betydelse. Försvarsberedningen är lika naken som kejsaren hos H C Andersen.
tisdag 20 januari 2009
God morgon!
Vi har varit för aningslösa inför utvecklingen i Ryssland, förklarar folkpartiledaren Jan Björklund vid Folk & Försvars årliga Sälenkonferens välkommet kraven på att stärka det svenska försvarets kapacitet. Om inte förr så har det ryska övergreppet på Georgien i slutet av den gångna sommaren varit en väckarklocka. Liknande tongångar hörs från en av de huvudansvariga för det gångna decenniers nedrustning, förre försvarsministern Björn von Sydow (s).
I tolv år satt jag för folkpartiet i den parlamentariska försvarsberedningen (1995-2006). Att tala om Ryssland var som att tala för stendöva öron inför varje svensk publik. Visst var övergreppet i Georgien en väckarklocka. Men, har någon hört talas om Jeltsins och Putins långt brutalare övergrepp i Tjetjenien? God morgon!
I tolv år satt jag för folkpartiet i den parlamentariska försvarsberedningen (1995-2006). Att tala om Ryssland var som att tala för stendöva öron inför varje svensk publik. Visst var övergreppet i Georgien en väckarklocka. Men, har någon hört talas om Jeltsins och Putins långt brutalare övergrepp i Tjetjenien? God morgon!
onsdag 10 september 2008
Inte en dag för tidigt ...
...kom beskedet att det kommande försvarsbeslutet skjuts upp för att möjliggöra ytterligare analys av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Skälet uppges vara den ryska inmarschen i Georgien. Man får lätt intrycket att det som skedde i Georgien kom som en fullständig överraskning för en del. Det allvarliga ligger i så fall just i detta. För de av oss för vilket det inte var lika överraskande är det ingen överraskning att det krävs en förnyad analys.
lördag 23 augusti 2008
Försvarsberedningen
En något yrvaken debatt kring svensk försvars- och säkerhetspolitik har följt som ett svar på posten på den brutala ryska maktdemonstrationen i Georgien. Det har förvisso inte saknats kritiska röster om den främst av finansdepartementet styrda försvarspolitiken. Som jag skrev i min första blogg den 14 juni har dessa oftast lättvindigt avfärdats som ”Äldre herrar försöker skrämma oss för ryssen”. Och ändå borde inte inmarschen i Georgien ha behövt överraska någon. Åtminstone Tjetjenienkriget 1999 var i allt väsentligt blivande presidenten Putins valkampanj. Välkommen till verkligheten!
I fredagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell som vanligt en synnerligen läsvärd debattartikel. Även om rubriksättaren gör det något enkelt för sig, finns det anledning att fundera ytterligare en gång över försvarsberedningens uppgift och roll. Ett välskrivet och intressant inlägg i den debatten finns på Försvarsbloggen.
Försvarsberedningen kom till hösten 1994 efter socialdemokraternas återkomst till Rosenbad. Under efterkrigstiden föregicks varje försvarsbeslut av en parlamentarisk försvarskommitté. Brända av erfarenheterna från den kapsejsade försvarskommittén 1990 ville Ingvar Carlsson ha en ordning med en mindre självständig ordning. Eftersom socialdemokraterna bestämt sig för att skära rejält i försvarsbudgeten som följd av det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning behövdes en form som kunde legitimera en drastisk minskning av försvarsorganisationen.
Tanken bakom försvarsberedningen var, att det behövdes ett organ som kunde blicka långsiktigt och i tid varna för tendenser i vårt säkerhetspolitiska närområde som kunde föranleda vad som då kallades ”återtagning”. Med detta kunde riskerna minskas av en kraftig försvarsnedskärning i närtid. Ingen anade väl att den skulle bli så drastisk.
Redan från början förklarade jag att detta förvisso håller rent logiskt som resonemang. Problemet menade jag ligger i, att när den av oss alla icke önskade dagen kommer, då vi skulle tvingas till ett omtänkande, då kommer alltför många att ha intresse av att förringa eller rent av förneka de observationer som görs. Särskilt de som rent politiskt alltid kommer att tycka att försvarskostnaderna är större än nödvändigt kommer att hävda att de oroade ser spöken på ljusan dag. Inte ens den ryska maktdemonstrationen i Georgien tycks ändra den uppfattningen.
Om då försvarsberedningen hade en intellektuellt acceptabel grund från början, så har den alltmer urholkats. När beredningen hade en långsiktig roll var det inte fel att dess sammansättning inte i sin helhet var en kopia på riksdagens försvarsutskott med fokus på den mer dagsaktuella försvarspolitiken. I takt med att partierna bytt både partiledare och försvarspolitiker har beredningens ursprungliga roll alltmer kommit i skymundan. ”Det måste gå att spara lite i försvaret redan detta budgetår” brukar det låta. De sista tre, fyra åren har finansministerns ramar styrt de säkerhetspolitiska bedömningarna. Beredningen har därför förlorat sitt berättigande och borde ersättas med en mer traditionell försvarsutredning.
I övrigt är det intressant och tråkigt att lika oproblematiskt fördömande som den svenska vänstern är inför USAs agerande i Irak och Afghanistan, lika problematiserande och urskuldande är den inför den ryska aggressionen i Georgien. De ideologiska glasögonen är lika antiamerikanska som alltid. Våra baltiska systerfolk på andra sidan Östersjön kan tacka sin stjärna för att de redan kommit med i NATO. Det kommer inte att avhålla den ryska stormakten från allsköns maktdemonstrationer, men det kommer åtminstone att verka återhållande på rent militära operationer. Någon hjälp från den svenska vänstern kan de i alla fall inte räkna med.
I fredagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell som vanligt en synnerligen läsvärd debattartikel. Även om rubriksättaren gör det något enkelt för sig, finns det anledning att fundera ytterligare en gång över försvarsberedningens uppgift och roll. Ett välskrivet och intressant inlägg i den debatten finns på Försvarsbloggen.
Försvarsberedningen kom till hösten 1994 efter socialdemokraternas återkomst till Rosenbad. Under efterkrigstiden föregicks varje försvarsbeslut av en parlamentarisk försvarskommitté. Brända av erfarenheterna från den kapsejsade försvarskommittén 1990 ville Ingvar Carlsson ha en ordning med en mindre självständig ordning. Eftersom socialdemokraterna bestämt sig för att skära rejält i försvarsbudgeten som följd av det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning behövdes en form som kunde legitimera en drastisk minskning av försvarsorganisationen.
Tanken bakom försvarsberedningen var, att det behövdes ett organ som kunde blicka långsiktigt och i tid varna för tendenser i vårt säkerhetspolitiska närområde som kunde föranleda vad som då kallades ”återtagning”. Med detta kunde riskerna minskas av en kraftig försvarsnedskärning i närtid. Ingen anade väl att den skulle bli så drastisk.
Redan från början förklarade jag att detta förvisso håller rent logiskt som resonemang. Problemet menade jag ligger i, att när den av oss alla icke önskade dagen kommer, då vi skulle tvingas till ett omtänkande, då kommer alltför många att ha intresse av att förringa eller rent av förneka de observationer som görs. Särskilt de som rent politiskt alltid kommer att tycka att försvarskostnaderna är större än nödvändigt kommer att hävda att de oroade ser spöken på ljusan dag. Inte ens den ryska maktdemonstrationen i Georgien tycks ändra den uppfattningen.
Om då försvarsberedningen hade en intellektuellt acceptabel grund från början, så har den alltmer urholkats. När beredningen hade en långsiktig roll var det inte fel att dess sammansättning inte i sin helhet var en kopia på riksdagens försvarsutskott med fokus på den mer dagsaktuella försvarspolitiken. I takt med att partierna bytt både partiledare och försvarspolitiker har beredningens ursprungliga roll alltmer kommit i skymundan. ”Det måste gå att spara lite i försvaret redan detta budgetår” brukar det låta. De sista tre, fyra åren har finansministerns ramar styrt de säkerhetspolitiska bedömningarna. Beredningen har därför förlorat sitt berättigande och borde ersättas med en mer traditionell försvarsutredning.
I övrigt är det intressant och tråkigt att lika oproblematiskt fördömande som den svenska vänstern är inför USAs agerande i Irak och Afghanistan, lika problematiserande och urskuldande är den inför den ryska aggressionen i Georgien. De ideologiska glasögonen är lika antiamerikanska som alltid. Våra baltiska systerfolk på andra sidan Östersjön kan tacka sin stjärna för att de redan kommit med i NATO. Det kommer inte att avhålla den ryska stormakten från allsköns maktdemonstrationer, men det kommer åtminstone att verka återhållande på rent militära operationer. Någon hjälp från den svenska vänstern kan de i alla fall inte räkna med.
onsdag 13 augusti 2008
Galet på framsidan!
I en ledare på onsdagen i Göteborgs-Posten varnas västvärlden i anledning av den ryska inmarschen i Georgien "för att ge militära garantier till politiskt instabila länder som Georgien och Ukraina." GP syftar förståss på de båda ländernas förhoppningar om NATO-medlemsskap.
GP ansluter sig därmed till traditionellt svenskt neutralitetstänkande, där man bara ställer upp för andra när det är helt riskfritt. När små stater utanför vårt närområde utsätts för övergrepp, då ansluter sig GP till den brittiske premiärministern Neville Chamberlains uttryck 1938 om det orimliga i att ställa upp för "små stater långt borta". Den gången sålde Västeuropas ledare ut Tjeckoslovakien till Hitler. Hitler fick mersmak.
GPs kunskaper om den politiska situationen i inte minst Ukraina är uppenbarligen så grunda det bara går. Visst har Ukraina bytt regering några gånger sedan självständigheten 1991. Och visst har de politiska motsättningarna mellan regering och opposition varit hårda under årens lopp. Men det fascinerande med Ukraina är ju att demokratiska val regelbundet ägt rum, vilka lett till att sittande regeringar fått lämna makten. Och makten har då överlämnats i ordnade och konstitutionella former. Raka motsatsen till det som GP vill antyda.
Men, det är klart att det är politiskt mer stabilt i Götet, där Göran Johansson sitter kvar vid makten val efter val oavsett hur valvinden blåser i övrigt i landet. Var den demokratiska vitaliteten är störst är däremot inte alldeles självklart. Ibland känns Sveriges framsida väldigt långt borta.
GP ansluter sig därmed till traditionellt svenskt neutralitetstänkande, där man bara ställer upp för andra när det är helt riskfritt. När små stater utanför vårt närområde utsätts för övergrepp, då ansluter sig GP till den brittiske premiärministern Neville Chamberlains uttryck 1938 om det orimliga i att ställa upp för "små stater långt borta". Den gången sålde Västeuropas ledare ut Tjeckoslovakien till Hitler. Hitler fick mersmak.
GPs kunskaper om den politiska situationen i inte minst Ukraina är uppenbarligen så grunda det bara går. Visst har Ukraina bytt regering några gånger sedan självständigheten 1991. Och visst har de politiska motsättningarna mellan regering och opposition varit hårda under årens lopp. Men det fascinerande med Ukraina är ju att demokratiska val regelbundet ägt rum, vilka lett till att sittande regeringar fått lämna makten. Och makten har då överlämnats i ordnade och konstitutionella former. Raka motsatsen till det som GP vill antyda.
Men, det är klart att det är politiskt mer stabilt i Götet, där Göran Johansson sitter kvar vid makten val efter val oavsett hur valvinden blåser i övrigt i landet. Var den demokratiska vitaliteten är störst är däremot inte alldeles självklart. Ibland känns Sveriges framsida väldigt långt borta.
måndag 11 augusti 2008
Georgien, Ryssland och vi
Den massiva militära attack som den ryska ledningen satt in långt in i Georgien till stöd för sina utbrytarallierade i Syd-Ossetien och Abchasien ger anledning till allvarlig eftertanke långt utanför det kaukasiska området.
När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.
Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.
Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.
Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.
Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.
Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.
När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.
Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.
Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.
Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.
Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.
Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
