Georgien, Ryssland och vi

Den massiva militära attack som den ryska ledningen satt in långt in i Georgien till stöd för sina utbrytarallierade i Syd-Ossetien och Abchasien ger anledning till allvarlig eftertanke långt utanför det kaukasiska området.

När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.

Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.

Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.

Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.

Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.

Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.