OSmakligt

Så är då min längsta semester över. Efter en avslutande utflykt till Kalmar och därefter ett riktigt somrigt, grönt och i alla avseenden alternativt bröllop i Färilatrakten, är jag nu åter i vardagen. Inte ens OS i Beijing har fått mig till särskilt många minuter framför TV-rutan.

Brottning är förvisso ingen vacker sport, men jag har under åren ändå kunnat känna respekt för de insatser som gjorts av Pelle Svensson, Frank Andersson och Mikael Ljungberg i de blågula trikåerna - fast de väl brukar vara antingen röda eller blå.

Ara Abrahamians protest i Beijing var förståss inte särskilt snygg, men i grunden djupt mänsklig. Så mänskligt brukar inte svenska idrottsmän i sin svenska stramhet reagera. Att IOK beslutade diskvalificera Ara visar att man har handlingskraft gentemot en enskild idrottsman från ett litet land, när handlingskraften saknas gentemot en genomkorrumperad internationell brottning. Allt i OS handlar numera om fasaden - den ska skyddas till varje pris. OS är ljusår från var den olympiska rörelsen startade.

Att den italienske brottarbasen Matteo Pellicone lyckats bli vice ordförande i internationella brottningsförbundet vid sidan av dess ordförande Raphael Martinetti tyder väl bara på att de båda herrarna har långt allvarligare saker på sitt samvete än bortdömningen av det svenska hotet mot en blivande OS-guldmedalj. Andrea Minguzzi sällar sig tyvärr till raden av italienska idrottssegrar, som lämnar en fadd smak efter sig.

I mitt husorgan Svenska Dagbladet härjar en sportchef som är vida mer upptagen av att själv komma fram i tidningen än av de idrottsliga bedrifter han är satt att skildra. I samma tidning orerar kolumnisten Karin Thunberg över ”ältandet av OS” i alla media. Javisst, kan det vara tröttsamt att inget annat får plats än OS under ett par veckors tid. Å andra sidan har ju somliga privilegiet att få älta sina personliga nojor i samma tidning varje söndag året runt.