Träffsäkert!

Min goda vän och tidigare kollega i försvarsberedningen, miljöpartisten Annika Nordgren Christensen skrev häromdagen på 'Världens blogg' en träffsäker och som vanligt ytterst välgrundad kommentar "Gasmoras" till regeringens beslut att godkänna den ryska gasledningen Nord Stream på Östersjöns botten. Den ryska tolkningen av innebörden av det svenska beslutet har stor säkerhetspolitisk betydelse. Djupt oroväckande!

Välkommen!

Listan över bloggar jag följer har fått nya medlemmar. Min gode vän Mats Hasselgren, folkpartiets mest framgångsrika kommunpolitiker i Stockholmsregionen, oppositionsråd i Täby, har startat en blogg Med liberala Täbyögon, där vi kan följa det liberala alternativet i en kommun, där moderaterna tror att de kan göra vad de vill och hur de vill.

En fritänkare av betydande mått är Annika Nordgren Christensen, god vän och miljöpartist, som satt stark personlig prägel på miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik från sitt inträde i riksdagen 1994 och fram till sitt överraskande avsked från försvarsberedningen i vintras. Hennes blogg Försvarsbloggen lästes av alla som ville veta vad som var värt att veta på området och saknades stort sedan den tystnat i vintras. Nu är Annika på banan igen med ett par vänner på Världens blogg.

Allt är inte politik och samhällsanalys. Mona Mörtlund, den finstämda poeten från Kangos i Tornedalen, skriver på meänkieli för både barn och vuxna, både lyrik och dramatik. I höst kom hennes andra diktsamling "Mörtlunds Mona". För ett år sedan hade jag den fantastiska förmånen att höra Mona och Simon Marainen, same från Nedre Soppero, framföra dikt och jojk på samiska, meänkieli och svenska på temat "Denna älvs vatten är jag". Hennes blogg heter just Mona Mörtlund - Denna älvs vatten är jag.

Tänkvärt i försvarsdebatten!

Mycket i den s k försvarsdebatten de senaste månaderna har varit av karaktären "Vi har hört det förut!" En och annan pensionerad officer är som vanligt ute och cyklar som man gjorde, på den tiden de var unga och tog sina första trevande marschsteg på någon av de otaliga regementsplaner som fanns då.

Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.

Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.

I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.

I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.

Förhandla med talibaner?

Man bör förhandla med talibanerna, anser förre försvarsministern Tage G Peterson (s). Nobelfredspristagaren Martti Ahtisaari är inne på samma tankegångar. Tage G ansåg detsamma om Milosevic när det begav sig på 90-talet. Det var också vad den dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain gjorde med Hitler 1938. Freden räddades enligt Chamberlain. Priset betalades av Tjeckoslovakien - ett litet land långt borta, som Chamberlain uttryckte det - som lämnades fritt till kanslern i Berlin. Därefter fick polacker, norrmän och danskar, fransmän etc betala - och betala väldigt dyrt.

Både i Dayton och i slutfasen av Kosovokampanjen förhandlades det med Milosevic. Men, det var först sedan USA under Bill Clinton militärt tvingat Milosevic på knä. Fred skapas inte med vapen, men vapen behövs tyvärr för att skapa läge att bygga fred. Fred i Afghanistan kan bara byggas långsiktigt, men det görs inte på talibanernas villkor.

Det är anmärkningsvärt att just socialdemokraterna släpper fram personer som Tage G Peterson, Margareta Winberg och Maj-Britt Theorin på framskjutna regeringsposter. Personer som gärna viker ned sig inför tyranner. Det är sådana som de som uppfattar svensk neutralitet under Andra världskriget som heroisk och inte bara ren egennytta. Men, de har heller aldrig förstått varför resten av världen aldrig uppfattat Sverige på rätt sida i kriget mot Hitler.

En välgörande kommentar finns på Försvarsbloggen där miljöpartiets säkerhetspolitiska språkrör Annika Nordgren Christensen under rubriken "Next generation?" lägger ut texten. Skulle det gå så illa att vi någon gång i framtiden får en regering byggd på socialdemokrater och miljöpartister, skulle Annika som försvarsminister vara den enda ljuspunkten. Hon har både den kompetens och det omdöme som så många andra saknar. Men, det skulle väl antagligen inte miljöpartiet våga sig på.