Per Ahlmark - 15 januari 2009

Det är preskriberat nu. När Per Ahlmark valdes till partiledare i folkpartiet 1975, hade jag smugit mig ut ur landsmötessalen i Folkets Hus vid Norrmalmstorg, trots att jag var ombud. Per Ahlmarks kompromisslösa hållningssätt, särskilt i fråga om svenska atomvapen på 60-talet, var svår för mig som ung medlem i ungdomsförbundet att fördra. Ett år senare var han vice statsminister i den första icke-socialistiska fredstida regeringen i Sverige på 40 år. Ytterligare ett år senare hade han lämnat partipolitiken för gott.

Jag noterade på avstånd Per Ahlmarks inträde på lyrikens marker från tidigt 80-tal och förvånades över att en debattslugger kunde vara så finstämd som lyriker. Det visade väl bara hur dåligt jag kände människan Per Ahlmark - kanske också hur lite av hela människan man lär känna hos både vänner och motståndare i det allt högre tempot i modern politik.

I samband med en uppvaktning som Svenska Kommittén Mot Antisemitism gjorde hos mig som statssekreterare för invandrar- och flyktingfrågor i maj 1992 träffade jag på nytt Per Ahlmark för första gången på minst femton år. Vid besökets slut överlämnade Per sin och Georg Kleins brevväxling Motståndet - Arton brev om död och liv. Vid en resa som familjen strax efter gjorde till Ivanas åter fria födelsestad Prag läste jag boken, vilken gjorde ett outplånligt uttryck. Det var en tagande vittnesbörd av två väldigt olika och levande människor - så fjärran politikens ytliga retorik.

Efter halvannat år som statssekreterare fick jag förmånen att efterträda en av mina förebilder i politiken - Hans Lindblad - i riksdagen. Det sammanföll med folkmordet i Bosnien - det första brinnande kriget i Europa sedan andra världskriget. Världssamfundets och inte minst Europas handlingsförlamning och moraliska kollaps inför det som skede trots alla bedyranden om Aldrig mer! var bedövande.

För mig var det omöjligt att vara tyst oavsett vem som kunde stå i vägen för kritiken. Då uppenbarade sig Per med personlig uppmuntran. Plötsligt stod vi båda på samma barrikad. Hans då på nytt så kompromisslösa stridsskrifter Vänstern och tyranniet och Det öppna såret utgjorde nu välkommen inspiration och stöd för mig i det annars så typiskt svenskt halvljumma iakttagandet på avstånd av övergrepp och förtryck som inte passar in i enkla politiskt korrekta scheman.

I svensk politik är jantelagen obönhörlig. Otaliga socialdemokratiska statsministrar har i mästrande ton sökt marginalisera motståndare som haft modet att mäla sig ut. Den svenska modellen är lagom. Många har tystnat. Men mitt i allt detta jämngråa står enstaka fyrbåkar, som inte böjer sig hur hårt motvinden än blåser. Det är de som sprider en strimma av hopp i sin kompromisslösa strid mot likgiltighet inför övergrepp mot frihet och demokrati. Ingen lyser mer envist och klart än Per Ahlmark.