"Lämna oss i fred, vi vill sköta vårt land själva."

I slutet av maj 1993 var jag inbjuden att närvara vid den högtidliga självständighetsförklaringen i Asmara, huvudstad i den nya, fria staten Eritrea på Afrikas Horn. 30 år av fruktansvärda umbäranden och många års exil i när och fjärran hade äntligen fört fram till den fred och frihet som landet utlovats av FN redan i början av 1950-talet, men som förvägrats först kejsar Haile Selaisse med stöd av USA och därefter av president Mengistu med stöd av Sovjetunionen.

Jag träffade redan i slutet av 1960-talet som ny student i Uppsala den då åldrige f d förste premiärministern i Eritrea, Tedla Bayru. Han fascinerade mig och den tidigare så populäre Haile Selaisses envåldsstyre började rämna i fasaden. Det blev för mig en mångårig uppgift att verka för fred och frihet i Eritrea. Med tiden kom EPLF att ta över striden för självständighet och jag medverkade i en rad konferenser för Eritreas sak. Jag hjälpte folkpartiet att i riksdagens utrikesutskott uppmärksamma den så okritiska hållning som präglade både UD och SIDA i synen på Etiopiens massiva krigföring i Eritrea. 1988 var jag huvudtalare för stöd till Eritreas frihetskamp vid Liberala Internationalens kongress i Pisa, Italien.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka till Asmara i maj 1993. Ett par år senare var jag medansvarig vid ett besök som Eritreas ledare Issaias Afewerki gjorde i Stockholm. Jag har i många år varnat för vad långvariga befrielsekrig har för effekt på de människor som är djupt indragna i dessa. Ändå kom det som en besvikelse att Afewerki utstrålade en så typiskt auktoritär självupptagenhet under besöket.

Idag känner vi historien bara alltför väl. Eritrea har i takt med att den enväldiga ledningen misslyckats såväl med landets inre utveckling som med upprepade nya gränskrig med Etiopien utvecklats till en av världens mest beklämmande statsbildningar. Landets ringa folkmängd och begränsade internationella betydelse har gjort att kunskapen om detta är mycket lite känd. Så skulle det ha varit också i Sverige, om inte en svensk med eritreansk bakgrund, Dawit Isaak, hade hört till de otaliga oppositionella som fängslats av regimen utan varje rättslig bas.

I helgen hölls en eritreansk festival i Stockholm. Närvarade gjorde både företrädare för regimen i Asmara och några av de mest rabiata PR-figurerna i västvärlden. Citatet i rubriken stod Sophia Tesfamariam för. Visst, vi är några som kunde ha låtit frihetskampen i Eritrea förbli i total okändhet i nära 30 år. Men, för oss var solidaritet med de förtryckta ledstjärna. Det är det fortfarande, och därför kommer inte stödet för en förändring av Eritrea mot demokrati i grundläggande respekt för mänskliga rättigheter att tystna. Därför står kampen för Dawit Isaaks befrielse högt på dagordningen i Sverige. Det kommer inte Asmaras lakejer att kunna förhindra.