Maktens gränslösa arrogans

Oroligheterna i Kinas västligaste provins Xinjiang i somras gjorde den kinesiska maktpolitiken i ett av de områden som Kina annekterat i strid med lokalbefolkningens vilja uppenbar för världen. Tibet är inte längre ensamt undantaget i Kinas övergrepp mot sina historiska gränsfolk. Och den formella annekteringen av både Tibet och Xinjiang är resultat av den kommunistiska Folkrepubliken Kinas expansionspolitik. Ibland sägs det om dagens stormaktspolitik, att Kina är ett fredligt land utan externa ambitioner. Xinjiang och Tibet visar på verkligheten.

Idag är både Tibet och Xinjiang resultat av en metodisk folkomflyttning, som gjort den ursprungliga befolkningen till minoritet under hankinesiska majoriteter som anser sitt behov av livsrum fullt legitimt. Tibetaner och uighurer är lägre klassens medborgare, som vid behov ska hållas lugna med det våld som nöden kräver. Kinas mäktigaste ledare Hu Jintao var partisekreterare i Tibet 1989, när protesterna slogs ned med brutalt våld. Under protesterna i somras i Xinjiang såg sig Hu Jintao nödgad att resa hem från G8-mötet i Italien för att personligen leda nedslagningen av uighurernas protester.

Uighurerna i exil leds nu av Rebiya Kadeer, en tidigare etablerad affärskvinna i Xinjiangs huvudstad Urumqi som tvingats i exil. Rebiya Kadeer ska framträda på en filmfestival i Australien inom kort. Påtryckningarna från Beijing lät inte vänta på sig. Kinesiska hackers angrepp festivalens hemsida. Kinesiska filmmakare tvingades lämna återbud. Och när Rebiya Kadeer på väg till Australien besöker Japan uteblir inte den massiva kinesiska reaktionen för att tvinga uighurernas företrädare i exil till tystnad. Maktens arrogans är gränslös.

All heder åt Johan, Emma och Alhaji!

Att politik och idrott hör ihop åtminstone i OS-sammanhang har stått klart sedan sommarspelen i Berlin 1936. Det är bara aningslösa människor och så de som låtsas aningslösa som Gunilla Lindberg, den svenska viceordföranden i IOK, som hävdar något annat. Att besluta om var OS ska äga rum får alltid politisk betydelse. Det är ingen i IOK som tror något annat, när de lägger rösten för lokaliseringen av nästa OS. Så också vid omröstningen om OS 2008. Det är förnekandet av detta som är skandalen, inte att OS går av stapeln i Kina.

Att idrottsmän deltar i OS är varken konstigt eller klandervärt. Idrottsmän har till uppgift att prestera vid idrottsfester som OS. Det finns inte heller något som tvingar en idrottsman att ta ställning till olika politiska frågor. Varför just de?

Men det är hedervärt, när hårt satsande idrottsmän ändå väljer att stå upp för principer som de finner angeläget att värna. Därför - All heder åt Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng för deras ställningstagande för det förtryckta Tibet!