Kinesisk rättvisa med EUs hjälp

Den 5 juli bröt omfattande oroligheter ut i Xinjiangs huvudstad Urumqi. Xinjiang är den västliga provins som Folkrepubliken Kina införlivade 1949 utan att dess uighuriska befolkning hade någon talan. Genom en systematisk och omfattande folkförflyttning har den uighuriska befolkningen försatts i numerisk minoritet i sitt eget land och dessutom gjorts till andra klassens invånare. Mönstret är detsamma som i Tibet.

Åsikterna om händelseutvecklingen den 5 juli går isär. De kinesiska säkerhetsstyrkorna gick i alla händelser till brutalt angrepp mot uighurer under majoritetskinesernas både bifall och medverkan. Ett koloniserat och underkuvat folk ska veta sin plats.

I går kom den första domen från domstolsförhandlingarna i oroligheternas spår. Sex dömda till döden och en till livstids fängelse. Alla givetvis uighurer. Det är de som ska lära sig sin läxa. Att domstolförhandlingarna är iscensatta uppifrån på sedvanligt manér är kanske inte så konstigt. EU brukar berömma sig över de insatser som görs för att lära kinesiska rättsmyndigheter grundläggande mänskliga rättigheter. Men det gäller förståss inte dem som har en annan syn på sakernas tillstånd än makthavarna i Beijing.

Maktens gränslösa arrogans

Oroligheterna i Kinas västligaste provins Xinjiang i somras gjorde den kinesiska maktpolitiken i ett av de områden som Kina annekterat i strid med lokalbefolkningens vilja uppenbar för världen. Tibet är inte längre ensamt undantaget i Kinas övergrepp mot sina historiska gränsfolk. Och den formella annekteringen av både Tibet och Xinjiang är resultat av den kommunistiska Folkrepubliken Kinas expansionspolitik. Ibland sägs det om dagens stormaktspolitik, att Kina är ett fredligt land utan externa ambitioner. Xinjiang och Tibet visar på verkligheten.

Idag är både Tibet och Xinjiang resultat av en metodisk folkomflyttning, som gjort den ursprungliga befolkningen till minoritet under hankinesiska majoriteter som anser sitt behov av livsrum fullt legitimt. Tibetaner och uighurer är lägre klassens medborgare, som vid behov ska hållas lugna med det våld som nöden kräver. Kinas mäktigaste ledare Hu Jintao var partisekreterare i Tibet 1989, när protesterna slogs ned med brutalt våld. Under protesterna i somras i Xinjiang såg sig Hu Jintao nödgad att resa hem från G8-mötet i Italien för att personligen leda nedslagningen av uighurernas protester.

Uighurerna i exil leds nu av Rebiya Kadeer, en tidigare etablerad affärskvinna i Xinjiangs huvudstad Urumqi som tvingats i exil. Rebiya Kadeer ska framträda på en filmfestival i Australien inom kort. Påtryckningarna från Beijing lät inte vänta på sig. Kinesiska hackers angrepp festivalens hemsida. Kinesiska filmmakare tvingades lämna återbud. Och när Rebiya Kadeer på väg till Australien besöker Japan uteblir inte den massiva kinesiska reaktionen för att tvinga uighurernas företrädare i exil till tystnad. Maktens arrogans är gränslös.