"Sin egen väg"

"Sin egen väg" sjunger Lalla Hansson i en av sina klassiker. I Ljusdals-Posten läser jag att László Gönczi lämnar Miljöpartiet de Gröna – eller numera Gråa enligt László. Den utlösande faktorn är Miljöpartiets medlemsomröstning om EU-medlemskapet, men László ser det snarare som kulmen på en lång tids anpassning till något som ligger väldigt långt från vad grundarna tänkte sig. Och László är inte ensam bland dem. Kvar finns snart bara Per Gahrton - politikens ständige kameleont. Tvärvändningen i EU-frågan är nog inget hinder för hans comeback i EU-valet.

Det är få svenska politiker jag känner samma respekt för som László. Vi har ofta varit oense i dagspolitiska ställningstaganden, men i botten har legat en bred grundläggande värdegemenskap. Politik handlar väldigt mycket om att kompromissa. László kan den konsten också, vilket jag som kommuntjänsteman i Ljusdal hade möjlighet att följa från första raden. Men för att kompromissen inte bara ska bli ett politiskt hantverk för nästan vad som helst, krävs en grundläggande övertygelse som håller i alla väder. Den besitter László.

Skilsmässan mellan Miljöpartiet och László är logisk. Under senare år har jag hos allt fler miljöpartister sett inte bara förvåning utan också skepsis i ansiktsuttrycket, när jag – den etablerade folkpartipolitikern – berättat om vännen László. Ja, det gäller förståss de där uppe eller på väg uppåt i partiet. Ute bland gräsrötterna delar fortfarande många Lászlós starka grundsyn. Inte sällan har han därför med framgång kunnat utmana partiledningen på Miljöpartiets partistämmor.

Miljöpartiet blir fattigare utan László. När de Gröna växte fram som alternativet i svensk politik var just alternativtänkandet en grundbult. Småskalighet var ledstjärna. Det är en svunnen tid för dagens gröna karriärpolitiker. Under tio år av regeringssamverkan med Göran Persson ställde Miljöpartiet upp på den mest omfattande centraliseringen av svenskt samhällsliv. Stordrift i domstolar och skatteförvaltning var ingen grön stötesten.

Den omfattande utslagningen av bensinstationer i landets glesare bygder – inte bara i Hälsingeskogar utan också i Roslagens kust- och skärgårdsbygder – lämnar de gröna storstadspolitikerna helt oberörda. Grönt kräver storskalighet. Motståndet mot tätare samverkan mellan svensk politiks stordriftspolitiker och Miljöpartiet är inte störst hos de Gröna. Miljöpartiet är inte längre Alternativet i svensk politik – bara del av ett ganska traditionellt alternativ.