Kärnkraftskramare

Folkpartiets energipolitiske talesman Carl B Hamilton gick på DN Debatt i söndags till frontalangrepp mot vindkraftutbyggnaden. Kravet på att mot bakgrund av klimathoten ifrågasätta gamla tabun om kärnkraften visar sig vara bara samma gamla kärnkraftskramande som tidigare.

I folkomröstningen 1980 röstade jag på linje 3, d v s en avveckling av kärnkraften. Mitt huvudskäl var de olösta säkerhetsfrågorna kring avfallshanteringen. De frågorna är fortsatt lika olösta. I riksdagen röstade jag med miljöpartiet i samma riktning våren 1996. Däremot har jag alltid varit motståndare till den intellektuellt ohederliga linjen att förbjuda forskning om kärnkraft.

Linje 2 - avveckling med förnuft - vann folkomröstningen. Linje 2 var aldrig någon avvecklingslinje utan ett taktikdrag för att förhindra en seger för linje 3. Många som röstade på linje 2 trodde på löftena om en avveckling med förnuft - det gjorde aldrig arkitekterna bakom linje 2. Tvärtom har linje 2-arkitekterna haft stort inflytande över en energipolitik under 80- och 90-talet som konsekvent avstod från att utveckla förnyelsebara energiformer.

Jag har hört ledande företrädare för linje 2 senare förklara sitt stöd för fortsatt kärnkraft med, att man 1980 inte visste att kärnkraften skulle bli tekniskt säkrare. Jag tilltror inte någon av dem en så låg intellektuell nivå, så att de inte skulle kunna föreställa sig att tekniken successivt blir säkrare - rena BLUFFEN!

För egen del hör jag ändå till de, som med rapporterna om stigande koldioxidutsläpp och hotet om ökat oljeberoende av otaliga skurkstater ändå kommit fram till att kärnkraften är ett mindre ont. Idag har vi efter flera decennier med kärnkraft omfattande kärnavfall som i alla händelser måste hanteras. De går inte att göra ogjort med någon avveckling i förtid.

I det läget menar jag att alla vägar att bryta beroendet av fossil energi och att hitta förnyelsebara energiformer måste prövas seriöst. Kärnkraften är en, men bara en av dessa. Vindkraft är självfallet en annan, som vi inte seriöst kan avstå ifrån. För kärnkraftskramare som Carl B Hamilton är tydligen klimathotet bara ett alibi för samma kärnkraftskramande som tidigare. Det synsättet undergräver trovärdigheten i den energipolitiska syn som bärs upp av breda lager inom folkpartiet.