måndag 23 februari 2009

Tänkvärt i försvarsdebatten!

Mycket i den s k försvarsdebatten de senaste månaderna har varit av karaktären "Vi har hört det förut!" En och annan pensionerad officer är som vanligt ute och cyklar som man gjorde, på den tiden de var unga och tog sina första trevande marschsteg på någon av de otaliga regementsplaner som fanns då.

Så mycket mer välkommet, när det nu äntligen börjar dyka upp insiktsfulla och eftertänksamma inlägg. I lördags hade Claes Arvidsson en ledarintervju med folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman, där denne redovisar de tankegångar som partiets senkomna men likafullt välkomna uppvaknande inför försvarspolitikens nära sammanbrott nu innebär. Den eniga försvarsberedningen förra våren var ett snedsteg, där verkligheten i Georgien bara några månader senare visade hur fullständigt naken kejsaren var. Lika naket som Gotland bjudit ut sig i det Östersjön som är navet i svensk säkerhetspolitik.

Efter det förvirrade inhoppet av en glad amatör på DNs ledarsida under den årliga Sälenkonferensen i januari redovisade den insiktsfulle Niklas Ekdal på söndagen de tunga säkerhetspolitiska grunderna för behovet av nytag i svensk säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Med socialdemokraternas nära samarbete med de två vänsterpartierna står de nytagen tyvärr utanför dagordningen för dem.

I det sammanhanget noterar jag att miljöpartiets gedigna försvarspolitiska tänkare Annika Nordgren Christensen på sin blogg rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Hon odlar där myten om att försvarspolitiken bakåt byggt på breda politiska uppgörelser, vilket nu skulle vara ett minne blott. För mig som upplevt förhandlingarna både framför och bakom kulisserna i samband med försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 är detta bara en av socialdemokratins många, ibland framgångsrika myter.

I ett par månader från Lucia 1998 till februari 1999 försökte vi från oppositionen verkligen syna den utsträckta hand dåvarande försvarsministern Björn von Sydow - som nu också verkar ha vaknat upp för verkligheten - visade upp. Och visst var von Sydow villig att göra upp med den borgerliga oppositionen. I två månader ville han göra upp om precis vad som helst, som innebar att oppositionen anslöt sig till regeringens politik utan att ett kommatecken i denna fick ändras. Och naturligtvis beklagade von Sydow att oppositionen inte orkade ända fram.

2 kommentarer:

Annika Nordgren Christensen sa...

Lennart,
Nja, jag vill inte se det som att jag rycker ut till den havererade socialdemokratins försvar. Eller någon annans försvar heller för den delen. Det jag försöker försvara är idén om breda uppgörelser. Med breda menar jag blocköverskridande mer än antalet partier. Sedan beror det ju lite på vilka samarbeten och överenskommelser man menar också. I beredningen har vi t.ex. haft bredare (i bemärkelsen fler) partier i majoriteten än i det mer formaliserade samarbete som har skett på departementsnivå, t.ex. mellan Socialdemokraterna och Centern. Mvh, Annika

Lennart sa...

I den statsvetenskaplia teorin kan det kanske låta bestickande. Som Du säkert erfarit, Annika, så handlar det tänkesättet alltid om att det är socialdemokraterna som sätter villkoren. Gärna en "bred" uppgörelse mellan socialdemokraterna och något av de borgerliga partierna. Om t ex folkpartiet ställs utanför, så försvinner ju inte den "breda" aspekten. En uppgörelse mellan t ex moderaterna och miljöpartiet är ju däremot otänkbar som en "bred" uppgörelse, då vissa partier är "oberörbara", men då givetvis bara på den högra kanten om politikens mittfåra. Och en "bred" uppgörelse mellan socialdemokrater och moderater skulle nog knappast applåderas av vare sig Ohly eller Wetterstrand. Det räcker ju med att observera de strandade förhandlingarna om energipolitiken, ett område som är i minst lika stort behov av "breda" uppgörelser. Så att hävda behovet av "breda" uppgörelser är i slutändan alltid ett försvar av socialdemokratins traditionella syn på sig själva som svensk politiks riktmärke. Om det skrev, om jag minns rätt, bl a Birger Schlaug mycket insiktsfullt på DN Debatt för ett tiotal år sedan. Sköt om Dig!