Din egen riksdagsledamot

På DN Debatt idag går Gunnar Wetterberg till ett kraftfullt och välmotiverat angrepp på grundlagsberedningens val att avstå från, att se över hur den svenska parlamentarismen fungerar. Inför majoritetsval i enmansvalkretsar kompletterat med ett antal utjämningsmandat för att se till att partier med viss storlek blir representerade, även om de inte vinner det enda mandatet i landets olika valkretsar! argumenterar Wetterberg.

Det är väl nästan bara de som sitter i riksdagen som ivrigt förnekar, att partidisciplinen är alldeles för stark i vår högsta parlamentariska församling. Det ska gärna sägas, att partidisciplinen alldeles för ofta är självpåtagen, utan att partipiskan ens fått vina, om den nu skulle ha gjort detta. I alldeles för många kontroversiella frågor går skiljelinjerna igenom partier och inte emellan, utan att ett personligt ställnings- och ansvarstagande skulle riskera någon majoritetslinje i de grundläggande budgetfrågorna. FRA-lagens hantering är väl bara ett exempel.

Men, visst har partiapparaten, eller snarare en liten, ofta svåridentifierad, anonym grupp fått alldeles för stort inflytande över hur våra tilltänkta parlamentariker utväljs. Men ett ökat inslag av provval inom partierna, blir det ännu viktigare för partriledning att se till att resultatet blir rätt, och att inte "oansvariga" opinioner får genomslag. Det kan trixas väldigt med hur provvalsmetoden utformas och liknande. Därefter får nomineringsberedningar med lojala medlemmar i sista hand uppgiften att se till att "rätt" kandidater sållas ut.

Visst skulle ett mera finskt personvalsförfarande öka den enskilda kandidatens ställning och förutsättningar att hävda sin integritet. Mer öppna nomineringsförfaranden skulle också bidra till detta. Men, det får vi vänta länge på, då ingen partiledning är beredd att släppa på sitt extrema kontrollbehov. Här råder inga grundläggande skillnader över parti- och blockgränser.

Det stora problemet för demokratin är väljarnas känsla av ökad distans och svårighet att utkräva ansvar av sina förtroendevalda. Det löser vi inte med att partiledningar i trånga kretsar söker finna så attraktiva kombinationer av potentiella parlamentariker. Det krävs ett mer direkt samband mellan väljare och vald. Ökat personval, majoritetsval i enmansvalkretsar är några inslag i en sådan process. Min bild är också, att införandet av enkammarriksdagen 1970 bidrog till en partilojalare homogenisering av rikspolitiken. En "Första kammare" - givetvis utan kommunalt samband - skulle ytterligare öka parlamentets och parlamentarikernas självständighet. Men, det lockar inte dagens partistrateger.