Svensk fotboll - Mjaäääee!

I början av sommaren spelades U21-EM i fotboll i Sverige. Det svenska U21-laget var en uppfriskande upplevelse efter tolv års tristess med Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck på A-landslagets ledarbänk med Lars-Åke Lagrell i bakgrunden. Tron på svensk fotboll glimtade till.

I den tron tog jag mig förra veckan till fotbollsstadion i Solna för att avnjuta det Allsvenska toppmötet mellan AIK och IFK Göteborg. Men, det var definitivt ingen njutning! Det jag upplevde på läktarna tog snabbt över intresset från det som skedde på den gröna arenan, som inte var något att hurra för.

Apberget på Hovet vintertid har sin motsvarighet på Råsunda sommartid. Matchen inleddes med en, som det mycket snabbt visade sig, pliktskyldig manifestation för sportsligt supporterstöd. Resterande 90 minuter var en uppvisning i raka motsatsen. Osportsligt? Nej, detta har inget med sport att göra alls! Travarna av ölburkar som konsumerades, och redan konsumerats, på väg till Råsunda redan vid busshållplatsen vid Danderyds sjukhus var talande. Omdömet ska trubbas av maximalt innan matchen börjar.

AIK-supportrarna har bara en uppgift - att injaga maximal osäkerhet i domarteamet, när inte spelarna räcker till. När tiotusen AIK-supportrar vrålar "Det står en hora på linjen!" varje gång linjemannen i perfekt position blåste av AIK-are för offside, trots att Apberget stod på kortsidesläktaren på andra sidan, förväntar man sig någon reaktion från ansvariga. Dödstystnaden från matchspeakern var talande! När IFKs lagkapten fick ledas av plan med en skada som sätter stopp för resten av säsongen, buade Apberget. När en IFK-are sköts omkull och blev liggande knockad på plan, jublade samma Apberg.

Mot denna bakgrund måste matchens eloge utdelas till domartrion för en närmast felfri prestation. AIK-arna Dulee Johnsson och Martin Mutumba for runt med armarna som kvarnhjul i ständig ansiktshöjd på motspelarna. Efter att ha klippt en IFK-are visades Johnsson ut för sitt andra gula kort. Strongt av domaren! Man får förstå att att han inte 30 sekunder senare kunde utdela ett andra gula kort till Mutumba för en ännu mera solklar kapning. Det förstod däremot AIK-bänken som snabbt plockade av en spelare från plan som redan spelade på övertid.

Nej, U21-lagets spelglädje i början av sommaren visade alldeles uppenbart att den toppfotbollen spelas av spelare som redan befinner sig eller är på väg till proffsfotbollen utomlands. Sportsligt kommer jag att minnas matchen på Råsunda för att en ny stjärna på svensk fotbollshimmel tändes. När nästan hela backlinjen fanns på skadelistan tvingades Änglarna ställa upp med reserver. Medan AIKs backlinje bestod av tvåmetersmän var IFKs sista utpost en i dessa sammanhang kortvuxen yngling. Under 90 minuter hade han emellertid inte ett enda problem med AIKs toppforwards, som lugnt och metodiskt plockades ned. Imponerande! Efteråt fick jag klart för mig att det rörde sig om en 17-årig allsvensk debutant på bortaplan i Råsundas häxkittel. Mikael Dyrestam visar att det finns hopp om svensk fotboll!