Så är då min längsta semester över. Efter en avslutande utflykt till Kalmar och därefter ett riktigt somrigt, grönt och i alla avseenden alternativt bröllop i Färilatrakten, är jag nu åter i vardagen. Inte ens OS i Beijing har fått mig till särskilt många minuter framför TV-rutan.
Brottning är förvisso ingen vacker sport, men jag har under åren ändå kunnat känna respekt för de insatser som gjorts av Pelle Svensson, Frank Andersson och Mikael Ljungberg i de blågula trikåerna - fast de väl brukar vara antingen röda eller blå.
Ara Abrahamians protest i Beijing var förståss inte särskilt snygg, men i grunden djupt mänsklig. Så mänskligt brukar inte svenska idrottsmän i sin svenska stramhet reagera. Att IOK beslutade diskvalificera Ara visar att man har handlingskraft gentemot en enskild idrottsman från ett litet land, när handlingskraften saknas gentemot en genomkorrumperad internationell brottning. Allt i OS handlar numera om fasaden - den ska skyddas till varje pris. OS är ljusår från var den olympiska rörelsen startade.
Att den italienske brottarbasen Matteo Pellicone lyckats bli vice ordförande i internationella brottningsförbundet vid sidan av dess ordförande Raphael Martinetti tyder väl bara på att de båda herrarna har långt allvarligare saker på sitt samvete än bortdömningen av det svenska hotet mot en blivande OS-guldmedalj. Andrea Minguzzi sällar sig tyvärr till raden av italienska idrottssegrar, som lämnar en fadd smak efter sig.
I mitt husorgan Svenska Dagbladet härjar en sportchef som är vida mer upptagen av att själv komma fram i tidningen än av de idrottsliga bedrifter han är satt att skildra. I samma tidning orerar kolumnisten Karin Thunberg över ”ältandet av OS” i alla media. Javisst, kan det vara tröttsamt att inget annat får plats än OS under ett par veckors tid. Å andra sidan har ju somliga privilegiet att få älta sina personliga nojor i samma tidning varje söndag året runt.
måndag 18 augusti 2008
onsdag 13 augusti 2008
Galet på framsidan!
I en ledare på onsdagen i Göteborgs-Posten varnas västvärlden i anledning av den ryska inmarschen i Georgien "för att ge militära garantier till politiskt instabila länder som Georgien och Ukraina." GP syftar förståss på de båda ländernas förhoppningar om NATO-medlemsskap.
GP ansluter sig därmed till traditionellt svenskt neutralitetstänkande, där man bara ställer upp för andra när det är helt riskfritt. När små stater utanför vårt närområde utsätts för övergrepp, då ansluter sig GP till den brittiske premiärministern Neville Chamberlains uttryck 1938 om det orimliga i att ställa upp för "små stater långt borta". Den gången sålde Västeuropas ledare ut Tjeckoslovakien till Hitler. Hitler fick mersmak.
GPs kunskaper om den politiska situationen i inte minst Ukraina är uppenbarligen så grunda det bara går. Visst har Ukraina bytt regering några gånger sedan självständigheten 1991. Och visst har de politiska motsättningarna mellan regering och opposition varit hårda under årens lopp. Men det fascinerande med Ukraina är ju att demokratiska val regelbundet ägt rum, vilka lett till att sittande regeringar fått lämna makten. Och makten har då överlämnats i ordnade och konstitutionella former. Raka motsatsen till det som GP vill antyda.
Men, det är klart att det är politiskt mer stabilt i Götet, där Göran Johansson sitter kvar vid makten val efter val oavsett hur valvinden blåser i övrigt i landet. Var den demokratiska vitaliteten är störst är däremot inte alldeles självklart. Ibland känns Sveriges framsida väldigt långt borta.
GP ansluter sig därmed till traditionellt svenskt neutralitetstänkande, där man bara ställer upp för andra när det är helt riskfritt. När små stater utanför vårt närområde utsätts för övergrepp, då ansluter sig GP till den brittiske premiärministern Neville Chamberlains uttryck 1938 om det orimliga i att ställa upp för "små stater långt borta". Den gången sålde Västeuropas ledare ut Tjeckoslovakien till Hitler. Hitler fick mersmak.
GPs kunskaper om den politiska situationen i inte minst Ukraina är uppenbarligen så grunda det bara går. Visst har Ukraina bytt regering några gånger sedan självständigheten 1991. Och visst har de politiska motsättningarna mellan regering och opposition varit hårda under årens lopp. Men det fascinerande med Ukraina är ju att demokratiska val regelbundet ägt rum, vilka lett till att sittande regeringar fått lämna makten. Och makten har då överlämnats i ordnade och konstitutionella former. Raka motsatsen till det som GP vill antyda.
Men, det är klart att det är politiskt mer stabilt i Götet, där Göran Johansson sitter kvar vid makten val efter val oavsett hur valvinden blåser i övrigt i landet. Var den demokratiska vitaliteten är störst är däremot inte alldeles självklart. Ibland känns Sveriges framsida väldigt långt borta.
måndag 11 augusti 2008
Georgien, Ryssland och vi
Den massiva militära attack som den ryska ledningen satt in långt in i Georgien till stöd för sina utbrytarallierade i Syd-Ossetien och Abchasien ger anledning till allvarlig eftertanke långt utanför det kaukasiska området.
När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.
Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.
Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.
Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.
Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.
Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.
När vi i försvarsberedningen i mitten av 90-talet gjorde en förhållandevis optimistisk bedömning av Rysslands möjligheter och avsikter att spela en negativ roll i sitt säkerhetspolitiska närområde, byggde det på ett antal utgångspunkter. Boris Jeltsin var president. Den ryska ekonomin var minst sagt svag. Den ryska armén var satt på sparlåga.
Det första Tjetjenienkriget redan under Jeltsin var dock en varningsklocka, då till synes främst av lokal karaktär. Men Jeltsins efterträdare Putin tog sig till makten i hög grad genom ett ytterst brutalt angreppskrig - det andra Tjetjenienkriget. Putins maktbas bygger på att visa en absolut orubblighet i hävdandet av ryska positioner.
Världsmarknadens råvarupriser har gett rysk ekonomi luft under vingarna. Parat med en absolut vilja att hävda ryska intressen i hela det gamla sovjetväldets territorium bara möjlighet ges - gärna med militära påtryckningar - skapar en betydligt mer pessimistisk bild av Rysslands roll i framtiden. De senaste dagarna visar att den framtiden redan är här.
Det finns givetvis ingen anledning att måla den ryska björnen på väggen. Något militärt invasionshot mot Sverige föreligger inte. Men det ryska närområdesintresset sträcker sig till andra stranden av Östersjön. Och det är av vitalt säkerhetspolitiskt intresse för Sverige.
Det är alldeles för tidigt att förlita sig på vad olika säkerhetspolitiska arrangemang i Europa - ännu så länge mest i högtidstal - verkligen går för i skarpt läge. Med få undantag har Europa vänt USA ryggen de senaste fem åren. Presidentbyte kommer inte med någon automatik innebära en starkare transatlantisk länk. Det borde ge försvarsberedningen något att tänka på.
Redan på den tiden jag satt i försvarsberedningen kunde finansdepartementets expert peka på de statsfinansiella restriktionerna för att göra alltför pessimistiska bedömningar. Fi:s aptit i detta avseende tycks inte ha minskat på sistone. Kanske är det dags att göra säkerhetspolitiska bedömningar utifrån hur verkligheten ser ut - t ex österut.
fredag 8 augusti 2008
All heder åt Johan, Emma och Alhaji!
Att politik och idrott hör ihop åtminstone i OS-sammanhang har stått klart sedan sommarspelen i Berlin 1936. Det är bara aningslösa människor och så de som låtsas aningslösa som Gunilla Lindberg, den svenska viceordföranden i IOK, som hävdar något annat. Att besluta om var OS ska äga rum får alltid politisk betydelse. Det är ingen i IOK som tror något annat, när de lägger rösten för lokaliseringen av nästa OS. Så också vid omröstningen om OS 2008. Det är förnekandet av detta som är skandalen, inte att OS går av stapeln i Kina.
Att idrottsmän deltar i OS är varken konstigt eller klandervärt. Idrottsmän har till uppgift att prestera vid idrottsfester som OS. Det finns inte heller något som tvingar en idrottsman att ta ställning till olika politiska frågor. Varför just de?
Men det är hedervärt, när hårt satsande idrottsmän ändå väljer att stå upp för principer som de finner angeläget att värna. Därför - All heder åt Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng för deras ställningstagande för det förtryckta Tibet!
Att idrottsmän deltar i OS är varken konstigt eller klandervärt. Idrottsmän har till uppgift att prestera vid idrottsfester som OS. Det finns inte heller något som tvingar en idrottsman att ta ställning till olika politiska frågor. Varför just de?
Men det är hedervärt, när hårt satsande idrottsmän ändå väljer att stå upp för principer som de finner angeläget att värna. Därför - All heder åt Johan Wissman, Emma Green och Alhaji Jeng för deras ställningstagande för det förtryckta Tibet!
Skamlig långbänk på UD!
Äntligen kom så beskedet att ambassadör Lars Danielsson på UD, tidigare statssekreterare och chef för statsrådsberedningen hos Göran Persson, utnämnts till generalkonsul i Hongkong och Macau. En skamlig långbänk på UD har fått sitt slut.
Lars Danielssons förehavanden den första dagen under tsunamikatastrofen juldagarna 2004 har ältats i det oändliga i både media och KU-förhör. Vi som känner Lars har aldrig kunnat föreställa oss att han inte har hela bilden klar för sig både nu och senare. Om hans svar i KU skyddat någon, så har det inte varit honom själv.
Den politiskt allvarligaste försummelsen i samband med tsunamikatastrofen var att regeringskansliet aldrig förverkligade det förslag till central katastrofledning, som föreslogs av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41). Förslaget fick ett fullständigt enigt stöd över alla parti- och blockgränser av Försvarsberedningen (Ds 2001:44).
Att förslaget inte förverkligades ens efter 11 september 2001 är en av de största politiska skandalerna i modern svensk politisk historia. Ansvaret för detta ligger inte hos Lars Danielsson, som då inte var chef för statsrådsberedningen. Ytterst ligger det förståss hos dåvarande statsministern.
Lars Danielsson var ordförande i försvarsberedningen åren 1997-2000. Förlåt Peter, Lars och Håkan, men Lars var outstanding som ordförande de tolv år jag var ledamot. Lars är en av UDs mest kompetenta och skickliga ambassadörer. Att han inte kommit till användning på någon av våra viktigaste diplomatiska poster tidigare är ett skandalöst resursslöseri. Olika politiska åsikter är en sak. Lars kommer inte att vara något annat än en skicklig och lojal företrädare för Sverige. Sveriges intressen i Hongkong är att gratulera!
Lars Danielssons förehavanden den första dagen under tsunamikatastrofen juldagarna 2004 har ältats i det oändliga i både media och KU-förhör. Vi som känner Lars har aldrig kunnat föreställa oss att han inte har hela bilden klar för sig både nu och senare. Om hans svar i KU skyddat någon, så har det inte varit honom själv.
Den politiskt allvarligaste försummelsen i samband med tsunamikatastrofen var att regeringskansliet aldrig förverkligade det förslag till central katastrofledning, som föreslogs av Sårbarhets- och säkerhetsutredningen (SOU 2001:41). Förslaget fick ett fullständigt enigt stöd över alla parti- och blockgränser av Försvarsberedningen (Ds 2001:44).
Att förslaget inte förverkligades ens efter 11 september 2001 är en av de största politiska skandalerna i modern svensk politisk historia. Ansvaret för detta ligger inte hos Lars Danielsson, som då inte var chef för statsrådsberedningen. Ytterst ligger det förståss hos dåvarande statsministern.
Lars Danielsson var ordförande i försvarsberedningen åren 1997-2000. Förlåt Peter, Lars och Håkan, men Lars var outstanding som ordförande de tolv år jag var ledamot. Lars är en av UDs mest kompetenta och skickliga ambassadörer. Att han inte kommit till användning på någon av våra viktigaste diplomatiska poster tidigare är ett skandalöst resursslöseri. Olika politiska åsikter är en sak. Lars kommer inte att vara något annat än en skicklig och lojal företrädare för Sverige. Sveriges intressen i Hongkong är att gratulera!
fredag 1 augusti 2008
Serber har alltid fel
”Ni är den Serbfientligaste politikern i Sveriges Riksdag” utbrast Serbiens ambassadör Prilja, när jag presenterades för honom inför en lunch på UD i april 1997. Betyget från Milocevic’s extremt lojala språkrör i Stockholm kändes som en ärebetygelse efter mina år som främste kritiker i riksdagen av Milosevicregimens etniska rensning i Bosnien – den värsta i Europa sedan Andra världskrigets slut – och förtrycket av den albanska majoriteten i Kosovo.
Vilken lättnad att i går kväll i TV kunna se bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic inför krigsförbrytatribunalen i Haag. Nu återstår bara general Ratko Mladic, som ledde de militära aktiviteterna åren 1992-95 i Bosnien. Vi påminns nu om bilderna, där han skålar med holländska FN-officerare i Srebrenica timmarna innan han satte igång den massaker på muslimska män och pojkar, som FN-trupperna aldrig varit avsedda att förhindra.
När alla gläds åt Karadzic’s gripande, är det lätt att glömma den ovilja som EU och FN åren 1991-95 visade inför att på allvar sätta stopp för Milosevic’s härjningar. Sommardagarna 1995 efter massakern i Srebrenica upprördes statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Tage G Petersson, vänsterpartiledaren Gudrun Schyman och hennes partisekreterare Lars Ohly mer över krav på att FNs skyddstrupper skulle ingripa mot massdödande och övergrepp mot kvinnor och barn än att detta fick fortgå ostört.
FN-trupp fick inte användas till skarpa aktioner i humanitärt syfte. I bästa fall var det en tyst lärdom som fick samma personer att våren 1998 kräva FN-trupp i stället för NATO-trupp, när det gällde att stoppa folkfördrivningen av albaner från Kosovo. Men det handlade nog bara om att alltid försvara passivitet. De var i gott sällskap. Min tro på EU som aktör för fred fick sig ett grundskott under Balkankrigen som nog aldrig kan repareras. Maktkampen mellan Europas huvudstäder var och är viktigare än de som drabbas - då i Bosnien och Kosovo.
Är det därför vi kunnat se länder som Holland i främsta ledet att straffa det Serbien som vänt Milosevic ryggen för det som skedde under 90-talet? Dåligt samvete för egen passivitet när det verkligen gällde. Viktigast för den holländska regeringen har varit att inte få ansvaret för de holländska FN-truppernas bisarra passivitet i Srebrenica rättligt prövat.
Den fega passiviteten under 90-talet har sedan Milosevic’s fall följts av en absurd strävan att straffa serberna i efterhand. EUs isoleringspolitik har undergrävt varje reformvänlig serbisk regerings förtroende på hemmaplan. Drakoniska visumkrav för t ex serbiska ungdomar har isolerat Serbien som följd av västeuropeiska politikers dåliga samvete över tidigare passivitet.
Man kan inte straffa ett helt folk för vad deras självutnämnda politiska ledare gjort sig skyldiga till. Under alla Milosevic’s år vid makten hade han aldrig mer än halva Serbiens väljarkår till stöd – oftast betydligt mindre. När Milosevic 1993 utmanades av Milan Panic i presidentvalet vann han en hårfin seger efter en massiv valbojkott från albanerna i Kosovo.
För kosovoalbanska ledare var Milosevic en tillgång i strävan efter ett fritt Kosovo. Våren 1998 fick de rätt. Våren 2008 fick de kosovoalbanska gerillaledare rätt som hävdade att omvärlden bara kan vinnas för Kosovos självständighet genom att med våld provocera fram massiva övergrepp från Milosevic. En valseger för Panic 1993 hade kunnat sätta stopp för det ohyggliga på Balkan. Men, då hade vi inte fått se ett självständigt Kosovo.
Omvärlden är dock fortfarande inte nöjd med den serbiska ledningen. Ytterligare bevis på dess reformvilja krävs. Men, det var faktiskt denna serbiska regering som utlämnade Karadzic. Och det var en tidigare serbisk regering som 2001 utlämnade Milosevic. Det är också en serbisk regering som kommer att utlämna Mladic.
Däremot har ingen regering i Kroatien utlämnat någon åtalad krigsförbrytare. President Tudjman avled passande nog i tid för aldrig så reforminriktade kroatiska politiker. Krigsförbrytaren Ante Gotovina är folkhjälte och kan räkna med mångdubbelt fler supportrar än de 15.000 för Karadzic som massmedia rapporterade om häromkvällen i Belgrad. Gotovina greps lägligt utanför Kroatien. Ingen kroatisk regering har behövt utmana hemmaopinionen.
Åtalet i Haagtribunalen mot gerillaledaren och sedermera premiärministern i Kosovo Ramush Haradinaj lades ned i våras, då vittnen hotats till tystnad. Ingen i det av klaner och maffia styrda Kosovo kan räkna på skydd, om de skulle vittna mot en kosovoalbansk krigsförbrytare. Situationen för de efter omfattande etnisk rensning återstående romerna i Kosovo är fullständigt oacceptabel. Men Kosovo belönas med omvärldens erkännande.
Vilken lättnad att i går kväll i TV kunna se bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic inför krigsförbrytatribunalen i Haag. Nu återstår bara general Ratko Mladic, som ledde de militära aktiviteterna åren 1992-95 i Bosnien. Vi påminns nu om bilderna, där han skålar med holländska FN-officerare i Srebrenica timmarna innan han satte igång den massaker på muslimska män och pojkar, som FN-trupperna aldrig varit avsedda att förhindra.
När alla gläds åt Karadzic’s gripande, är det lätt att glömma den ovilja som EU och FN åren 1991-95 visade inför att på allvar sätta stopp för Milosevic’s härjningar. Sommardagarna 1995 efter massakern i Srebrenica upprördes statsminister Ingvar Carlsson, försvarsminister Tage G Petersson, vänsterpartiledaren Gudrun Schyman och hennes partisekreterare Lars Ohly mer över krav på att FNs skyddstrupper skulle ingripa mot massdödande och övergrepp mot kvinnor och barn än att detta fick fortgå ostört.
FN-trupp fick inte användas till skarpa aktioner i humanitärt syfte. I bästa fall var det en tyst lärdom som fick samma personer att våren 1998 kräva FN-trupp i stället för NATO-trupp, när det gällde att stoppa folkfördrivningen av albaner från Kosovo. Men det handlade nog bara om att alltid försvara passivitet. De var i gott sällskap. Min tro på EU som aktör för fred fick sig ett grundskott under Balkankrigen som nog aldrig kan repareras. Maktkampen mellan Europas huvudstäder var och är viktigare än de som drabbas - då i Bosnien och Kosovo.
Är det därför vi kunnat se länder som Holland i främsta ledet att straffa det Serbien som vänt Milosevic ryggen för det som skedde under 90-talet? Dåligt samvete för egen passivitet när det verkligen gällde. Viktigast för den holländska regeringen har varit att inte få ansvaret för de holländska FN-truppernas bisarra passivitet i Srebrenica rättligt prövat.
Den fega passiviteten under 90-talet har sedan Milosevic’s fall följts av en absurd strävan att straffa serberna i efterhand. EUs isoleringspolitik har undergrävt varje reformvänlig serbisk regerings förtroende på hemmaplan. Drakoniska visumkrav för t ex serbiska ungdomar har isolerat Serbien som följd av västeuropeiska politikers dåliga samvete över tidigare passivitet.
Man kan inte straffa ett helt folk för vad deras självutnämnda politiska ledare gjort sig skyldiga till. Under alla Milosevic’s år vid makten hade han aldrig mer än halva Serbiens väljarkår till stöd – oftast betydligt mindre. När Milosevic 1993 utmanades av Milan Panic i presidentvalet vann han en hårfin seger efter en massiv valbojkott från albanerna i Kosovo.
För kosovoalbanska ledare var Milosevic en tillgång i strävan efter ett fritt Kosovo. Våren 1998 fick de rätt. Våren 2008 fick de kosovoalbanska gerillaledare rätt som hävdade att omvärlden bara kan vinnas för Kosovos självständighet genom att med våld provocera fram massiva övergrepp från Milosevic. En valseger för Panic 1993 hade kunnat sätta stopp för det ohyggliga på Balkan. Men, då hade vi inte fått se ett självständigt Kosovo.
Omvärlden är dock fortfarande inte nöjd med den serbiska ledningen. Ytterligare bevis på dess reformvilja krävs. Men, det var faktiskt denna serbiska regering som utlämnade Karadzic. Och det var en tidigare serbisk regering som 2001 utlämnade Milosevic. Det är också en serbisk regering som kommer att utlämna Mladic.
Däremot har ingen regering i Kroatien utlämnat någon åtalad krigsförbrytare. President Tudjman avled passande nog i tid för aldrig så reforminriktade kroatiska politiker. Krigsförbrytaren Ante Gotovina är folkhjälte och kan räkna med mångdubbelt fler supportrar än de 15.000 för Karadzic som massmedia rapporterade om häromkvällen i Belgrad. Gotovina greps lägligt utanför Kroatien. Ingen kroatisk regering har behövt utmana hemmaopinionen.
Åtalet i Haagtribunalen mot gerillaledaren och sedermera premiärministern i Kosovo Ramush Haradinaj lades ned i våras, då vittnen hotats till tystnad. Ingen i det av klaner och maffia styrda Kosovo kan räkna på skydd, om de skulle vittna mot en kosovoalbansk krigsförbrytare. Situationen för de efter omfattande etnisk rensning återstående romerna i Kosovo är fullständigt oacceptabel. Men Kosovo belönas med omvärldens erkännande.
OS-Guld i Bimboklass!
”Det är säkert mycket som stämmer i Amnestys uppgifter. Men jag hävdar fortfarande att IOK är en idrottsorganisation och är det några som ska trycka på i de här frågorna så är det våra politiker, FN och kanske även alla företag som etablerar sig som kan se till att alla mänskliga rättigheter efterföljs i fabriker när man etablerar sig.” Så uttalade sig den svenska förste vice ordföranden i Internationella Olympiska Kommittén Gunilla Lindberg i Ekot efter Amnesty Internationals senaste rapport om försämringen för de mänskliga rättigheterna i Kina.
Visst har både politiker, FN och företag ett ansvar, men det är bara IOK som helt på eget ansvar valt att förlägga sommar-OS 2008 till Beijing och därmed ge ledargarnityret i världens största diktatur möjlighet att sola sig i idrottens allra glättigaste glans. Det har ingen kunnat tvinga IOK till. Detta vet förståss Gunilla Lindberg alltför väl men väljer att spela naiv blond svensk Bimbo. Beijing-OS kommer alldeles säkert att vara Gunilla Lindbergs livs största idrottsupplevelse. Den vill hon inte gå miste.
Nu har dessutom uppgiften kommit om att IOK i förhandlingar med de kinesiska arrangörerna gått med på att göra inskränkningar i internettrafiken. Vissa för den kinesiska regimen besvärande internetsajter stängs på samma sätt för de besökande från utlandet som de systematiskt stängs för de kinesiska medborgarna varje dag.
Sveriges idrottsminister förklarade detta med att alla vet ju vad Kina är för något. Hon kunde gott ha tillagt att alla numera också vet vad IOK är för något. Men, då hade hon förståss varit tvungen att besvara frågan varför hon åker till invigningen den 8 augusti. IOKs agerande inför Beijing-OS visar bara att OS hör till om inte antiken så åtminstone historien. För en som levt hela sitt liv väldigt nära idrotten kan jag bara skämmas över Gunilla Lindberg och de andra svenska IOK-ledamöterna. Idrotten är värdefullare än både OS och IOK. Måtte OS 2012 i London bli det sista OS i modern tid!
Visst har både politiker, FN och företag ett ansvar, men det är bara IOK som helt på eget ansvar valt att förlägga sommar-OS 2008 till Beijing och därmed ge ledargarnityret i världens största diktatur möjlighet att sola sig i idrottens allra glättigaste glans. Det har ingen kunnat tvinga IOK till. Detta vet förståss Gunilla Lindberg alltför väl men väljer att spela naiv blond svensk Bimbo. Beijing-OS kommer alldeles säkert att vara Gunilla Lindbergs livs största idrottsupplevelse. Den vill hon inte gå miste.
Nu har dessutom uppgiften kommit om att IOK i förhandlingar med de kinesiska arrangörerna gått med på att göra inskränkningar i internettrafiken. Vissa för den kinesiska regimen besvärande internetsajter stängs på samma sätt för de besökande från utlandet som de systematiskt stängs för de kinesiska medborgarna varje dag.
Sveriges idrottsminister förklarade detta med att alla vet ju vad Kina är för något. Hon kunde gott ha tillagt att alla numera också vet vad IOK är för något. Men, då hade hon förståss varit tvungen att besvara frågan varför hon åker till invigningen den 8 augusti. IOKs agerande inför Beijing-OS visar bara att OS hör till om inte antiken så åtminstone historien. För en som levt hela sitt liv väldigt nära idrotten kan jag bara skämmas över Gunilla Lindberg och de andra svenska IOK-ledamöterna. Idrotten är värdefullare än både OS och IOK. Måtte OS 2012 i London bli det sista OS i modern tid!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
