Stockholmsinfarkten

Redan som ny riksdagsledamot från Gävleborgs län kunde jag i mitten av 90-talet med stor förundran iaktta den vånda med vilken Stockholmsregionen hanterar sina sedan länge kraftigt eftersatta investeringar i vägar och järnvägar. Alldeles för ofta skyller Stockholmspolitiker på oginhet hos landsortens riksdagsledamöter, men huvudansvaret ligger i Stockholm. Där man på andra håll i landet samlar sig bakom en linje i förhållande till centrala myndigheter, där maler Stockholmspolitikerna alldeles för ofta sönder den enighet som hade varit möjlig.

Där breda majoriteter av länsinvånare och för den delen också över de politiska blockgränserna velat se handlingskraft, har små minoriteter använt sig av sin utslagsgivande position till att välta breda lösningar. Stockholmsregionen lider fortfarande svårt av sviterna av den havererade Dennisuppgörelsen. Den gången var det ett i Stockholm nästan obefintligt centerparti som stjälpte allt.

Jag vet inte om Förbifart Stockholm och Citybanan skulle varit mina förstahandsalternativ, om man hade kunnat göra en förutsättningslös prövning från första början. Men, det är hög tid att något görs utan att frågorna skjuts på framtiden ännu en gång. Trafikinfarkten är redan här.

Denna vecka äger emellertid ett principiellt viktigt mål rum i Miljööverdomstolen hos Svea Hovrätt. Miljööverdomstolen har gett prövningstillstånd för sakägare - fastighetsägare och boende - när det gäller byggandet av Citybanan och dess långa tunnlar under Stockholms innerstad. Bland det som ska prövas är, om Banverket underlåtit att redovisa alternativ till Citybanan och om miljökonsekvensbeskrivningarna är tillräckliga.

Både Miljöbalken och Lagen om byggande av järnväg förefaller vara ganska tydliga på, att vid så här stora projekt bör olika alternativ redovisas och bedömas och ges en uttömmande miljökonsekvensbeskrivning innan beslut fattas. Att berörda boende klagar är inget ovanligt. Att Miljööverdomstolen, kanske något oväntat, beviljat prövningstillstånd visar att målet har stor principiell betydelse.

När Citytunneln i Malmö prövades redovisades utförliga alternativ före ställningstagande. När Sjöfartsverket gjorde sin miljökonsekvensbskrivning av den - nu tack och lov begravda - Horstensleden genom Stockholms skärgård, redovisades också föredömligt olika alternativs för- och nackdelar. Den grundläggande fråga som måste ställas till Banverket är förstås, varför bara ett alternativ presenterats - Citybanan. Har frågan upplevts politiskt avgjord i förväg? Var ligger ansvaret för detta?