Vargavinter

Bara någon vecka efter det att det känslomässigt upphaussade toppmötet i Köpenhamn om den galopperande globala uppvärmningen slutat i ett jaså, slog polarkölden till mot hela det norra halvklotet. Vintern 2009/10 blev en vargavinter, som vi i Sverige inte upplevt sedan mitten av 1980-talet. Klimatet har en tendens att svänga upp och ner.

Det finns alltid en marknad för domedagsprofeter. Minns 1960- och 70-talens debatt om den globala svälten. Idag har miljarder av människor särskilt i delar av Asien en rimlig tro på välfärd i vår tid. Detta är i sig inte något skäl att inte vidta åtgärder, men ingen grund för panik. Genomsnittstemperaturen låg flera grader högre på Island för tusen år sedan. Om inte, hade vikingarna aldrig koloniserat ön långt ute i Norra Ishavet.

Den här vintern kommer också att ihågkommas för den absurda vargjakten under en kort dag i början av veckan. Med diverse krystade argument släppte miljöministern jägarkåren loss på sin arvfiende nummer ett – gråben. ”Jakten var disciplinerad” förklarade ett centerpartistiskt kommunalråd i Dalarna, där långt fler vargar besköts första dagen, än vad den totala kvoten medgav. Som av en händelse tillhör både miljöministern och jordbruksministern samma parti, som den frejdiga vargjägaren.

Om det är en nödvändig hälsohöjande åtgärd att skjuta 27 vargar – helt oavsett om de är inavlade eller ej – och detta låter sig göras på en dag. Ja, då hade Naturvårdsverket och dess politiska uppdragsgivare säkert kunnat hitta en mer disciplinerad väg, än att släppa loss en sedan länge uppjagad jägarkår.

Jag anser det självklart, att både renägare och fåruppfödare ska ersättas för den skada de åsamkas genom angrepp av olika rovdjur. Där kan utan vidare göras mer. Kanske ett tips för jordbruks- och miljöministern? Men, att blidka jägarkåren i dess upprördhet över konkurrens i älgjakten är ogörbart. Hur många gånger har inte samma jägartalesmän uttalat sig för ökade kvoter i älgjakten, för att älgstammen måste hållas efter, och att vargen måste hållas efter, för att den hotar älgstammen.

Vargskräcken sitter djupt också i Roslagen. Bara några veckor innan den förra Roslagsvargen iakttogs ute vid Kapellskär och i Södersvik, hade jag tasspår i nysnön i trädgården hemma på Rådmansö med måtten 12-15 cm. Ingen liten hund direkt, men inte avskräcker den mig från att promenera hem i mörkret från bussen på kvällarna. De otaliga rådjurens besök i trädgården är ett vida större bekymmer.