Försvarsberedningen

En något yrvaken debatt kring svensk försvars- och säkerhetspolitik har följt som ett svar på posten på den brutala ryska maktdemonstrationen i Georgien. Det har förvisso inte saknats kritiska röster om den främst av finansdepartementet styrda försvarspolitiken. Som jag skrev i min första blogg den 14 juni har dessa oftast lättvindigt avfärdats som ”Äldre herrar försöker skrämma oss för ryssen”. Och ändå borde inte inmarschen i Georgien ha behövt överraska någon. Åtminstone Tjetjenienkriget 1999 var i allt väsentligt blivande presidenten Putins valkampanj. Välkommen till verkligheten!

I fredagens Svenska Dagblad skriver Wilhelm Agrell som vanligt en synnerligen läsvärd debattartikel. Även om rubriksättaren gör det något enkelt för sig, finns det anledning att fundera ytterligare en gång över försvarsberedningens uppgift och roll. Ett välskrivet och intressant inlägg i den debatten finns på Försvarsbloggen.

Försvarsberedningen kom till hösten 1994 efter socialdemokraternas återkomst till Rosenbad. Under efterkrigstiden föregicks varje försvarsbeslut av en parlamentarisk försvarskommitté. Brända av erfarenheterna från den kapsejsade försvarskommittén 1990 ville Ingvar Carlsson ha en ordning med en mindre självständig ordning. Eftersom socialdemokraterna bestämt sig för att skära rejält i försvarsbudgeten som följd av det kalla krigets slut och Sovjetväldets upplösning behövdes en form som kunde legitimera en drastisk minskning av försvarsorganisationen.

Tanken bakom försvarsberedningen var, att det behövdes ett organ som kunde blicka långsiktigt och i tid varna för tendenser i vårt säkerhetspolitiska närområde som kunde föranleda vad som då kallades ”återtagning”. Med detta kunde riskerna minskas av en kraftig försvarsnedskärning i närtid. Ingen anade väl att den skulle bli så drastisk.

Redan från början förklarade jag att detta förvisso håller rent logiskt som resonemang. Problemet menade jag ligger i, att när den av oss alla icke önskade dagen kommer, då vi skulle tvingas till ett omtänkande, då kommer alltför många att ha intresse av att förringa eller rent av förneka de observationer som görs. Särskilt de som rent politiskt alltid kommer att tycka att försvarskostnaderna är större än nödvändigt kommer att hävda att de oroade ser spöken på ljusan dag. Inte ens den ryska maktdemonstrationen i Georgien tycks ändra den uppfattningen.

Om då försvarsberedningen hade en intellektuellt acceptabel grund från början, så har den alltmer urholkats. När beredningen hade en långsiktig roll var det inte fel att dess sammansättning inte i sin helhet var en kopia på riksdagens försvarsutskott med fokus på den mer dagsaktuella försvarspolitiken. I takt med att partierna bytt både partiledare och försvarspolitiker har beredningens ursprungliga roll alltmer kommit i skymundan. ”Det måste gå att spara lite i försvaret redan detta budgetår” brukar det låta. De sista tre, fyra åren har finansministerns ramar styrt de säkerhetspolitiska bedömningarna. Beredningen har därför förlorat sitt berättigande och borde ersättas med en mer traditionell försvarsutredning.

I övrigt är det intressant och tråkigt att lika oproblematiskt fördömande som den svenska vänstern är inför USAs agerande i Irak och Afghanistan, lika problematiserande och urskuldande är den inför den ryska aggressionen i Georgien. De ideologiska glasögonen är lika antiamerikanska som alltid. Våra baltiska systerfolk på andra sidan Östersjön kan tacka sin stjärna för att de redan kommit med i NATO. Det kommer inte att avhålla den ryska stormakten från allsköns maktdemonstrationer, men det kommer åtminstone att verka återhållande på rent militära operationer. Någon hjälp från den svenska vänstern kan de i alla fall inte räkna med.