Folkpartiet byter på sitt
landsmöte i helgen namn till Liberalerna. Partikongresser i alla partier är
numera välregisserade föreställningar, där strategiska frågor inte får gå fel.
De är inte öppna fora för förutsättningslös debatt utan manifestationer av det
ledningen bestämt i förväg. Så även i detta fall.
Jan Björklund hänvisar
till partiets historia, men nämner i sin debattartikel i går på DN Debatt inte det
frisinnade folkrörelsearvet en enda gång. Ingen tillfällighet, när han får
skriva helt ostört. Det är en del av partiets historia som nu ska lämnas bakom
partiet.
När Folkpartiet bildades
1934 efter 11 års partisplittring var det två rörelser som gick samman – de
frisinnade och de liberala. Partiet som splittrades 1923 hette Frisinnade
Landsföreningen. 1934 hade de frisinnade 37 riksdagsmandat, de liberala 6.
Innan Kreugerkraschen och Ekmanaffären 1932 som slog hårt mot de frisinnade var
fördelningen 50 mot 8. Därav Folkpartiet som partinamn vilket byggde på att det var två idéarv som gick samman.
Det lilla liberala
partiet hade sin hemvist bland stadsliberaler i våra största städer, oftast
välbeställda professorer, bankdirektörer och chefredaktörer. De frisinnade
fanns över hela landet och bestod av folkrörelseförankrat småfolk. Det
socialliberala arv med ett särskilt engagemang för ”det glömda Sverige” som nu
hänvisas till, hade inte någon förankring i den stadsliberala kretsen. Det var
de folkrörelseförankrade frisinnade som stod för detta. Partiets ideologiska
arv har flera bottnar!
Ordet liberal är ingen
partibeteckning. Det är uttryck för en personlig övertygelse. Den kan inget
parti ha monopol på. Jag har inget emot att partier har ordet liberal med i
sitt partinamn. Men ”Liberalerna” är bestämd
form pluralis, om nu den förre skolministern har de språkkunskaperna. Det
är ett exkluderande partinamn. ”Liberala Folkpartiet” hade inte varit det.
Partiet behöver förnyelse
säger Björklund. Absolut! Men, när den kvartett f.d. ministrar som ledde
partiet till dess sämsta valresultat i modern tid för ett år sedan sitter kvar
i orört bo, då blir det nog svårt för gemene man att se förnyelsen. Och det
efter att partiet i åtta år innehaft de fyra ministerposter man allra hetast åtrått
– skola, EU, jämställdhet och integration.
De beslut som
folkpartiets ledning tagit om åtstramningar i flyktingpolitiken – allra mest
påtagligt med att förespråka tillfälliga uppehållstillstånd för de som söker
skydd för sitt liv och sin säkerhet – är förvisso bevis för förnyelse, men
knappast i linje med folkpartiets traditioner. Den i många folkpartisammanhang
så hyllade flyktingpolitiska förkämpen under ett helt liv, Ingrid Segerstedt
Wiberg, skulle inte ha varit tyst i dag. Så, visst finns det behov av att lyfta
fram det liberala, när politiken inte talar för sig själv.
Socialliberalism säger
Björklund i samma andetag som han förespråkar en skattereform som ska sänka den
statliga skatten. Den skatt som riktas mot oss som obestridligen har de högsta
inkomsterna. Riktigt i sak av flera skäl, men omtanke om ”det glömda Sverige”?
Knappast!
Jag har vid mina resor
runt om i landet träffat många lokala folkpartister som står mycket undrande
inför vad som nu sker. Vem har frågat folkpartiets medlemmar om behovet av att
byta namn? Vem har frågat partiets väljare?
Ända sedan valet 1988 har
jag gång på gång rest frågan varför partiledningen så konsekvent riktat in sig
på väljarna i storstäderna. Svaret har varje gång varit, att där finns vår
största tillväxtpotential. Säkert riktigt, men hur ofta vid de senaste åtta
riksdagsvalen sedan dess har detta givit utslag? Alldeles för ofta helt tvärtom!
Våra bästa valresultat i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund har vi haft, när
Marit Paulsen toppat valsedeln!
I partiets riksdagsgrupp
sitter sedan valet i stort sett bara ledamöter från landets större städer.
Likaså i partistyrelsen. När den ska förnyas sedan partiet tappat alla
riksdagsmandat norr om Uppsala, så kommer de nya ledamöterna från Gävle,
Sundsvall och Umeå! Folkpartiet var det enda partiet i Alliansregeringen med
bara ministrar från Stockholm. Om man nu ska välja ett nytt partinamn, som
säger vad vi är – varför då inte välja ”Stockholmspartiet”? Det partinamnet är
ledigt sedan ett antal år.
Jag har alltid betecknat
mig som liberal – som en identitet och inte som en partibeteckning. I själ och
hjärta är jag det fortsatt, men nu kommer jag att i fortsättningen kalla mig
frisinnad - det har inget parti monopol på. I kommunfullmäktige i Norrtälje är jag invald som folkpartist, det
kan ingen ta ifrån mig. Man kan förneka sin historia på många sätt. Folkpartiet
gör det i namn av ”förnyelse” till helgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar