Illusionen är död!

Regeringens konvulsionsartade reträtt i flyktingpolitiken i går är inte ett uttryck för att vare sig Sverige eller Europa skulle kunna klara den nuvarande flyktingströmmen från främst Syrien. Det är ett uttryck för att vi i Sverige de senaste decennierna slimmat vårt samhälle så långt, att det inte klarar en större påfrestning. Det är en alarmerande varning om att Sverige aldrig varit mera sårbart för oväntade påfrestningar av alla de slag.
När Sverige i början av 90-talet tog emot 140.000 asylsökande under 12 månader från krigen på Balkan, så klarade vi det. Regeringen med statsminister Carl Bildt använde aldrig uttryck som "katastrof" eller "kris" om flyktingmottagandet i Sverige då.
Men, idag är landets kommuner så slimmade att personalen går på knäna redan i normalfallet. Och då finns inga marginaler, när det uppstår en oplanerad påfrestning. Norrtälje kommun är inget undantag, snarare tvärtom. Efter en lång rad av borgerliga svältkurer fortsätter så det nya rödgröna styret med sina "destinerade kostnadsneddragningar" som slår blint och vilt kring sig i kommunens beredskapsförmåga.
Men, det är också ett uttryck för att förmågan att hantera en flyktingtillströmning av denna omfattning ytterst är en fråga om vad politiken klarar. Sverigedemokraternas institutionella främlingsfientlighet klarade det demokratiska Sverige länge att hantera. Men, när sedan Kristdemokraterna och de nya Sverigemoderaterna anslöt sig till det hämningslösa krypskyttet på regeringen och de traditionellt pålitliga s.k. Liberalerna duckar, blev trycket för mycket för regeringen Löfvén. Jag kommer aldrig att medverka till att Anna Kinberg Batra eller Ebba Busch Thor får regeringsansvar i mitt Sverige!
Men, framför allt är det en kollaps för illusionen om ett solidariskt Europa. Europatanken lever och måste leva, men EU som solidaritetsprojekt är en död konstruktion. Europas politiker - politiska ledare saknas med undantag för Angela Merkel - slåss bara om vem som är bäst på att sticka upp fingret i vädret och anpassa sig efter detta.
Jag delar fullt ut Jonas Sjöstedts uppfattning, att Sverige omedelbart borde stoppa varje fortsatt överföring av svenska skattepengar till EUs verksamhet. Avsaknad av solidaritet ska kosta! Men, så får man inte göra enligt EUs regelverk påpekar säkert någon. Visst, men EUs regelverk och yttersta grundvalar kan tydligen alla andra strunta blankt i.

Varför inte "Stockholmspartiet"?

Folkpartiet byter på sitt landsmöte i helgen namn till Liberalerna. Partikongresser i alla partier är numera välregisserade föreställningar, där strategiska frågor inte får gå fel. De är inte öppna fora för förutsättningslös debatt utan manifestationer av det ledningen bestämt i förväg. Så även i detta fall.
Jan Björklund hänvisar till partiets historia, men nämner i sin debattartikel i går på DN Debatt inte det frisinnade folkrörelsearvet en enda gång. Ingen tillfällighet, när han får skriva helt ostört. Det är en del av partiets historia som nu ska lämnas bakom partiet.
När Folkpartiet bildades 1934 efter 11 års partisplittring var det två rörelser som gick samman – de frisinnade och de liberala. Partiet som splittrades 1923 hette Frisinnade Landsföreningen. 1934 hade de frisinnade 37 riksdagsmandat, de liberala 6. Innan Kreugerkraschen och Ekmanaffären 1932 som slog hårt mot de frisinnade var fördelningen 50 mot 8. Därav Folkpartiet som partinamn vilket byggde på att det var två idéarv som gick samman.
Det lilla liberala partiet hade sin hemvist bland stadsliberaler i våra största städer, oftast välbeställda professorer, bankdirektörer och chefredaktörer. De frisinnade fanns över hela landet och bestod av folkrörelseförankrat småfolk. Det socialliberala arv med ett särskilt engagemang för ”det glömda Sverige” som nu hänvisas till, hade inte någon förankring i den stadsliberala kretsen. Det var de folkrörelseförankrade frisinnade som stod för detta. Partiets ideologiska arv har flera bottnar!
Ordet liberal är ingen partibeteckning. Det är uttryck för en personlig övertygelse. Den kan inget parti ha monopol på. Jag har inget emot att partier har ordet liberal med i sitt partinamn. Men ”Liberalerna” är bestämd form pluralis, om nu den förre skolministern har de språkkunskaperna. Det är ett exkluderande partinamn. ”Liberala Folkpartiet” hade inte varit det.
Partiet behöver förnyelse säger Björklund. Absolut! Men, när den kvartett f.d. ministrar som ledde partiet till dess sämsta valresultat i modern tid för ett år sedan sitter kvar i orört bo, då blir det nog svårt för gemene man att se förnyelsen. Och det efter att partiet i åtta år innehaft de fyra ministerposter man allra hetast åtrått – skola, EU, jämställdhet och integration.
De beslut som folkpartiets ledning tagit om åtstramningar i flyktingpolitiken – allra mest påtagligt med att förespråka tillfälliga uppehållstillstånd för de som söker skydd för sitt liv och sin säkerhet – är förvisso bevis för förnyelse, men knappast i linje med folkpartiets traditioner. Den i många folkpartisammanhang så hyllade flyktingpolitiska förkämpen under ett helt liv, Ingrid Segerstedt Wiberg, skulle inte ha varit tyst i dag. Så, visst finns det behov av att lyfta fram det liberala, när politiken inte talar för sig själv.
Socialliberalism säger Björklund i samma andetag som han förespråkar en skattereform som ska sänka den statliga skatten. Den skatt som riktas mot oss som obestridligen har de högsta inkomsterna. Riktigt i sak av flera skäl, men omtanke om ”det glömda Sverige”? Knappast!
Jag har vid mina resor runt om i landet träffat många lokala folkpartister som står mycket undrande inför vad som nu sker. Vem har frågat folkpartiets medlemmar om behovet av att byta namn? Vem har frågat partiets väljare?
Ända sedan valet 1988 har jag gång på gång rest frågan varför partiledningen så konsekvent riktat in sig på väljarna i storstäderna. Svaret har varje gång varit, att där finns vår största tillväxtpotential. Säkert riktigt, men hur ofta vid de senaste åtta riksdagsvalen sedan dess har detta givit utslag? Alldeles för ofta helt tvärtom! Våra bästa valresultat i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund har vi haft, när Marit Paulsen toppat valsedeln!
I partiets riksdagsgrupp sitter sedan valet i stort sett bara ledamöter från landets större städer. Likaså i partistyrelsen. När den ska förnyas sedan partiet tappat alla riksdagsmandat norr om Uppsala, så kommer de nya ledamöterna från Gävle, Sundsvall och Umeå! Folkpartiet var det enda partiet i Alliansregeringen med bara ministrar från Stockholm. Om man nu ska välja ett nytt partinamn, som säger vad vi är – varför då inte välja ”Stockholmspartiet”? Det partinamnet är ledigt sedan ett antal år.
Jag har alltid betecknat mig som liberal – som en identitet och inte som en partibeteckning. I själ och hjärta är jag det fortsatt, men nu kommer jag att i fortsättningen kalla mig frisinnad - det har inget parti monopol på. I kommunfullmäktige i Norrtälje är jag invald som folkpartist, det kan ingen ta ifrån mig. Man kan förneka sin historia på många sätt. Folkpartiet gör det i namn av ”förnyelse” till helgen.

De gamla moderaterna!

I takt med att de moderata lokalpolitikerna monterar ned Anna Kinberg Batra som partiledare framträder nu moderaterna åter som de gamla "hederliga" moderaterna. Den öppenhet och förståelse för Sveriges roll i världen som präglat både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt sopas nu bort när man i flyktingpolitiken ska mota förlusterna till sverigedemokraterna. Borta är de liberala stråken som karaktäriserade de "nya" moderaterna.
De övriga borgerliga partierna har däremot intagit nyare positioner än de traditionella i flyktingpolitiken. Folkpartiet men särskilt kristdemokraterna i mer restriktiv riktning medan centerpartiet åtminstone centralt med Annie Löf är det liberala ljuset i mörkret på den borgerliga sidan. Man får bara hoppas att Annie kan stå emot när också hennes lokalpolitiker börjar kröka rygg i snålblåsten runt flyktingpolitiken!

Signalpartier

Innan Sveriges försvar började avvecklas på 90-talet fanns det s.k. signalregementen vars huvuduppgift var att säkerställa kommunikationen inom försvaret. Det är historia nu. I stället har vi i politiken fått signalpartier som är besatta av vilka signaler som skickas ut. Det verkar vara alla partiers huvudfokus. Vad som uträttas och vad som blir resultaten har klart lägre prioritet. Det viktiga är att det ser ut som man gör något oavsett hur det är i verkligheten.
Fredagens partiöverskridande uppgörelse om flyktingpolitiken är ett lysande exempel på signalpolitik. Skrämda av det till synes ökade stödet för riksdagens främlingsfientliga parti - det för de flesta oväntat stora stödet för de flyktingar som nu kommer hos de många vanliga människorna tycks inte ha samma verkan - gäller det nu att försöka ge intryck av att man gör något. Tillfälliga tillstånd för flyktingar med starka skyddsbehov är ett dråpslag mot den asylrätt som fick ett historiskt genombrott med FNs flyktingkonvention efter Andra världskriget. Men, det ska ge svenskarna intryck av att man tar situationen på allvar. Ett skolexempel på signalpolitik!

Död hand över den nationella minoritetspolitiken!

Det finns en dödssynd för nya makthavare i modern politikutövning. Kolla inte hur det har varit eller med någon som varit med förut! ”Kan själv” är mottot för glada och entusiastiska nybörjare.

När Erik Ullenhag tog över som ansvarig minister för den nationella minoritetspolitiken, missade han att äska nya medel för de kommuner som stod på tur för att få ingå i förvaltningsområde för finska språket. Inför valet att behöva skjuta upp anslutningen ett år med den stora besvikelse det skulle ha inneburit, valde Ullenhag att sänka statsbidraget till kommuner i förvaltningsområden – både för de nya och för de som redan var med. Det ledde till en utbredd misstro bland landets kommuner till om man kan lita på regeringens utfästelser. Den misstron finns fortfarande kvar.

När Alice Bah Kuhnke nu presenterar sin första minoritetsbudget, så saknas påslag för de 8 kommuner som förväntat sig att få ingå i förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska från 2016. Alice Bah förklarar det med att regeringen ska göra en översyn av minoritetslagen, något som alla kritiker krävt – både minoritetsorganisationerna och Europarådet. Då får beskedet till Gislaved, Järfälla, Skellefteå, Söderhamn och Örnsköldsvik (alla finska), Luleå (meänkieli) och Sundsvall och Åsele (samiska) bli att ni får vänta några år.

Den avgörande kritiken mot hur minoritetspolitiken inte fungerar riktar sig dock mot Alice Bahs partiväns Gustav Fridolin departement. Och där har inte mycket hänt för minoritetspolitiken under de tolv månader han basat för utbildningsfrågorna. Han tycks liksom sin företrädare Jan Björklund inte ens ha tid att träffa minoritetsföreträdarna.

Vad Alice Bah missat, om hon inte bara bluffar, är att det enda som fungerar bra eller riktigt bra i minoritetspolitiken är just de kommuner som ingår i förvaltningsområden. Det är den enda riktiga framgångsfaktorn sedan Lagen (2009:724) trädde i kraft den 1 januari 2010. Den lokala processen med mobilisering av den egna kommunen till att ansöka om att ingå i förvaltningsområde och det arbete som sedan vidtar, när regeringen fattat beslut, innebär just att den nationella minoritetspolitiken successivt sätts på kartan i allt fler kommuner i Sverige. Nu läggs en död hand över det enda som fungerar bra i minoritetspolitiken för flera år framåt!

Kan det vara så att Alice Bah och den nya ledningen på departementet missat att äska behövliga medel inför årets budget? Eller har argumenten hos departementsledningen varit för svaga för att övertyga finansdepartementet? Eller är det rent av så, att den nya regeringen prioriterar miljöbilar, gratis preventivmedel  fri entré på muséer framför de mänskliga rättigheter för vårt lands historiska nationella minoriteter som Sverige folkrättsligt förbundit sig till? Oavsett vilket, är det en död hand som läggs över Sveriges nationella minoritetspolitik!

Ut med snyltarna!

Inför den väldiga flyktingkatastrofen ställer sig ett antal av de nyaste EU-medlemmarna helt kallsinniga. Att visa solidaritet var inget motiv för Ungern, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att gå med i EU. Solidaritet med det våldtagna Ukraina är inget för dessa staters ledare. De är bara ute efter andras solidaritet. Visst finns det många anständiga medborgare i alla dessa stater, men deras politiska ledare hör inte till dem. EU handlar just om att visa solidaritet! Har man glömt 1956 och 1968?
Den nuvarande situationen visar bara att alldeles för många stater har fått bli medlemmar av EU utan att vara kvalificerade för detta. Entusiasterna för EU-utvidgningen bortsåg från att rimliga krav inte var uppfyllda med argumentet, att dessa länder skulle bli mer europeiska innanför EU än utanför. Resultatet är att EU blivit mindre liberalt och europeiskt.
Rumänien kräver nu att få bli med i Schengensamarbetet med öppna gränser. Rumänien har väldigt långt kvar, inte minst genom att ta ansvar för sina egna fattiga medborgare, särskilt romer, innan det kan bli aktuellt. Det borde inte finnas plats för snyltare i EU. Nu ser vi vilka som hör hemma i EU och vilka som aldrig borde ha fått komma med!

Perverterade kristna värderingar! ! ! !

Vid ett besök i Bryssel i dag försvarade Ungerns premiärminister Viktor Orban sin politik mot flyktingar med att "är det inte alarmerande i sig själv att Europas kristna kultur inte är i en position att upprätthålla kristna värderingar?". Jag har träffat Orban flera gånger, så jag är inte överraskad, men Orbans värderingar är varken kristna eller europeiska! Jag betackar mig för att få mina kristna värderingar perverterade av Viktor Orban. När Orban talar är det hunnerhövdingarnas ättling som talar!