Stänga österrikare ute!

I morgon tar Österrike över ordförandeskapet i Europeiska Unionen. I Österrike, den lilla arvtagaren till det väldiga multinationella Habsburgimperiet, har de tysknationella krafterna tagit ett bastant grepp om regeringsmakten. Ytterst oroväckande med tanke på Österrikes 1900-tals-historia!
Den österrikiska regeringen vill bl.a. införa möjligheten att vid gränsen direkt avvisa syriska flyktingar, eftersom det kan finnas kriminella bland dem. Hur kan vi göra för att stänga ute österrikare från att ta sig in i Sverige? För att inte tala om polacker och ungrare?

Go home! Take 'em back, Viktor! And, leave!

49,5% av de 68% av Ungerns väljare som lade sin röst på Viktor Orban och kleptokraterna i hans entourage utgör en tredjel del av Ungerns väljakår. Man kan därför inte döma ut alla ungrare, vare sig de som röstade för något annat eller de som kände det lönlöst att rösta alls.
I valrörelsens slutspurt framträdde en kvinna från Sverige med ungerska rötter i TV-kampanjen och förklarade att man skulle rösta på Orban om man inte vill ha det som i Sverige. Gissningsvis har en hel del ungerska medborgare i Sverige också röstat på Orban.
För många av de i Ungern som röstat på Orban gäller att de i ett auktoritärt samhälle, där Orban och hans närmaste lagt beslag på alla viktiga media, inte haft tillräcklig information för att kunna se igenom Orbans xenofobiska budskap om att all migration är av ondo. Det kan inte ungrare i Sverige som stöttar Orban skylla på.
Till de senare finns därför bara ett budskap. Åk hem! I Sverige har vi inget behov av sådana snyltgäster. Lika lite som vi har behov av snyltgäster som Orbans Ungern i EU. Det är inte Orban som håller uppe Ungerns ekonomi utan miljarder av EU-pengar som strömmat in i olika biståndsprogram de senaste dryga tio åren.
Hur länge ska EU huka och fortsätta skicka in miljarder i Orbans Ungern? Det är dags att ställa Orban inför ett ultimatum. I EU gäller vissa värderingar. Om Orbans Ungern inte gillar dessa, så är det bara att lämna.
I SvD förklarade EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark, en anständig person, att risken då är att Orban hamnar hos Putin. Och? Är det några som ska veta vad det innebär att leva under ryskt ok, så är det ungrare. Låt dem välja själva! I slutändan är det bara miljarderna från EU som räknas för dem.

"Tro honom inte!"

Är det ytterligare en statskupp, vida mer omfattande och framgångsrik än den misslyckade militärkuppen i fredags, som nu genomförs av regimen i Turkiet? De massiva utrensningar som följde nästan omedelbart i lördags förefaller ha varit förberedda långt i förväg i syfte att eliminera alla oliktänkande i förhållande till president Erdogans allt mer auktoritära styre.
Har Erdogan bara väntat på rätt tillfälle och förevändning att slå till mot sina meningsmotståndare? Sedan den stora korruptionshärvan med Erdogan och hans närmaste i familj och parti blev offentlig, har Erdogan hänsynslöst gått lös på alla som inte svär honom blind lydnad. Vad borde de europeiska värden som hyllas i högtidstal leda EU till i förhållandet till Erdogans Turkiet?

Alltid nå't!

David Cameron avgår efter att ha misslyckats kapitalt med sitt opportunistiska försök att rädda sitt eget politiska skinn med löftet om en folkomröstning. Cameron är väl den mest ryggradslösa och misslyckade pratmakaren i brittisk politik på oerhört länge. Alltid nå't!
När det gäller Brexit, resultatet av den brittiska folkomröstningen i går, hittar jag den klokaste kommentaren från vår nya EU-minister Ann Linde: "Alla inser att man måste få ett EU som bättre svarar upp mot vad människor tycker och får människor att känna att de är md och påverkar och att det inte bara är aningslösa byråkrater i Bryssel som styr." Tänk om den insikten verkligen skulle prägla vad som nu kommer att ske med EU! Så har det verkligen inte varit hittills!

Illusionen är död!

Regeringens konvulsionsartade reträtt i flyktingpolitiken i går är inte ett uttryck för att vare sig Sverige eller Europa skulle kunna klara den nuvarande flyktingströmmen från främst Syrien. Det är ett uttryck för att vi i Sverige de senaste decennierna slimmat vårt samhälle så långt, att det inte klarar en större påfrestning. Det är en alarmerande varning om att Sverige aldrig varit mera sårbart för oväntade påfrestningar av alla de slag.
När Sverige i början av 90-talet tog emot 140.000 asylsökande under 12 månader från krigen på Balkan, så klarade vi det. Regeringen med statsminister Carl Bildt använde aldrig uttryck som "katastrof" eller "kris" om flyktingmottagandet i Sverige då.
Men, idag är landets kommuner så slimmade att personalen går på knäna redan i normalfallet. Och då finns inga marginaler, när det uppstår en oplanerad påfrestning. Norrtälje kommun är inget undantag, snarare tvärtom. Efter en lång rad av borgerliga svältkurer fortsätter så det nya rödgröna styret med sina "destinerade kostnadsneddragningar" som slår blint och vilt kring sig i kommunens beredskapsförmåga.
Men, det är också ett uttryck för att förmågan att hantera en flyktingtillströmning av denna omfattning ytterst är en fråga om vad politiken klarar. Sverigedemokraternas institutionella främlingsfientlighet klarade det demokratiska Sverige länge att hantera. Men, när sedan Kristdemokraterna och de nya Sverigemoderaterna anslöt sig till det hämningslösa krypskyttet på regeringen och de traditionellt pålitliga s.k. Liberalerna duckar, blev trycket för mycket för regeringen Löfvén. Jag kommer aldrig att medverka till att Anna Kinberg Batra eller Ebba Busch Thor får regeringsansvar i mitt Sverige!
Men, framför allt är det en kollaps för illusionen om ett solidariskt Europa. Europatanken lever och måste leva, men EU som solidaritetsprojekt är en död konstruktion. Europas politiker - politiska ledare saknas med undantag för Angela Merkel - slåss bara om vem som är bäst på att sticka upp fingret i vädret och anpassa sig efter detta.
Jag delar fullt ut Jonas Sjöstedts uppfattning, att Sverige omedelbart borde stoppa varje fortsatt överföring av svenska skattepengar till EUs verksamhet. Avsaknad av solidaritet ska kosta! Men, så får man inte göra enligt EUs regelverk påpekar säkert någon. Visst, men EUs regelverk och yttersta grundvalar kan tydligen alla andra strunta blankt i.

Ut med snyltarna!

Inför den väldiga flyktingkatastrofen ställer sig ett antal av de nyaste EU-medlemmarna helt kallsinniga. Att visa solidaritet var inget motiv för Ungern, Tjeckien, Slovakien eller Rumänien att gå med i EU. Solidaritet med det våldtagna Ukraina är inget för dessa staters ledare. De är bara ute efter andras solidaritet. Visst finns det många anständiga medborgare i alla dessa stater, men deras politiska ledare hör inte till dem. EU handlar just om att visa solidaritet! Har man glömt 1956 och 1968?
Den nuvarande situationen visar bara att alldeles för många stater har fått bli medlemmar av EU utan att vara kvalificerade för detta. Entusiasterna för EU-utvidgningen bortsåg från att rimliga krav inte var uppfyllda med argumentet, att dessa länder skulle bli mer europeiska innanför EU än utanför. Resultatet är att EU blivit mindre liberalt och europeiskt.
Rumänien kräver nu att få bli med i Schengensamarbetet med öppna gränser. Rumänien har väldigt långt kvar, inte minst genom att ta ansvar för sina egna fattiga medborgare, särskilt romer, innan det kan bli aktuellt. Det borde inte finnas plats för snyltare i EU. Nu ser vi vilka som hör hemma i EU och vilka som aldrig borde ha fått komma med!

Demokrati på grekiska

Stolta greker jublar efter att ha satt EU på plats. Här ska ingen komma och skriva grekerna på näsan vad de ska göra! Folkomröstningen var demokrati på grekiska på samma sätt som varje gång tidigare. Grekerna röstade som vanligt för att någon annan ska betala för deras utsvävningar.
Grekland har varit med i EU sedan 1986 och har förmodligen fått ut mer av sitt medlemskap än någon annan EU-medlem både i form av direkt stöd och genom att mygla sig runt regelverken för att få ut stöd, som de aldrig haft rätt till. Det har vi inte hört ett ord om från herr Tsipras. Det är grekerna säkert också stolta över.
Grekland skulle förståss aldrig ha blivit medlem av Euro-gruppen, men genom att mörka det faktiska tillståndet tog man sig in för att ytterligare kunna få ut maximalt. Möjligen kan man klandra resten av Euro-gruppen för att inte tillräckligt hårdhänt ha synat Grekland. Men, det har ju Grekland sluppit undan så många gånger tidigare.
I Sveriges Radio har sedan folkomröstningsresultatet var klart en rad sverigegreker fått uttala sin stolthet och det rättvisa i att grekerna inte ska behöva böja sig för diktat från EU. Sveriges Radios journalister var mer intresserade av i vilken utsträckning Tsipras är en hjälte än vad resultatet faktisk innebär.
Innebörden av det är att det är mera rättvist att hårt pressade skattebetalare i Estland, Lettland, Litauen, Finland och Irland ska betala för att Grekland levt över sina tillgångar. Länder som alla på egen hand genomgått hårda ekonomiska kurer men också genomfört de reformer som grekerna vägrar. Men, även det är väl demokrati på grekiska. Någon annan ska betala.

Kapa trossarna!

Det upp över öronen skuldsatta Grekland hotar med att vända sig till Moskva, om inte EUs skattebetalare går in och betalar de grekiska politikernas ständiga löften om guld och gröna skogar.
Det är dags att EU kapar livlinan och låter det ruttnande grekiska skeppet sjunka.
Finns det något i den ortodoxa teologins världsbild, som gör att greker, serber och ryssar - absolut inte alla, men som kollektiv - alltid uppfattar sig själva som de största offren, alldeles oavsett vilka övergrepp de utsatt och utsätter sina grannar för?

Fortsatt grekisk utpressningspolitik

De grekiska vänsternationalisterna går samman i regeringsställning med de grekiska högernationalisterna. Tillsammans ska de fortsätta den grekiska utpressningspolitiken mot republiken Makedonien. Greklands utpressning av världssamfundet rörande republiken Makedonien de senaste tjugofem åren är en skam! Under brinnande Balkankrig sökte Grekland knäcka den enda av de forna jugoslaviska republikerna som lyckades hålla sig utanför krigshandlingar med en skamlig blockad av in- och utförsel av förnödenheter.
Och det var ren och skär utpressning från Greklands sida, som gjorde att EU släppte in det grekcypriotiska Cypern som medlem, trots att det stod i strid med alla principer EU ställt upp. Inget Cypern, då skulle Grekland stoppa all övrig utvidgning av EU. Spåren förskräcker och fortsätter!

Åt den som har ska varda givet

EUs tjänstemän hotar med att dra EU inför EU-domstolen. Regeringsföreträdare för några medlemsstater som drabbats hårdast av den globala ekonomiska krisen, och vars medborgare ofta drabbats ännu hårdare, ifrågasätter den automatiska lönehöjning som det nya frälset - EU-byråkratin - räknar med att kassera in. Varför måste alltid företrädarna för EU-arbetet vara de främsta i att dra ned tilltron till Europatanken? Som vanligt ger Lissabonfördraget inget svar på den frågan.

Grevinnan och betjänten

Ett älskat och ständigt återkommande nyårsprogram på TV är den engelska sketchen Grevinnan och betjänten. Lika hejdlöst rolig som denna, lika sorglustigt är spelet kring tillsättandet av EUs främsta ledarposter. Till slut utsågs en engelsk grevinna , eller möjligen baronessa till utrikespolitisk talesman. En belgisk rumpnisse tillträder den nya presidentposten. Vad de heter vet väl knappt ens engelsmän eller belgare.

I argumentationen för Lissabonfördraget, EUs nya författning, framhävdes bl a att EU måste ha dessa nya ledande talesmän, för att EU med kraft ska kunna tala i världspolitiken. Nu blev till slut, som så mången gång förr i EU-sammanhang, just avsaknaden av styrka och ledarskap det avgörande urvalskriteriet. Jag älskar Europatanken, men gråter över hur EUs medlemsstater missköter den.

Kinesisk rättvisa med EUs hjälp

Den 5 juli bröt omfattande oroligheter ut i Xinjiangs huvudstad Urumqi. Xinjiang är den västliga provins som Folkrepubliken Kina införlivade 1949 utan att dess uighuriska befolkning hade någon talan. Genom en systematisk och omfattande folkförflyttning har den uighuriska befolkningen försatts i numerisk minoritet i sitt eget land och dessutom gjorts till andra klassens invånare. Mönstret är detsamma som i Tibet.

Åsikterna om händelseutvecklingen den 5 juli går isär. De kinesiska säkerhetsstyrkorna gick i alla händelser till brutalt angrepp mot uighurer under majoritetskinesernas både bifall och medverkan. Ett koloniserat och underkuvat folk ska veta sin plats.

I går kom den första domen från domstolsförhandlingarna i oroligheternas spår. Sex dömda till döden och en till livstids fängelse. Alla givetvis uighurer. Det är de som ska lära sig sin läxa. Att domstolförhandlingarna är iscensatta uppifrån på sedvanligt manér är kanske inte så konstigt. EU brukar berömma sig över de insatser som görs för att lära kinesiska rättsmyndigheter grundläggande mänskliga rättigheter. Men det gäller förståss inte dem som har en annan syn på sakernas tillstånd än makthavarna i Beijing.

Turkiet i Europa

Visst har jag ett stort hjärta för Tjeckien, men i kväll var det Turkiets afton i Europamästerskapen i fotboll. Miraklet i Geneve med Nihats två mål i sluminuterna är symboliskt för Turkiets obetvingliga kamp att inte stängas utanför det som sker i Europa. Och den kampen får Turkiet föra alldeles själv. Någon draghjälp finns inte i sikte i det inåtvända EU.

Och är det något som ett Europa utan självförtroende söker stänga ute, så är det just turken. Här ligger seklers skräckfyllda europeiska fördomar fortfarande helt öppet. Schweiz är det land som oftast folkomröstar om att hålla turkarna borta. Därför var naturligtvis Hakan Yakins båda mål i kväll, när alplandet tog sin första seger någonsin i fotbolls-EM mot det hitills obesegrade Portugal, en symbolisk signal om vad turkiska invandrare kan ge även ett land, där så många tror sig klara sig på egen hand.

I dagens huvudledare skriver DN om Turkiets regeringsparti AKP, som hotas av totalförbud i den pågående processen i författningsdomstolen på grund av ett beslut att tillåta slöja på kvinnliga universitetsstudentskor, att det är ett "opportunistiskt" parti. Hualigen! Vilken tur att såväl Sverige som övriga medlemsstater i EU är befriade från sån'a partier. Hur skulle det se ut?

Nej, är det något som är opportunistiskt, så är det europeiska politikers och medias ohöljda frossande i gamla fantombilder om Turkiet och turkarna. Det går alldeles för ofta hem alldeles för lätt. I själva verket har Turkiet, särskilt under AKPs och premiärminister Tayyip Erdogans ledning, tillryggalagt en modernisering och demokratisering av Turkiet, som är helt enastående. Turkiet 2008 är ett helt annat land än för tio år sedan.

Vi brukar imponerat peka på den utveckling som många av EUs nya medlemsstater på kort tid genomgått. Turkiet har gått längre. Där finns en vilja hos den demokratiskt valda parlamentsmajoriteten och regeringen som går långt utöver den, som t ex visas upp i många av kandidatstaterna på Balkan. Skillnaden är att dessa alltid har någon betydelsefull mentor bland EUs stora. Det har inte Turkiet - tvärtom!

Men, säger många grötmyndigt: "Turkiet har visserligen gått långt, men det har långt kvar." Visst har Turkiet en bra bit kvar innan varje av EUs medlemsvillkor är uppfyllda till 100%. Men med den millimeterlinjal, som Turkiet kommer att mätas med av EU, skulle aldrig vare sig Cypern, Bulgarien eller Rumänien ha varit fullvärdiga medlemmar av EU idag - långt därifrån. De är det bara för att de har mäktiga vänner i Europas stora huvudstäder. Det har inte Turkiet - tvärtom!

När Turkiets folkvalda ledare nu för en kamp för sin politiska överlevnad gentemot de auktoritära krafternas sista försök att hindra de sista stegen in i den moderna demokratin, finns inget av den demokraters solidaritet, som var självklar för Europas huvudstäder i kampen mot auktoritära regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Ett demokratiskt bakslag i Turkiet skulle bara vara tillfälligt, men ge europeiska politiker ett alibi för att inte behöva ta sitt demokratiska ansvar.

Det finns de som vill ge EU en större roll i den globala politiken. Börja med att ta ett självklart demokratiskt ansvar i vårt eget närområde! I kväll visade Turkiet och turkarna på nytt att de vill höra till Europa.

Fredagen den 13:e - En lyckodag!

Det är kanske lite vågat att starta en blogg fredagen den 13:e. Men för mig blev det bara så oemotståndligt att börja nu, när det verkar vara en riktig lyckodag.

På Irland sade folket NEJ till Lissabonfördraget. Det kommer att skaka om den politiska eliten i hela EU - och det är välkommet! Det hör till folkstyret att folket kan säga nej också när den samlade eliten förmanat den att säga ja.

Lissabonfördraget är en bantad version av det förslag till EU-konstitution som förhandlades fram av det s k Konventet för fem år sedan, men som folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna sade nej till.

Konventet kom till för att lösa frågan om avståndet mellan EU och EUs medborgar. Resultatet blev en konstitution som skulle göra det lättare att fatta överstatliga beslut i EU. Politikerna var nöjda medan medborgarna stod minst lika långt ifrån det som sker.

Väljarna på Irland påminner nu EUs ledare om att inget närmande skett. Ansvaret för detta ligger på EUs ledare. Nu frågas det på högre nivå, om verkligen folket på lilla Irland ska få stjälpa allt. Men, det är ju bara där de får folkomrösta om Lissabon. Om det hade varit möjligt på fler håll, kunde Nej ha formulerats av långt fler röster. Men det tillåts de inte göra.

Stora förändringar, som bara bärs upp av vad som är bra för politikerna, för dem inte närmare väljarna/medborgarna. Frågan om storregioner i Sverige är en slående parallell.

Min fredag den 13:e avslutades med yngsta dottern och Dolly Parton på Stockholms Stadion. Det var en varm avslutning på en lyckad "otursdag".

Att sedan försvarsberedningen - som jag själv, då med vemod, idag med lättnad, lämnade i december 2006 - överlämnade sitt betänkande om försvarets inriktning till försvarsministern samma dag får man leva med. Man kan inte få allt en så'n här dag.

Noterade för övrigt att Svenska Freds kommenterade debatten om försvaret med att "Äldre herrar försöker skrämma oss med ryssen". I det infantilt åldersfixerade Sverige får man nöja sig med att tidigare ordförande i Svenska Freds som Magnus Jiborn och Frida Blom på ett förtjänstfullt sätt visat att även företrädare för fredsrörelsen kan bidra till debatten på hög saklig nivå.