När man behöver sina vänner

Två år efter det att Taiwans gamla regeringsparti Kuomintang återkommit till makten efter valet av Ma Ying-jeou till ny president blir det alltmer uppenbart att engagemanget för frihet och mänskliga rättigheter brister i det gamla envåldshärskarpartiet. Under fyrtio år av brutalt envälde efter 1948 skilde föga mellan Chiang Kai-sheks och Mao Zedongs styren. Sedan slutet av 1980-talet har en remarkabel demokratisering ägt rum på Taiwan - i mångt och mycket framtvingad av oppositionspartiet DPP med rötter i den underjordiska demokratirörelsen.

Mycket snart efter Ma Ying-jeous makttillträde framgick det att den tibetanske fredspristagaren Dalai Lama inte var önskvärd på Taiwan. Efter den dramatiska taifunen sommaren 2009 kom Ma's styre i blåsväder och Dalai Lama tilläts komma till ön för att stötta de drabbade.

Ledaren för uighurerna - den andra brutalt förtryckta minoritetsgruppen i Kina - Rebiya Kadeer har däremot nekats inreserätt till Taiwan. Filmen om Rebiya Kadeers kamp för frihet i Xinjiang har väckt stor internationell uppståndelse, inte minst genom den kinesiska regimens öppna påtryckningar för att stoppa visningen. När oppositionella krafter visade filmen vid filmfestivalen i Kaoshiung förra sommaren, blev den taiwanesiska regeringens svar att neka inresevisum för Rebiya Kadeer.

Nu har debatten om Rebiya Kadeer blossat upp på nytt på Taiwan. Premiärminister Wu Den-yih, med rötter i Kuomintangs gamla envåldsstyre, har förklarat det nekade inresevisat med Taiwans säkerhetsintressen. Inrikesministern citerade i en parlamentsdebatt kinesiska beskyllningar om att Rebiya Kadeer företräder terrorism. Så lågt har den nya taiwanesiska regimens underdånighet gentemot Beijings hot sjunkit. Taiwan borde tänka på, att just den demokratiska ön har mer behov av vänner som ställer upp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter än de flesta - särskilt när det blåser motvind.

Samma medlöperi nu som då

Det nazistiska väldet hade när det stod på sin höjdpunkt många medlöpare i Sverige. Än idag finns det de, som hårdnackat vägrar att erkänna det som så brutalt stod klart för de flesta, när taggtrådsportarna till koncentrationslägren öppnades våren 1945. Och än idag finns det många medlöpare också i Sverige, som hittar allsköns ursäkter för Stalinväldet och andra kommunistiska våldshärskare alltifrån Kuba till Folkrepubliken Kina.

Den kinesiska ockupationen och kolonisationen av Tibet och Xinjiang alltsedan Folkrepublikens tillkomst har präglats av ett systematiskt förtryck av ursprungsbefolkningarna tibetaner och uighurer. I Beijings härskarideologi är alla kineser, och om de inte är det, så ska de tvingas att bli det. Kultur, språk, religion och alla andra uttryck för tibetaners och uighurers traditionella identitet ska utraderas. Varje gång ursprungsbefolkningen reser sig till motstånd mot tvångsassimilering och förtryck, finns det medlöpare i Sverige som anser att de ju fått det mycket bättre än före den kinesiska kolonisationen.

När ordföranden i sametinget och DO på SvD Brännpunkt igår beskrev det svenska samhällets kolonisation av samerna, ryckte några storsvenska försvarsadvokater ut. Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt kom i våras ut med en föga imponerande anekdotisk pamflett om svensk diskrimineringspolitik. Innehållet bestod av en samling lösryckta tidningscitat av vad allsköns kända och okända människor påståss ha sagt. För att kamouflera den utomordentligt låga nivån på alstret, beskrev de sig som tidigare ansvariga för diskrimineringsfrågor hos Svenskt Näringsliv. Det talar väl till Svenskt Näringslivs fördel att de åtminstone inte är det längre.

I en replik i dagens SvD Brännpunkt undrar de båda om inte "samerna över tid vunnit på koloniseringen? I stället för en tillvaro som naturfolk, dömt till evig renskötsel har samerna fått ta del av frihet, jämlikhet, demokrati och ekonomiskt välstånd. Det är svårt att se hur samerna skulle ha förlorat på att vara svenskar."

Förutom den monumentala okunnighet de båda visar även här om det svenska samhället och dess historia, så är resonemanget exakt detsamma som hos dem som idag ursäktar övergreppen i Tibet och Xinjiang. Det är inte svårt att rada likartade citat från apartheidsystemets försvarare i det tidigare vita Sydafrika. Kolonialismens försvare är desamma nu som då.

Kinesisk rättvisa med EUs hjälp

Den 5 juli bröt omfattande oroligheter ut i Xinjiangs huvudstad Urumqi. Xinjiang är den västliga provins som Folkrepubliken Kina införlivade 1949 utan att dess uighuriska befolkning hade någon talan. Genom en systematisk och omfattande folkförflyttning har den uighuriska befolkningen försatts i numerisk minoritet i sitt eget land och dessutom gjorts till andra klassens invånare. Mönstret är detsamma som i Tibet.

Åsikterna om händelseutvecklingen den 5 juli går isär. De kinesiska säkerhetsstyrkorna gick i alla händelser till brutalt angrepp mot uighurer under majoritetskinesernas både bifall och medverkan. Ett koloniserat och underkuvat folk ska veta sin plats.

I går kom den första domen från domstolsförhandlingarna i oroligheternas spår. Sex dömda till döden och en till livstids fängelse. Alla givetvis uighurer. Det är de som ska lära sig sin läxa. Att domstolförhandlingarna är iscensatta uppifrån på sedvanligt manér är kanske inte så konstigt. EU brukar berömma sig över de insatser som görs för att lära kinesiska rättsmyndigheter grundläggande mänskliga rättigheter. Men det gäller förståss inte dem som har en annan syn på sakernas tillstånd än makthavarna i Beijing.

Allting glömt, ingenting lärt!

Idag firar Folkrepubliken Kina sin 60-årsdag. Den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong den nya staten efter segern i det blodiga inbördeskrig som rasat i flera decennier, också parallellt med kriget mot de japanska inkräktarna under 30-talet fram till krigsslutet 1945.

Utan yttre fiender vände sig Mao därefter mot alla verkliga och inbillade motståndare inom det kinesiska folket. Maos excesser gentemot dessa blev minst lika blodiga. Mao står tillsammans med Hitler och Stalin gemensamt på förstaplatsen för 1900-talets värsta massmördare. Ideologiska förtecken dolde bara ytligt de illdåd som alla tre bar det yttersta ansvaret för.

När Kina idag firar sitt 60-årsjubiléum sitter Maos porträtt som vanligt på sin hedersplats på Himmelska Fridens Port, den plats där han utropade Folkrepubliken för 60 år sedan. Ingen kinesisk ledare vågar med ett andetag beröra de brott mot mänskligheten som Mao var arkitekten bakom. Det kinesiska folket har fått betala ett ohyggligt pris för en paranoid och gränslöst maktlysten despot. Dagens kinesiska ledare låtsas ha glömt allt och ingenting lärt.

På Himmelska Fridens Torg har företrädare för världens stater varit med och deltagit i firandet. Inte heller de har lärt någonting och låtsas ha glömt allt. Låt oss bara föreställa oss reaktionerna på något lokalt porträtt av Hitler i någon bortglömd landsortshåla. Vilket ramaskri världen över det skulle ha föranlett. Å andra sidan spelar den ryske ledaren Putin ganska ohöljt på nationalistiska stämningar kring Stalin utan att omvärlden låtsas om något.

Men, detta är inte bara historia. Samma omvärld vänder ryggen till den enda fullblodsdemokratin i den kinesiska språk- och kultursfären på andra sidan Taiwan-sundet. Kinas dissidenter misshandlas å det brutalaste hur många kurser om mänskliga rättigheter EU-staterna än bjuder på. Och såväl tibetaner som uighurer får med sitt blod betala viljan att upprätthålla sin identitet och rätt till självbestämmande gentemot den kinesiska kolonialmakten. Men världssamfundet firar 60 år sedan Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina.

Asyl till uighuren Adil Hakimjan!

I en utmärkt debattartikel idag å Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt "Jagad, torterad - och oskyldig" tar Henning Mankell och flera riksdagsledamöter upp fallet med uighuren Adil Hakimjan. Adil tvingades fly från den västkinesiska provinsen Xinjiang, där uighurerna utgör ursprungsbefolkningen, som systematiskt trängts undan av inflyttade kineser under Beijings överinseende. Alla försök att värna uighurernas möjligheter att hävda sitt språk och sin kultur förtrycks systematiskt av de kinesiska myndigheterna. Varje protest slås ned brutalt.

Adil flydde liksom många andra hotade uighurer till muslimska grannländer. Liksom många andra av dem fängslades han efter 11 september och fördes efterhand till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Efter att varje gång han förhörts förklarats oskyldig utlämnades han till Albanien, då ett utlämnande tillbaka till Kina vore livsfarligt. Adil har sedan sökt asyl i Sverige.

Migrationsverket har på sedvanligt sätt avslagit asylansökan med motiveringen att han kan skickas tillbaka till Albanien. Visst, lagen hindrar inte detta, men den utgör på andra sidan inget tvång att fatta ett sådant beslut. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket letar varje möjlighet att utnyttja denna möjlighet.

I min första riksdagsmotion (1993) efter min tid som statssekreterare för flykting- och ivandrarfrågor yrkade jag på att Migrationsverket - då Invandrarverket - skulle läggas ned. Dess konsekventa avvisningspolitik satt i väggarna, hävdade jag. Det gör den alltjämt. När Schengenavtalet behandlades av riksdagen våren 1998 var jag en av de som röstade emot. Inte för att avtalet i sig är fel, men för att jag visste att det systematiskt skulle komma att missbrukas av Migrationsverket för att kunna säga nej till varje asylsökande som det bara går.

Sommar-OS i Beijing är historia. Nu vänds det internationella sökarljuset åt annat håll. De som försvarade ett OS i Kina med, att det ger en möjlighet att kritiskt granska Kina, har för länge sedan vänt ryggen åt det som drabbar oliktänkande i Kina. Få asylfall är så motiverade som Adil Hakimjans!