20 år sedan massakern på Himmelska Fridens torg

Natten till den 4 juni 1989 rullade stridsvagnarna från Kinesiska Folkets Befrielsearmé in genom Beijings gator i riktning mot Himmelska Fridens torg, där tiotusentals studenter och vanliga Beijingbor sedan april samlats till manifestationer. I april hade den två år tidigare avsatte populäre reforminriktade generalsekreteraren i det regerande kommunistpartiet Hu Yaobang avlidit. Studenterna ville uttrycka sin sorg. Sorgen krossades i brutalt våld.

Hu hade ersatts som generalsekreterare av den likaså reforminriktade premiärministern Zhao Ziyang. Som premiärminister inträdde den reformkritiske Li Peng. När Zhao såg studenternas manifestationer i huvudsak positivt såg Li Peng och hans likasinnade med stöd av de "äldre" ledarna bakom kulisserna med Deng Xiaoping i spetsen studenterna som revoltmakare.

Över huvudet på partiets högste formelle ledare, generalsekreteraren Zhao, beslöts att krossa studenternas manifestation med våld. Zhao försökte förgäves i direkt dialog med studenterna på torget få¨dem att avbryta sin manifestation och undvika blodbadet. Zhao stod ensam och modigt emot resten av partiets ledning och vägrade böja sig. Resultatet blev att han avsattes och sattes i husarrest fram till sin död i januari 2005. I dagarna har Zhaos egen beskrivning av vad som skedde kommit ut i bokform "Prisoner of State - The Secret Journal of Premier Zhao Ziyang".

Allt talar för att det som skedde var de konservativas samlade attack för att kväsa reformpolitiken. Tjugo år senare och efter först tretton år med Jiang Zemin som Kinas ledare och därefter sju med Hu Jintao är det bara alltför uppenbart att Kinas ledning valt vägen att slå vakt om sitt genomkorrumperade maktinnehav med alla tänkbara medel. Den i väst för sin brytning med Mao Zedongs terrorvälde hyllade Deng Xiaoping visade sig under majdagarna 1989 vara samma andas brutala barn. Dagens ledare går samma upptrampade stig. Den som i väst blundar för detta gör det helt medvetet. Sommar-OS i Beijing förra sommaren var en beklämmande uppvisning i feghet

Hu Jia (胡佳) årets Sacharovpristagare

Inte oväntat såg Europaparlamentet sin uppgift mer modigt än den norska Nobelkommittén, när årets mottagare av Sacharovpriset skulle utses. När världssamfundet firar 60-årsminnet av tillkomsten av FNs delaration om de mänskliga rättigheterna är valet av pristagare än viktigare.

Årets mottagare av Sacharov-priset, till minne av den sovjetiske MR-kämpen Andrei Sacharov, gick till den av de kinesiska myndigheterna sedan flera år förföljde och även rent fysiskt upprepat misshandlade MR-aktivisten Hu Jia (胡佳). 60 år efter FN-deklarationens tillkomst och månaderna efter det att Internationella Olympiska Kommittén på nytt visade sitt historiska intresse av att få sola sig i tyranners sällskap, år Hu Jia den självklara symbolen för den fortsatta kampen för full respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. Alfred Nobel hade nog gärna sett att priset till hans minne hade använts för samma ändamål.

Alltid lika fel

Den norska Nobelkommittén har aldrig utmärkt sig för särskilt modiga ställningstaganden. Alldeles för ofta har besluten om Nobels fredspris fattats med utgångspunkt från vart dagens vindar blåser. Det gör att fredspriset väldigt sällan fått någon avgörande effekt på utvecklingen framöver.

Årets fredspris till förre finske presidenten Martti Ahtisaari är bara ett i raden av pris som bara präglas av högtidlighet. Mera djärvt hade förståss varit att, månaderna efter det att SommarOS i Beijing visade sig bli just den propagandaföreställning för regimen utan att MR-frågan fördes ett steg framåt utan snarare ett par steg tillbaka, ge priset till någon av de hårt hållna MR-förespråkarna i Kina. Men det skulle förståss ha varit ett radikalt trendbrott av den norska Nobelkommittén.

Att fredspriset nu gått till en framträdande statsman i ett nordiskt grannland garanterar att genmälet blir vördnadsfullt. I Norden ägnar man sig inte åt kritisk granskning av varann. Om fredspriset hade gått till Ahtisaari i anslutning till hans framgångsrika medling i Aceh-konflikten i Indonesien, hade det varit fullt välförtjänt. Inte oväntat fokuserar mediareaktionerna på detta.

Genom att vänta först till 2008 med att ära Ahtisaari, tvingas vi tyvärr konstatera att han sedan dess kommit att prägla en långt mindre hedervärd insats - den i Kosovo. Den lösning som USA och delar av EU i början av detta år valt att legitimera bygger på Ahtisaaris fredsplan. Och den i sin tur bygger på en kapitulation inför den mix av maffia och terrorism som idag leder Kosovo. Och det var en kapitulation i fråga om full respekt för mänskliga rättigheter och om den etniska rensning som dagens Kosovo bygger på. Serber och romer i/från Kosovo kommer aldrig mer att kunna lita på världssamfundets högtidliga löften. Och det är inte värt ett fredspris ens från den norska Nobelkommittén.

Asyl till uighuren Adil Hakimjan!

I en utmärkt debattartikel idag å Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt "Jagad, torterad - och oskyldig" tar Henning Mankell och flera riksdagsledamöter upp fallet med uighuren Adil Hakimjan. Adil tvingades fly från den västkinesiska provinsen Xinjiang, där uighurerna utgör ursprungsbefolkningen, som systematiskt trängts undan av inflyttade kineser under Beijings överinseende. Alla försök att värna uighurernas möjligheter att hävda sitt språk och sin kultur förtrycks systematiskt av de kinesiska myndigheterna. Varje protest slås ned brutalt.

Adil flydde liksom många andra hotade uighurer till muslimska grannländer. Liksom många andra av dem fängslades han efter 11 september och fördes efterhand till det amerikanska fånglägret Guantánamo. Efter att varje gång han förhörts förklarats oskyldig utlämnades han till Albanien, då ett utlämnande tillbaka till Kina vore livsfarligt. Adil har sedan sökt asyl i Sverige.

Migrationsverket har på sedvanligt sätt avslagit asylansökan med motiveringen att han kan skickas tillbaka till Albanien. Visst, lagen hindrar inte detta, men den utgör på andra sidan inget tvång att fatta ett sådant beslut. Tyvärr har det visat sig att Migrationsverket letar varje möjlighet att utnyttja denna möjlighet.

I min första riksdagsmotion (1993) efter min tid som statssekreterare för flykting- och ivandrarfrågor yrkade jag på att Migrationsverket - då Invandrarverket - skulle läggas ned. Dess konsekventa avvisningspolitik satt i väggarna, hävdade jag. Det gör den alltjämt. När Schengenavtalet behandlades av riksdagen våren 1998 var jag en av de som röstade emot. Inte för att avtalet i sig är fel, men för att jag visste att det systematiskt skulle komma att missbrukas av Migrationsverket för att kunna säga nej till varje asylsökande som det bara går.

Sommar-OS i Beijing är historia. Nu vänds det internationella sökarljuset åt annat håll. De som försvarade ett OS i Kina med, att det ger en möjlighet att kritiskt granska Kina, har för länge sedan vänt ryggen åt det som drabbar oliktänkande i Kina. Få asylfall är så motiverade som Adil Hakimjans!

OS-Guld i Bimboklass!

”Det är säkert mycket som stämmer i Amnestys uppgifter. Men jag hävdar fortfarande att IOK är en idrottsorganisation och är det några som ska trycka på i de här frågorna så är det våra politiker, FN och kanske även alla företag som etablerar sig som kan se till att alla mänskliga rättigheter efterföljs i fabriker när man etablerar sig.” Så uttalade sig den svenska förste vice ordföranden i Internationella Olympiska Kommittén Gunilla Lindberg i Ekot efter Amnesty Internationals senaste rapport om försämringen för de mänskliga rättigheterna i Kina.

Visst har både politiker, FN och företag ett ansvar, men det är bara IOK som helt på eget ansvar valt att förlägga sommar-OS 2008 till Beijing och därmed ge ledargarnityret i världens största diktatur möjlighet att sola sig i idrottens allra glättigaste glans. Det har ingen kunnat tvinga IOK till. Detta vet förståss Gunilla Lindberg alltför väl men väljer att spela naiv blond svensk Bimbo. Beijing-OS kommer alldeles säkert att vara Gunilla Lindbergs livs största idrottsupplevelse. Den vill hon inte gå miste.

Nu har dessutom uppgiften kommit om att IOK i förhandlingar med de kinesiska arrangörerna gått med på att göra inskränkningar i internettrafiken. Vissa för den kinesiska regimen besvärande internetsajter stängs på samma sätt för de besökande från utlandet som de systematiskt stängs för de kinesiska medborgarna varje dag.

Sveriges idrottsminister förklarade detta med att alla vet ju vad Kina är för något. Hon kunde gott ha tillagt att alla numera också vet vad IOK är för något. Men, då hade hon förståss varit tvungen att besvara frågan varför hon åker till invigningen den 8 augusti. IOKs agerande inför Beijing-OS visar bara att OS hör till om inte antiken så åtminstone historien. För en som levt hela sitt liv väldigt nära idrotten kan jag bara skämmas över Gunilla Lindberg och de andra svenska IOK-ledamöterna. Idrotten är värdefullare än både OS och IOK. Måtte OS 2012 i London bli det sista OS i modern tid!