刘 晓 波 forever!

Nobels fredspristagare Liu Xiaobo är död. Medan hans enastående och självuppoffrande livsverk i det kinesiska folkets tjänst kommer att leva för alltid, kommer minnet av hans bödlar vid Tien An Men att ruttna bort på historiens sophög. Alla som hindrat en fredspristagare att ta emot sin välförtjänta utmärkelse i fredens och frihetens tjänst har förr eller senare fallit från sina piedestaler. Det ödet väntar också Xi Jinping och de övriga självutnämnda våldshärskarna i Beijing. Liu Xiaobos minne lyser för mänskligheten.

Så pinsamt!

För ett år sedan skrev jag följande på min blogg, när norska stortingets Nobelkommitté presenterat 2008 års fredspristagare. "Den norska Nobelkommittén har aldrig utmärkt sig för särskilt modiga ställningstaganden. Alldeles för ofta har besluten om Nobels fredspris fattats med utgångspunkt från vart dagens vindar blåser. Det gör att fredspriset väldigt sällan fått någon avgörande effekt på utvecklingen framöver." Det konstaterandet står sig bara alltför väl.

Alltid lika fel

Den norska Nobelkommittén har aldrig utmärkt sig för särskilt modiga ställningstaganden. Alldeles för ofta har besluten om Nobels fredspris fattats med utgångspunkt från vart dagens vindar blåser. Det gör att fredspriset väldigt sällan fått någon avgörande effekt på utvecklingen framöver.

Årets fredspris till förre finske presidenten Martti Ahtisaari är bara ett i raden av pris som bara präglas av högtidlighet. Mera djärvt hade förståss varit att, månaderna efter det att SommarOS i Beijing visade sig bli just den propagandaföreställning för regimen utan att MR-frågan fördes ett steg framåt utan snarare ett par steg tillbaka, ge priset till någon av de hårt hållna MR-förespråkarna i Kina. Men det skulle förståss ha varit ett radikalt trendbrott av den norska Nobelkommittén.

Att fredspriset nu gått till en framträdande statsman i ett nordiskt grannland garanterar att genmälet blir vördnadsfullt. I Norden ägnar man sig inte åt kritisk granskning av varann. Om fredspriset hade gått till Ahtisaari i anslutning till hans framgångsrika medling i Aceh-konflikten i Indonesien, hade det varit fullt välförtjänt. Inte oväntat fokuserar mediareaktionerna på detta.

Genom att vänta först till 2008 med att ära Ahtisaari, tvingas vi tyvärr konstatera att han sedan dess kommit att prägla en långt mindre hedervärd insats - den i Kosovo. Den lösning som USA och delar av EU i början av detta år valt att legitimera bygger på Ahtisaaris fredsplan. Och den i sin tur bygger på en kapitulation inför den mix av maffia och terrorism som idag leder Kosovo. Och det var en kapitulation i fråga om full respekt för mänskliga rättigheter och om den etniska rensning som dagens Kosovo bygger på. Serber och romer i/från Kosovo kommer aldrig mer att kunna lita på världssamfundets högtidliga löften. Och det är inte värt ett fredspris ens från den norska Nobelkommittén.