Är det ytterligare en statskupp, vida mer omfattande och framgångsrik än den misslyckade militärkuppen i fredags, som nu genomförs av regimen i Turkiet? De massiva utrensningar som följde nästan omedelbart i lördags förefaller ha varit förberedda långt i förväg i syfte att eliminera alla oliktänkande i förhållande till president Erdogans allt mer auktoritära styre.
Har Erdogan bara väntat på rätt tillfälle och förevändning att slå till mot sina meningsmotståndare? Sedan den stora korruptionshärvan med Erdogan och hans närmaste i familj och parti blev offentlig, har Erdogan hänsynslöst gått lös på alla som inte svär honom blind lydnad. Vad borde de europeiska värden som hyllas i högtidstal leda EU till i förhållandet till Erdogans Turkiet?
Visar inlägg med etikett Turkiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Turkiet. Visa alla inlägg
onsdag 20 juli 2016
fredag 12 mars 2010
Enfaldigt, okunnigt, ensidigt och väldigt pinsamt!
Ju längre diskussionen fortsätter efter riksdagens uttalande i går om folkmordet på armenier för 95 år sedan, desto mer pinsamt blir det – för riksdagen. Socialdemokraternas taleskvinna i gårdagens debatt var Carina Hägg. Den ordinarie talesmannen Urban Ahlin, som brukar veta vad han pratar om, hade mer än förståeligt kastat in handduken. Carina Hägg ältar om och om ordet ”försoning” i avsaknad av varje argument med innehåll. I dag är hon bekymrad över om beslutet motverkar försoning. Jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att Carina Hägg talar mot bättre vetande.
De flesta riksdagsledamöter är nog både välmenande och okunniga. Okunnighet utmärker också texten i den utskottsreservation som bifölls. Inte ett ord om att kanske flest armenier på flykt massakrerades av kurdiska rövarband. Det skulle ju ge helt fel fokus på tragedin. Varför behöver då Turkiet reagera så starkt? Jo, bakom beslutet står en handfull riksdagsledamöter från flera partier, vars syfte är just att brännmärka dagens Turkiet och kasta så mycket grus i försoningsmaskineriet det bara går. Allt för att Turkiet ska fortsätta att betraktas som paria – inte minst i fråga om ett turkiskt medlemskap i EU. Just Turkiet är det onda personifierat i det globala samfundet. Som Carina Hägg uttryckte det idag, så är det inte enskilda turkar idag som ska känna sig utpekade. Turkiska företrädare är inte lika godtrogna som svenska parlamentariker.
I Studio Ett i eftermiddag klamrade sig Carina Hägg krampaktigt fast vid det föregivna motivet att verka för försoning. Och det gör förståss en utomstående bäst och mest trovärdigt genom att peka finger. Till en partivän med turkiska rötter erbjöd hon dialog. Dialog i efterhand erbjuder bara den som inte anser sig behöva lyssna på den andra sidan innan ställning tas. När inga andra argument återstod kom det stammande: ”Det här är ett beslut av partikongressen.” Och då behövs ju inga argument. Och vad partikongressen och den rödgröna vänsteroppositionen i riksdagen framför allt var ute efter, var att tillfoga den borgerliga regeringen ett pinsamt nederlag.
De flesta riksdagsledamöter är nog både välmenande och okunniga. Okunnighet utmärker också texten i den utskottsreservation som bifölls. Inte ett ord om att kanske flest armenier på flykt massakrerades av kurdiska rövarband. Det skulle ju ge helt fel fokus på tragedin. Varför behöver då Turkiet reagera så starkt? Jo, bakom beslutet står en handfull riksdagsledamöter från flera partier, vars syfte är just att brännmärka dagens Turkiet och kasta så mycket grus i försoningsmaskineriet det bara går. Allt för att Turkiet ska fortsätta att betraktas som paria – inte minst i fråga om ett turkiskt medlemskap i EU. Just Turkiet är det onda personifierat i det globala samfundet. Som Carina Hägg uttryckte det idag, så är det inte enskilda turkar idag som ska känna sig utpekade. Turkiska företrädare är inte lika godtrogna som svenska parlamentariker.
I Studio Ett i eftermiddag klamrade sig Carina Hägg krampaktigt fast vid det föregivna motivet att verka för försoning. Och det gör förståss en utomstående bäst och mest trovärdigt genom att peka finger. Till en partivän med turkiska rötter erbjöd hon dialog. Dialog i efterhand erbjuder bara den som inte anser sig behöva lyssna på den andra sidan innan ställning tas. När inga andra argument återstod kom det stammande: ”Det här är ett beslut av partikongressen.” Och då behövs ju inga argument. Och vad partikongressen och den rödgröna vänsteroppositionen i riksdagen framför allt var ute efter, var att tillfoga den borgerliga regeringen ett pinsamt nederlag.
måndag 1 juni 2009
Kryssa Olle!
På söndag väljer vi i alla EUs medlemsstater nytt EU-parlament. Varje utebliven avgiven röst på söndag är en röst för krafter Du inte vill se ha ökat inflytande i det gemensamma Europa som långsamt, trevande, men ändå håller på att växa fram. Ett Europa byggt på en samsyn på grundläggande värden som gör det hoppfullt, ja glädjande att nya stater ständigt kanckar på dörren. Inom överskådlig tid vore Turkiet den mest välkomna nya medlemsstaten.
I detta EU har både politiker och byråkrater, precis som i Sverige, en ständig benägenhet att ge sig in och ställa och styra med sådant som kunde, borde hanteras på lägre nivå - ja, ganska ofta av den enskilde medborgaren själv. Detta kunde ha hanterats i förslaget till ny konstitution för EU.
Detta hade varken EU-parlament, EU-kommission eller medlemsstaternas regeringar ork eller vilja att säkerställa i det som nu kallas Lissabonfördraget. Därför anser jag det glädjande att det finns en så livaktig medborgardebatt att Lissabonfördraget trots detta ifrågasatts - särskilt på Irland.
När vi nu väljer EU-parlament är det inte bara viktigt att rösta utan att rösta klokt. Olle Schmidt (fp) förenar tron på det europeiska samarbetet med en tydlig liberal kompass, särskilt när det skymmer. Men han har också tagit ställning, i strid med partilinjen, att Lissabonfördraget borde underställts medborgarna i en folkomröstning - också i Sverige. Kryssa Olle!
I detta EU har både politiker och byråkrater, precis som i Sverige, en ständig benägenhet att ge sig in och ställa och styra med sådant som kunde, borde hanteras på lägre nivå - ja, ganska ofta av den enskilde medborgaren själv. Detta kunde ha hanterats i förslaget till ny konstitution för EU.
Detta hade varken EU-parlament, EU-kommission eller medlemsstaternas regeringar ork eller vilja att säkerställa i det som nu kallas Lissabonfördraget. Därför anser jag det glädjande att det finns en så livaktig medborgardebatt att Lissabonfördraget trots detta ifrågasatts - särskilt på Irland.
När vi nu väljer EU-parlament är det inte bara viktigt att rösta utan att rösta klokt. Olle Schmidt (fp) förenar tron på det europeiska samarbetet med en tydlig liberal kompass, särskilt när det skymmer. Men han har också tagit ställning, i strid med partilinjen, att Lissabonfördraget borde underställts medborgarna i en folkomröstning - också i Sverige. Kryssa Olle!
måndag 6 april 2009
Anders Fogh Rasmussen
heter NATOs nye generalsekreterare. NATO är att gratulera. Europas mest framgångsrike politiska ledare på 2000-talet tar över rodret i den transatlantiska säkerhetsgemenskapen. Jag minns, när jag var i Köpenhamn med Nordiska Rådet och Anders Fogh just hade blivit Danmarks statsminister. Nordiska socialdemokrater formligen vräkte sig i nedlåtande kommentarer och omdömen om den man, som det senare skulle visa sig effektivt försatte dansk socialdemokrati i opposition. Och som dessutom tvingat denna socialdemokrati till en radikal anpassning till den politik Anders Fogh så framgångsrikt fört som dansk statsminister. Jag medger gärna, att jag inte är så förtjust i den i riktigt alla avseenden.
Efter en del turer blev det till slut Barack Obamas ord som fällde utslaget vid NATOs toppmöte. Anders Fogh var Obamas tydliga val bland europeiska politiska ledare. Det ger nog en och annan av Obamas entusiaster i bl a Sverige en del att tänka på.
Att Anders Foghs europeiska supportrar i Berlin och Paris däremot vägde lätt i ansträngningarna att övertyga Turkiet om hans kandidatur är också alldeles klart. Om man med sådan kraft i olika sammanhang förklarar Turkiet olämpligt att ingå i EU, får man väl räkna med att ens ord väger lätt. Att Turkiet haft synpunkter på att NATO kräver solidaritet i kampen mot terrorismen och att Danmark sett lätt på PKKs aktiviteter i Danmark går förståss inte ihop. Obama och Anders Fogh har nu försäkrat Turkiet om att ta detta på större allvar.
Efter en del turer blev det till slut Barack Obamas ord som fällde utslaget vid NATOs toppmöte. Anders Fogh var Obamas tydliga val bland europeiska politiska ledare. Det ger nog en och annan av Obamas entusiaster i bl a Sverige en del att tänka på.
Att Anders Foghs europeiska supportrar i Berlin och Paris däremot vägde lätt i ansträngningarna att övertyga Turkiet om hans kandidatur är också alldeles klart. Om man med sådan kraft i olika sammanhang förklarar Turkiet olämpligt att ingå i EU, får man väl räkna med att ens ord väger lätt. Att Turkiet haft synpunkter på att NATO kräver solidaritet i kampen mot terrorismen och att Danmark sett lätt på PKKs aktiviteter i Danmark går förståss inte ihop. Obama och Anders Fogh har nu försäkrat Turkiet om att ta detta på större allvar.
söndag 5 oktober 2008
Inga ursäkter för terrorism!
I en våldsam attack genomförd av den kurdiska terroristgruppen PKK mot en turkisk militärpostering i sydöstra Turkiet dödades 15 turkiska soldater på fredagen. 23 terrorister miste också livet. PKK opererar från baser på den irakiska sidan av gränsen, varifrån man återkommande genomför terrorattacker in på turkiskt territorium.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
söndag 15 juni 2008
Turkiet i Europa
Visst har jag ett stort hjärta för Tjeckien, men i kväll var det Turkiets afton i Europamästerskapen i fotboll. Miraklet i Geneve med Nihats två mål i sluminuterna är symboliskt för Turkiets obetvingliga kamp att inte stängas utanför det som sker i Europa. Och den kampen får Turkiet föra alldeles själv. Någon draghjälp finns inte i sikte i det inåtvända EU.
Och är det något som ett Europa utan självförtroende söker stänga ute, så är det just turken. Här ligger seklers skräckfyllda europeiska fördomar fortfarande helt öppet. Schweiz är det land som oftast folkomröstar om att hålla turkarna borta. Därför var naturligtvis Hakan Yakins båda mål i kväll, när alplandet tog sin första seger någonsin i fotbolls-EM mot det hitills obesegrade Portugal, en symbolisk signal om vad turkiska invandrare kan ge även ett land, där så många tror sig klara sig på egen hand.
I dagens huvudledare skriver DN om Turkiets regeringsparti AKP, som hotas av totalförbud i den pågående processen i författningsdomstolen på grund av ett beslut att tillåta slöja på kvinnliga universitetsstudentskor, att det är ett "opportunistiskt" parti. Hualigen! Vilken tur att såväl Sverige som övriga medlemsstater i EU är befriade från sån'a partier. Hur skulle det se ut?
Nej, är det något som är opportunistiskt, så är det europeiska politikers och medias ohöljda frossande i gamla fantombilder om Turkiet och turkarna. Det går alldeles för ofta hem alldeles för lätt. I själva verket har Turkiet, särskilt under AKPs och premiärminister Tayyip Erdogans ledning, tillryggalagt en modernisering och demokratisering av Turkiet, som är helt enastående. Turkiet 2008 är ett helt annat land än för tio år sedan.
Vi brukar imponerat peka på den utveckling som många av EUs nya medlemsstater på kort tid genomgått. Turkiet har gått längre. Där finns en vilja hos den demokratiskt valda parlamentsmajoriteten och regeringen som går långt utöver den, som t ex visas upp i många av kandidatstaterna på Balkan. Skillnaden är att dessa alltid har någon betydelsefull mentor bland EUs stora. Det har inte Turkiet - tvärtom!
Men, säger många grötmyndigt: "Turkiet har visserligen gått långt, men det har långt kvar." Visst har Turkiet en bra bit kvar innan varje av EUs medlemsvillkor är uppfyllda till 100%. Men med den millimeterlinjal, som Turkiet kommer att mätas med av EU, skulle aldrig vare sig Cypern, Bulgarien eller Rumänien ha varit fullvärdiga medlemmar av EU idag - långt därifrån. De är det bara för att de har mäktiga vänner i Europas stora huvudstäder. Det har inte Turkiet - tvärtom!
När Turkiets folkvalda ledare nu för en kamp för sin politiska överlevnad gentemot de auktoritära krafternas sista försök att hindra de sista stegen in i den moderna demokratin, finns inget av den demokraters solidaritet, som var självklar för Europas huvudstäder i kampen mot auktoritära regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Ett demokratiskt bakslag i Turkiet skulle bara vara tillfälligt, men ge europeiska politiker ett alibi för att inte behöva ta sitt demokratiska ansvar.
Det finns de som vill ge EU en större roll i den globala politiken. Börja med att ta ett självklart demokratiskt ansvar i vårt eget närområde! I kväll visade Turkiet och turkarna på nytt att de vill höra till Europa.
Och är det något som ett Europa utan självförtroende söker stänga ute, så är det just turken. Här ligger seklers skräckfyllda europeiska fördomar fortfarande helt öppet. Schweiz är det land som oftast folkomröstar om att hålla turkarna borta. Därför var naturligtvis Hakan Yakins båda mål i kväll, när alplandet tog sin första seger någonsin i fotbolls-EM mot det hitills obesegrade Portugal, en symbolisk signal om vad turkiska invandrare kan ge även ett land, där så många tror sig klara sig på egen hand.
I dagens huvudledare skriver DN om Turkiets regeringsparti AKP, som hotas av totalförbud i den pågående processen i författningsdomstolen på grund av ett beslut att tillåta slöja på kvinnliga universitetsstudentskor, att det är ett "opportunistiskt" parti. Hualigen! Vilken tur att såväl Sverige som övriga medlemsstater i EU är befriade från sån'a partier. Hur skulle det se ut?
Nej, är det något som är opportunistiskt, så är det europeiska politikers och medias ohöljda frossande i gamla fantombilder om Turkiet och turkarna. Det går alldeles för ofta hem alldeles för lätt. I själva verket har Turkiet, särskilt under AKPs och premiärminister Tayyip Erdogans ledning, tillryggalagt en modernisering och demokratisering av Turkiet, som är helt enastående. Turkiet 2008 är ett helt annat land än för tio år sedan.
Vi brukar imponerat peka på den utveckling som många av EUs nya medlemsstater på kort tid genomgått. Turkiet har gått längre. Där finns en vilja hos den demokratiskt valda parlamentsmajoriteten och regeringen som går långt utöver den, som t ex visas upp i många av kandidatstaterna på Balkan. Skillnaden är att dessa alltid har någon betydelsefull mentor bland EUs stora. Det har inte Turkiet - tvärtom!
Men, säger många grötmyndigt: "Turkiet har visserligen gått långt, men det har långt kvar." Visst har Turkiet en bra bit kvar innan varje av EUs medlemsvillkor är uppfyllda till 100%. Men med den millimeterlinjal, som Turkiet kommer att mätas med av EU, skulle aldrig vare sig Cypern, Bulgarien eller Rumänien ha varit fullvärdiga medlemmar av EU idag - långt därifrån. De är det bara för att de har mäktiga vänner i Europas stora huvudstäder. Det har inte Turkiet - tvärtom!
När Turkiets folkvalda ledare nu för en kamp för sin politiska överlevnad gentemot de auktoritära krafternas sista försök att hindra de sista stegen in i den moderna demokratin, finns inget av den demokraters solidaritet, som var självklar för Europas huvudstäder i kampen mot auktoritära regimer i Grekland, Spanien och Portugal. Ett demokratiskt bakslag i Turkiet skulle bara vara tillfälligt, men ge europeiska politiker ett alibi för att inte behöva ta sitt demokratiska ansvar.
Det finns de som vill ge EU en större roll i den globala politiken. Börja med att ta ett självklart demokratiskt ansvar i vårt eget närområde! I kväll visade Turkiet och turkarna på nytt att de vill höra till Europa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
