Åt den som har ska varda givet

EUs tjänstemän hotar med att dra EU inför EU-domstolen. Regeringsföreträdare för några medlemsstater som drabbats hårdast av den globala ekonomiska krisen, och vars medborgare ofta drabbats ännu hårdare, ifrågasätter den automatiska lönehöjning som det nya frälset - EU-byråkratin - räknar med att kassera in. Varför måste alltid företrädarna för EU-arbetet vara de främsta i att dra ned tilltron till Europatanken? Som vanligt ger Lissabonfördraget inget svar på den frågan.

Grevinnan och betjänten

Ett älskat och ständigt återkommande nyårsprogram på TV är den engelska sketchen Grevinnan och betjänten. Lika hejdlöst rolig som denna, lika sorglustigt är spelet kring tillsättandet av EUs främsta ledarposter. Till slut utsågs en engelsk grevinna , eller möjligen baronessa till utrikespolitisk talesman. En belgisk rumpnisse tillträder den nya presidentposten. Vad de heter vet väl knappt ens engelsmän eller belgare.

I argumentationen för Lissabonfördraget, EUs nya författning, framhävdes bl a att EU måste ha dessa nya ledande talesmän, för att EU med kraft ska kunna tala i världspolitiken. Nu blev till slut, som så mången gång förr i EU-sammanhang, just avsaknaden av styrka och ledarskap det avgörande urvalskriteriet. Jag älskar Europatanken, men gråter över hur EUs medlemsstater missköter den.

EUdemokratin har segrat

Det berömda EU-konventet inrättades för att öka demokratin inom EU och föra fler av besluten närmare medborgarna. I maktkampen mellan regeringar, kommissionen och parlamentet blev resultatet att fler beslut fördes längre bort från medborgarna. I en folkomröstning om något så fundamentalt som de grundläggande spelreglerna mellan nationell och europeisk nivå fick det irländska folket möjlighet att uttala sin uppfattning. Det blev NEJ.

Men, frågan om var besluten inom EU ska fattas är alldeles för viktig för att medborgarna ska få säga sitt. I Sverige blev det minsann ingen folkomröstning. Det vet ju ingen hur det skulle ha kunnat gå. Så ansvarslös kan man inte få vara. Men ett NEJ är bara ett NEJ i vissa sammanhang. I EU ser makthavarna till att det blir en ny folkomröstning, så att rätt resultat förr eller senare kan segra. Signalen är klar. Makten har förts ännu högre upp över medborgarnas huvuden. Det var ju det som var avsikten med Lissabonfördraget.

Kryssa Olle!

På söndag väljer vi i alla EUs medlemsstater nytt EU-parlament. Varje utebliven avgiven röst på söndag är en röst för krafter Du inte vill se ha ökat inflytande i det gemensamma Europa som långsamt, trevande, men ändå håller på att växa fram. Ett Europa byggt på en samsyn på grundläggande värden som gör det hoppfullt, ja glädjande att nya stater ständigt kanckar på dörren. Inom överskådlig tid vore Turkiet den mest välkomna nya medlemsstaten.

I detta EU har både politiker och byråkrater, precis som i Sverige, en ständig benägenhet att ge sig in och ställa och styra med sådant som kunde, borde hanteras på lägre nivå - ja, ganska ofta av den enskilde medborgaren själv. Detta kunde ha hanterats i förslaget till ny konstitution för EU.

Detta hade varken EU-parlament, EU-kommission eller medlemsstaternas regeringar ork eller vilja att säkerställa i det som nu kallas Lissabonfördraget. Därför anser jag det glädjande att det finns en så livaktig medborgardebatt att Lissabonfördraget trots detta ifrågasatts - särskilt på Irland.

När vi nu väljer EU-parlament är det inte bara viktigt att rösta utan att rösta klokt. Olle Schmidt (fp) förenar tron på det europeiska samarbetet med en tydlig liberal kompass, särskilt när det skymmer. Men han har också tagit ställning, i strid med partilinjen, att Lissabonfördraget borde underställts medborgarna i en folkomröstning - också i Sverige. Kryssa Olle!

Folkomrösta? Javisst!

Folkomröstningar är trubbiga instrument. Inte sällan används de för att de folkvalda flyr sitt ansvar. Folkomröstningar duger dessutom bara när det finns två entydiga alternativ. JA eller NEJ.

Folkomrösta om svenskt euromedlemsskap? Ja, det är väl det enda demokratiska svaret på frågan om vi ska ha ett nytt beslut efter svenska folkets tydliga NEJ i september 2003. Argumenten tål att prövas på nytt 8 år efter förra folkomröstningen.

Men varför stanna vid att folkomrösta om euron? Lika rimligt vore det att folkomrösta om Lissabonfördraget. Det tycker även folkpartiets Europaparlamentariker Olle Schmidt, även om partiet hamnat på motsatt kurs. Hållningssättet till folkomröstningsinstitutet får inte bestämmas av om man tror sig kunna ha framgång i sak med detta.

Olle Schmidt står för en principiellt tydlig hållning. En folkomröstning om Lissabonfördraget skulle dessutom med stor sannolikhet få väljarna att hysa större tilltro till politikernas avsikt med en folkomröstning om euron.

Fredagen den 13:e - En lyckodag!

Det är kanske lite vågat att starta en blogg fredagen den 13:e. Men för mig blev det bara så oemotståndligt att börja nu, när det verkar vara en riktig lyckodag.

På Irland sade folket NEJ till Lissabonfördraget. Det kommer att skaka om den politiska eliten i hela EU - och det är välkommet! Det hör till folkstyret att folket kan säga nej också när den samlade eliten förmanat den att säga ja.

Lissabonfördraget är en bantad version av det förslag till EU-konstitution som förhandlades fram av det s k Konventet för fem år sedan, men som folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna sade nej till.

Konventet kom till för att lösa frågan om avståndet mellan EU och EUs medborgar. Resultatet blev en konstitution som skulle göra det lättare att fatta överstatliga beslut i EU. Politikerna var nöjda medan medborgarna stod minst lika långt ifrån det som sker.

Väljarna på Irland påminner nu EUs ledare om att inget närmande skett. Ansvaret för detta ligger på EUs ledare. Nu frågas det på högre nivå, om verkligen folket på lilla Irland ska få stjälpa allt. Men, det är ju bara där de får folkomrösta om Lissabon. Om det hade varit möjligt på fler håll, kunde Nej ha formulerats av långt fler röster. Men det tillåts de inte göra.

Stora förändringar, som bara bärs upp av vad som är bra för politikerna, för dem inte närmare väljarna/medborgarna. Frågan om storregioner i Sverige är en slående parallell.

Min fredag den 13:e avslutades med yngsta dottern och Dolly Parton på Stockholms Stadion. Det var en varm avslutning på en lyckad "otursdag".

Att sedan försvarsberedningen - som jag själv, då med vemod, idag med lättnad, lämnade i december 2006 - överlämnade sitt betänkande om försvarets inriktning till försvarsministern samma dag får man leva med. Man kan inte få allt en så'n här dag.

Noterade för övrigt att Svenska Freds kommenterade debatten om försvaret med att "Äldre herrar försöker skrämma oss med ryssen". I det infantilt åldersfixerade Sverige får man nöja sig med att tidigare ordförande i Svenska Freds som Magnus Jiborn och Frida Blom på ett förtjänstfullt sätt visat att även företrädare för fredsrörelsen kan bidra till debatten på hög saklig nivå.