I den rätt förvirrade debatt som förts några dagar runt svenska riksdagens uttalande om folkmordet på armenier 1915, kan det finnas anledning att titta på den definition som FNs folkmordskonvention anger.
"Artikel II
I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp."
Kursiveringarna är mina. Det handlar således inte alls bara om faktiskt dödande. Var och en av de angivna gärningarna räcker för att det ska handla om folkmord. Och det räcker också med att delvis genomföra någon av angivna gärningar. Men, visst är det enklare med hemmasnickrade definitioner av typen: "Det förstår man väl vad folkmord är."
Visar inlägg med etikett armenier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett armenier. Visa alla inlägg
måndag 15 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Enfaldigt, okunnigt, ensidigt och väldigt pinsamt!
Ju längre diskussionen fortsätter efter riksdagens uttalande i går om folkmordet på armenier för 95 år sedan, desto mer pinsamt blir det – för riksdagen. Socialdemokraternas taleskvinna i gårdagens debatt var Carina Hägg. Den ordinarie talesmannen Urban Ahlin, som brukar veta vad han pratar om, hade mer än förståeligt kastat in handduken. Carina Hägg ältar om och om ordet ”försoning” i avsaknad av varje argument med innehåll. I dag är hon bekymrad över om beslutet motverkar försoning. Jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att Carina Hägg talar mot bättre vetande.
De flesta riksdagsledamöter är nog både välmenande och okunniga. Okunnighet utmärker också texten i den utskottsreservation som bifölls. Inte ett ord om att kanske flest armenier på flykt massakrerades av kurdiska rövarband. Det skulle ju ge helt fel fokus på tragedin. Varför behöver då Turkiet reagera så starkt? Jo, bakom beslutet står en handfull riksdagsledamöter från flera partier, vars syfte är just att brännmärka dagens Turkiet och kasta så mycket grus i försoningsmaskineriet det bara går. Allt för att Turkiet ska fortsätta att betraktas som paria – inte minst i fråga om ett turkiskt medlemskap i EU. Just Turkiet är det onda personifierat i det globala samfundet. Som Carina Hägg uttryckte det idag, så är det inte enskilda turkar idag som ska känna sig utpekade. Turkiska företrädare är inte lika godtrogna som svenska parlamentariker.
I Studio Ett i eftermiddag klamrade sig Carina Hägg krampaktigt fast vid det föregivna motivet att verka för försoning. Och det gör förståss en utomstående bäst och mest trovärdigt genom att peka finger. Till en partivän med turkiska rötter erbjöd hon dialog. Dialog i efterhand erbjuder bara den som inte anser sig behöva lyssna på den andra sidan innan ställning tas. När inga andra argument återstod kom det stammande: ”Det här är ett beslut av partikongressen.” Och då behövs ju inga argument. Och vad partikongressen och den rödgröna vänsteroppositionen i riksdagen framför allt var ute efter, var att tillfoga den borgerliga regeringen ett pinsamt nederlag.
De flesta riksdagsledamöter är nog både välmenande och okunniga. Okunnighet utmärker också texten i den utskottsreservation som bifölls. Inte ett ord om att kanske flest armenier på flykt massakrerades av kurdiska rövarband. Det skulle ju ge helt fel fokus på tragedin. Varför behöver då Turkiet reagera så starkt? Jo, bakom beslutet står en handfull riksdagsledamöter från flera partier, vars syfte är just att brännmärka dagens Turkiet och kasta så mycket grus i försoningsmaskineriet det bara går. Allt för att Turkiet ska fortsätta att betraktas som paria – inte minst i fråga om ett turkiskt medlemskap i EU. Just Turkiet är det onda personifierat i det globala samfundet. Som Carina Hägg uttryckte det idag, så är det inte enskilda turkar idag som ska känna sig utpekade. Turkiska företrädare är inte lika godtrogna som svenska parlamentariker.
I Studio Ett i eftermiddag klamrade sig Carina Hägg krampaktigt fast vid det föregivna motivet att verka för försoning. Och det gör förståss en utomstående bäst och mest trovärdigt genom att peka finger. Till en partivän med turkiska rötter erbjöd hon dialog. Dialog i efterhand erbjuder bara den som inte anser sig behöva lyssna på den andra sidan innan ställning tas. När inga andra argument återstod kom det stammande: ”Det här är ett beslut av partikongressen.” Och då behövs ju inga argument. Och vad partikongressen och den rödgröna vänsteroppositionen i riksdagen framför allt var ute efter, var att tillfoga den borgerliga regeringen ett pinsamt nederlag.
Lättare att se på distans?
Sveriges riksdag har med eftertryck fördömt folkmordet på armenier i det under Första Världskriget i början av 1900-talet under västmakternas militära kampanj sammanfallande Osmanska riket. Uppfattningen om den egna sakkunskapen om de händelser som ägde rum för ett sekel sedan tycks självklar hos svenska riksdagsledamöter. Det var ett uttryck för en systematisk och avsiktlig politik från högsta ledningen i det dåvarande Osmanska riket.
Vid samma tid var t ex de svenska samerna utsatta för en lika systematisk och avsiktlig politik från högsta ledningen i det svenska riket. Den tog också sikte på att eliminera och lägga beslag på värdefulla markområden. Men, det är förståss mycket mer komplicerat för att svenska politiker ska kunna tala klartext. Det är väl något för det turkiska parlamentet att ägna uppmärksamhet. Det är ju alltid lättare att klarsynt se de övergrepp som ägt rum långt bort.
Vid samma tid var t ex de svenska samerna utsatta för en lika systematisk och avsiktlig politik från högsta ledningen i det svenska riket. Den tog också sikte på att eliminera och lägga beslag på värdefulla markområden. Men, det är förståss mycket mer komplicerat för att svenska politiker ska kunna tala klartext. Det är väl något för det turkiska parlamentet att ägna uppmärksamhet. Det är ju alltid lättare att klarsynt se de övergrepp som ägt rum långt bort.
fredag 5 september 2008
Exilkurdisk fanatism
I den besinningslösa hatkampanj som vissa unga svenska debattörer med exilkurdisk bakgrund riktat mot UD-mannen Ingmar Karlsson för hans senaste bok "Kurdistan. Landet som icke är" är det en lättnad att läsa Mustafa Cans inlägg "Vad får vi säga om Kurdistan?" på DNs kultursidor den 30 augusti. I detta sammanhag vill jag hänvisa till mitt eget inlägg "Klarspråk om kurdisk terror" i tidningen NU (48/2005).
”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.
Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.
Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.
Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.
I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.
Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.
Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.
Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.
Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.
Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:
”Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."
Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."
Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.
”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.
Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.
Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.
Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.
I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.
Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.
Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.
Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.
Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.
Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:
”Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."
Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."
Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
