Ju längre diskussionen fortsätter efter riksdagens uttalande i går om folkmordet på armenier för 95 år sedan, desto mer pinsamt blir det – för riksdagen. Socialdemokraternas taleskvinna i gårdagens debatt var Carina Hägg. Den ordinarie talesmannen Urban Ahlin, som brukar veta vad han pratar om, hade mer än förståeligt kastat in handduken. Carina Hägg ältar om och om ordet ”försoning” i avsaknad av varje argument med innehåll. I dag är hon bekymrad över om beslutet motverkar försoning. Jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att Carina Hägg talar mot bättre vetande.
De flesta riksdagsledamöter är nog både välmenande och okunniga. Okunnighet utmärker också texten i den utskottsreservation som bifölls. Inte ett ord om att kanske flest armenier på flykt massakrerades av kurdiska rövarband. Det skulle ju ge helt fel fokus på tragedin. Varför behöver då Turkiet reagera så starkt? Jo, bakom beslutet står en handfull riksdagsledamöter från flera partier, vars syfte är just att brännmärka dagens Turkiet och kasta så mycket grus i försoningsmaskineriet det bara går. Allt för att Turkiet ska fortsätta att betraktas som paria – inte minst i fråga om ett turkiskt medlemskap i EU. Just Turkiet är det onda personifierat i det globala samfundet. Som Carina Hägg uttryckte det idag, så är det inte enskilda turkar idag som ska känna sig utpekade. Turkiska företrädare är inte lika godtrogna som svenska parlamentariker.
I Studio Ett i eftermiddag klamrade sig Carina Hägg krampaktigt fast vid det föregivna motivet att verka för försoning. Och det gör förståss en utomstående bäst och mest trovärdigt genom att peka finger. Till en partivän med turkiska rötter erbjöd hon dialog. Dialog i efterhand erbjuder bara den som inte anser sig behöva lyssna på den andra sidan innan ställning tas. När inga andra argument återstod kom det stammande: ”Det här är ett beslut av partikongressen.” Och då behövs ju inga argument. Och vad partikongressen och den rödgröna vänsteroppositionen i riksdagen framför allt var ute efter, var att tillfoga den borgerliga regeringen ett pinsamt nederlag.
Visar inlägg med etikett kurder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kurder. Visa alla inlägg
fredag 12 mars 2010
söndag 5 oktober 2008
Inga ursäkter för terrorism!
I en våldsam attack genomförd av den kurdiska terroristgruppen PKK mot en turkisk militärpostering i sydöstra Turkiet dödades 15 turkiska soldater på fredagen. 23 terrorister miste också livet. PKK opererar från baser på den irakiska sidan av gränsen, varifrån man återkommande genomför terrorattacker in på turkiskt territorium.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
PKK som drabbat den kurdiska befolkningen skoningslöst sedan 25 år tillbaka har för länge sedan förlorat kampen om den kurdiska befolkningens stöd i Turkiet. Dess stöd är dock fortfarande starkt i exilkurdiska grupper runt om i Europa.
I en alltmer desperat kamp ser PKK nu sitt främsta mål i att destabilisera den demokratiska utvecklingen i Turkiet - en utveckling som kommer att göra kurdisk separatism förlegad i ett land där kurder och turkar lever sida vid sida i regioner, städer, byar och i familjer runt om i Turkiet. Turkiet blir alltmer som resten av Europa ett land där gränser spelar mindre roll och där nya gränser skulle föra utvecklingen tillbaka. Dit längtar väldigt få kurder förutom PKK och deras sympatisörer utomlands.
Det nuvarande regeringspartiet AKP är den starkaste demokratiska drivkraft Turkiet någonsin haft. Det har en stark strävan i riktning mot ett EU-medlemsskap och att skapa försoning med sina grannar inte minst i Armenien. Därav dess framgångar också bland kurder i sydöstra Turkiet. Det är detta PKK ser som sin sista desperata kamp att störa.
Den senaste PKK-attacken har fördömts av både EU, NATO och USA. Än viktigare är det kraftiga fördömandet från det irakiska presidentämbetet, som leds av kurden Jalal Talabani. I uttalandet utlovas åtgärder för att förhindra nya attacker från irakiskt territorium och att göra slut på PKKs närvaro i norra Irak. Det återstår att se om det finns kraft bakom detta stöd till fortsatt demokratisk utveckling i regionen.
I min bloggdebatt för en månad sedan om kurdisk terrorism var det omöjligt att få Fredrik Malm att ta ordet terrorism i sin mun om PKK och än mindre att fördöma denna. Jag förstår att det kan vara farligt för den som vistas mycket i regionen att göra detta, men det kontrasterar onekligen flagrant mot att gå till frontalattack mot Turkiet för att man satt turkiska namn på kurdiska blommor.
När Hamas eller Hizbollah går till terrorattack mot israeliska soldater är det terrorism. När PKK gör detsamma mot turkiska soldater är det också terrorism. Man kan inte ursäkta PKK med att det företräder någon som inte har rätt till sitt land. Det hävdar också Hamas och Hizbollah. Det finns inga ursäkter för terrorism. Det borde inte minst de som vill hävda kurdernas rätt till demokrati och mänskliga rättigheter våga ta i sin mun. Att så inte sker ger PKK ett hopp om att fortsatt terrorism lönar sig. Det är deras sista halmstrå.
måndag 8 september 2008
Exilens förbannelse
Många av mänsklighetens stora personer har levt i och uträttat storverk i exil – självvald eller av tvång. Men ett liv i exil präglat av de övergrepp och oförrätter som tvingade fram exilen och där dessa ältas och odlas, kan vara både destruktivt och förödande.
När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.
När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.
Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.
Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.
Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.
Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.
När jag i början av 70-talet första gången besökte Israel slogs jag av att de värsta extremisterna var nyligen invandrade judar från diasporan i USA under ledning av Rabbi Meir Kahane. Bland israeler som bott i landet hela sitt liv eller rentav i generationer fanns det många som sökte fredlig samlevnad. Många senare tiders extrema bosättare är ofta nyanlända.
När muren föll hösten 1989 och nya demokratier började formas i det sönderfallande Sovjetväldet uppstod inte sällan motsättningar mellan nya ledare bland dem som levt sina liv under kommunismens ok och de som återvände från en mer eller mindre långvarig exil. Revanschtörsten var mycket mer uttalad bland hemvändare från exilen.
Detta blev än mer uttalat i samband med Jugoslaviens sönderfall några år senare. De största nationalistiska extremisterna var återvändare från exilens Canada, USA, Australien etc. Och ingenstans var det så lätt att samla in obegränsat med pengar till etnisk rensning och andra nationalistiska excesser än i diasporan.
Vändningen från Ibrahim Rugovas ickevåldslinje till de våldsaktioner som förde yngre terroristgrupper till ledningen i ett numera nästan helt etniskt rensat Kosovo finansierades massivt förutom av knark- och människohandel av diasporan i Schweiz, Sverige osv.
Medan de ”som blev kvar” har tvingats hitta vägar att överleva, har de som gav sig iväg i exil odlat exilens myter och oförsonlighet. De ”som blev kvar” har också upplevt vändningen till det bättre. De vill blicka framåt medan exilen bara blickar bakåt.
Det är väldigt påtagligt samma ”logik” som präglar den kurdiska frågan. Medan många kurder i Turkiet – i storstäderna i väst och i de kurdiska områdena i öst – i stora skaror röstat på och invalts för Erdogans regeringsparti AKP och dess politik för demokratisering och modernisering av Turkiet, har terroristernas i PKK sitt största stöd i exilen. Ett stöd som inte sällan tvingas fram under hot. Medan kurder i exil driver kampanj mot Turkiets närmande till EU är stödet i Turkiet för det europeiska projektet som störst bland just kurder.
fredag 5 september 2008
Exilkurdisk fanatism
I den besinningslösa hatkampanj som vissa unga svenska debattörer med exilkurdisk bakgrund riktat mot UD-mannen Ingmar Karlsson för hans senaste bok "Kurdistan. Landet som icke är" är det en lättnad att läsa Mustafa Cans inlägg "Vad får vi säga om Kurdistan?" på DNs kultursidor den 30 augusti. I detta sammanhag vill jag hänvisa till mitt eget inlägg "Klarspråk om kurdisk terror" i tidningen NU (48/2005).
”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.
Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.
Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.
Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.
I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.
Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.
Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.
Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.
Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.
Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:
”Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."
Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."
Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.
”Vid Europaliberalernas kongress i Bratislava den 24 september fick jag uppdraget att försvara folkpartiets resolutionsförslag om kurdernas rättigheter i Turkiet. För mig, som väcktes för kurdernas utsatta situation i Mellanöstern redan vid en FPU-kongress i slutet av 60-talet, var det en självklar och hedrande uppgift.
Förutom starka krav på kurdernas rättigheter välkomnade vi att EU nu börjar förhandla med Turkiet om fullt medlemskap. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle, efter att Turkiet uppfyllt alla krav som ställs på varje ny medlem, vara den största framgången hittills för EU i dess kamp för fred, frihet och demokrati. Det skulle överträffas bara den dag Ryssland på samma sätt skulle kvalificera sig för medlemskap.
Inför EUs toppmöte den 3 oktober där förhandlingsmandatet slutligen skulle fastställas, intensifierade exilkurder i Sverige och i Europa sitt orubbliga motstånd mot förhandlingar. I både NU och Svenska Dagbladet framförde Gulan Avci som fp:s integrationssamordnare exilkurdernas positioner.
Till skillnad från i Turkiet lever många exilkurder kvar i den oförsonliga bild av Turkiet, som de på goda grunder hade när de tvingades iväg. I exilen överförs denna svartvita bild effektivt från generation till generation. För bara några år sedan framkom det att exilkurder i Sverige skickar sina barn på träningsläger ordnade av terrorgruppen PKKs nätverk.
I Turkiet är bilden inte lika entydigt svartvit. Där möter de uppväxande släktena också förändringarna i vardagslivet. Mycket återstår, men framstegen har varit stora. Därför välkomnar inte bara många turkar utan också kurder och andra minoriteter i Turkiet ett EU-medlemskap som ett ytterligare steg i rätt riktning.
Exilkurderna är inte alls ensamma i sitt vaktslående av föråldrade uppfattningar. Det är tvärtom mycket vanligt, att de mest extrema bilderna av hemlandet frodas just i exilkretsar. Det var väldigt påtagligt i samband med murens fall i Östeuopa och Jugoslaviens sönderfall. I exilen odlas sorgen över exilen men också rättfärdigandet av exilen.
Det är självklart att Turkiet måste göra upp med de fruktansvärda brotten mot både armenier och andra minoriteter. Och det är ingen ursäkt att konstatera att fler än turkar gjorde sig skyldiga till den sortens övergrepp på 1910-talet inte bara i Turkiet utan också på Balkan. Tusentals turkar drevs iväg från det som idag är norra Grekland. Saloniki var då en judisk och muslimsk metropol. Idag är den rent grekisk.
Men Gulan tiger om kurdiska brott. När jag kom i kontakt med assyrier och syrianer som sökte skydd i Sverige på 70-talet, så var det visserligen så att de sökte skydd från ett Turkiet som inte kunde skydda dem. Men övergreppen de drabbades av i östra Turkiet stod ofta de kurdiska agorna och deras hejdukar för.
Det är inte fel att organisera sitt motstånd mot förtrycket av kurder. Men PKK är en av efterkrigstidens blodigaste terroristgrupper någonstans. Offren har framför allt varit oliktänkande kurder – både i Turkiet och t ex i Sverige. Varje gång Turkiet tagit steg mot ett närmande till Europa och europeiska normer har PKK med terrorattacker alltför enkelt provocerat den turkiska säkerhetsapparaten till nya övergrepp. I dagarna ser vi nya exempel på detta i östra Turkiet.
Gulan och andra exilkurder försöker använda den framstående turkiske dissidenten Orhan Pamuk som sanningsvittne. Men han står för en helt annan syn. När han tog emot den tyska bokbranschens fredspris sade han bl a:
”Det viktigaste som Turkiet och det turkiska folket har att erbjuda Europa är utan tvivel freden; det är den säkerhet och styrka som följer av ett muslimskt lands önskan att förena sig med Europa och av att denna fredliga önskan godtas."
Gulan menar att varje folk måste bearbeta sitt förflutna. Hur ställer sig Gulan till PKK:s mångåriga terrorvälde? Hur ställer sig Gulan till kurdiska övergrepp i Turkiet? Jag vet att det inte är riskfritt att rakryggat stå upp mot PKK och vad det står för. Jag vet också att det inte är riskfritt att resa frågorna. Men allt annat än ett reservationslöst svar från någon som söker plats i riksdagen för folkpartiet vore skandal."
Inte oväntat, men väldigt tragiskt, så vägrade Gulan Avci då som nu liksom Ingmar Karlssons övriga kritiker idag att svara på dessa frågor. Tystnaden säger i det här fallet alldeles, alldeles för mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
