Inte riktigt som man trott!

Riksdagsvalet 2018 blev precis så dramatiskt som man kunde befarat. I det allra närmast dött lopp mellan de två blocken. Det som till slut blir störst är också just det, störst!
Den enda rimliga slutsatsen av detta är förståss att blockpolitiken överlevt sig själv. Ett bärkraftigt regeringsalternativ bör hämtas i politikens mittfält, över blockgränsen. Men, så resonerar ju inte partistrategerna. Då handlar det om det egna partiets framtid - inte Sveriges.
Men, resultaten för partierna blev inte lika dramatiska som man kunde trott. Visst gick sverigedemokraterna fram rejält, men blev med marginal varken riksdagens näst största parti eller ens i närheten av de 20% som partiet sett som golv och inte tak. Nu kan det också vara slut på gnället om att Sd alltid underskattas. Denna gång överskattades de. Med råge!
Ett betydligt bättre valresultat än befarat gjorde det parti som med Stefan Löfven burit statsministerposten. Klart störst!
Valets stora förlorare är moderaterna. Inget parti förlorade till närmelsevis så stor andel av sin väljarkår från 2014 som de. Och då var det ett förlustval. Visst vore det anmärkningsvärt om valets största förlorare besätter statsministerposten! Tala om att inte lyssna på väljarna!

Klokt, klokt, klokt!

Statsminister Stefan Löfven visar statsmannaskap och väljer att efter en riktigt dåligt skött Transportstyrelseaffär vara konstruktiv och undvika fortsatt strid med en i sitt sönderfall alltmer uppjagad Allians. Misstroendehotet mot försvarsminister Peter Hultqvist saknar rimlig grund!

Tråkigt!

Ett av Stefan Löfvens mer lyckade val som statsråd, Aida Hadzialic, lämnar regeringen efter att ha fastnat i en rattfyllerikontroll. Det går inte att ursäkta. Men, en självständig och rakryggad Aida lämnar ett tomrum efter sig, som inte är helt enkelt att fylla. Förhoppningsvis kan Aida framöver ta sig tillbaka in i den politiska debatten. Där finns inte för många som hon.

Parti i upplösning!

Nu ökar trycket inom moderaterna på att försöka fälla regeringen Löfven på uppståndelsen kring Margot Wallströms bostadsaffär. Moderaterna är ett parti i inre upplösning med desperata utspel och påtryckningar mot en partiledare med allt svagare internt stöd.
Det har säkert framgått av denna blogg att jag är starkt kritisk till både Margot Wallström som utrikesminister och till regeringen Löfvens agerande i höstens asylpolitiska drama. Men, är det något jag inte vill se, så är det Anna Kinberg Batra som statsminister och ett alltmer desperat moderat parti som regeringsbärare.
Skulle den inre revolten hos moderaterna lyckas och Stefan Löfven tvingas till nyval, så kommer jag inte på något sätt att bidra till att Sverige får en Alliansregering! Det får bli ett slut på det ovärdiga moderata tramset!

Illusionen är död!

Regeringens konvulsionsartade reträtt i flyktingpolitiken i går är inte ett uttryck för att vare sig Sverige eller Europa skulle kunna klara den nuvarande flyktingströmmen från främst Syrien. Det är ett uttryck för att vi i Sverige de senaste decennierna slimmat vårt samhälle så långt, att det inte klarar en större påfrestning. Det är en alarmerande varning om att Sverige aldrig varit mera sårbart för oväntade påfrestningar av alla de slag.
När Sverige i början av 90-talet tog emot 140.000 asylsökande under 12 månader från krigen på Balkan, så klarade vi det. Regeringen med statsminister Carl Bildt använde aldrig uttryck som "katastrof" eller "kris" om flyktingmottagandet i Sverige då.
Men, idag är landets kommuner så slimmade att personalen går på knäna redan i normalfallet. Och då finns inga marginaler, när det uppstår en oplanerad påfrestning. Norrtälje kommun är inget undantag, snarare tvärtom. Efter en lång rad av borgerliga svältkurer fortsätter så det nya rödgröna styret med sina "destinerade kostnadsneddragningar" som slår blint och vilt kring sig i kommunens beredskapsförmåga.
Men, det är också ett uttryck för att förmågan att hantera en flyktingtillströmning av denna omfattning ytterst är en fråga om vad politiken klarar. Sverigedemokraternas institutionella främlingsfientlighet klarade det demokratiska Sverige länge att hantera. Men, när sedan Kristdemokraterna och de nya Sverigemoderaterna anslöt sig till det hämningslösa krypskyttet på regeringen och de traditionellt pålitliga s.k. Liberalerna duckar, blev trycket för mycket för regeringen Löfvén. Jag kommer aldrig att medverka till att Anna Kinberg Batra eller Ebba Busch Thor får regeringsansvar i mitt Sverige!
Men, framför allt är det en kollaps för illusionen om ett solidariskt Europa. Europatanken lever och måste leva, men EU som solidaritetsprojekt är en död konstruktion. Europas politiker - politiska ledare saknas med undantag för Angela Merkel - slåss bara om vem som är bäst på att sticka upp fingret i vädret och anpassa sig efter detta.
Jag delar fullt ut Jonas Sjöstedts uppfattning, att Sverige omedelbart borde stoppa varje fortsatt överföring av svenska skattepengar till EUs verksamhet. Avsaknad av solidaritet ska kosta! Men, så får man inte göra enligt EUs regelverk påpekar säkert någon. Visst, men EUs regelverk och yttersta grundvalar kan tydligen alla andra strunta blankt i.

Exit Saudi

I valet mellan att spräcka den rödgröna regeringen och att bli ovän med de tunga topparna i svenskt näringsliv, så tvingades Löfven och Wallström att rädda regeringen och ensidigt säga upp avtalet om krigsmaterielsamarbete med Saudiarabien. Även om mycket är gömt i det fördolda, så kan man väl misstänka att det avgörande och ogenomtänkta beslutet av regeringen Persson 2005 att ingå avtalet var ett resultat av påtryckningar från samma näringslivstoppar.
De förordar dialog. Man undrar vad den dialog som svenskt näringsliv fört under decennier med Saudiarabien haft för påverkan på det faktum, att talibanregimen i Afghanistan hade sitt starkaste stöd i Saudi, att den islamiska staten i Irak och Syrien hade ett avgörande stöd i Saudi för sin framväxt? Exit Saudi!
I Norrtälje Tidning har frågan uppmärksammats i ett par artiklar senaste veckan "Bryt avtalet med Saudiarabien" och "Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer".

Regeringskris? Eller kanske bara blockpolitikens kris?

Regeringskris står det i svarta rubriker. Jo, förvisso är det en kris för regeringen Löfven. Men framför allt är det en kris för en alltmer cementerad blockpolitik. Ansvaret för den åvilar båda sidor av blockgränsen i lika hög grad. Ibland hörs antydningar om att bryta blockpolitiken. Men, mer än antydningar blir det aldrig. I Norrtälje gick t.ex. miljöpartiet till val på att vara blocköverskridande. Men, att ens sätta sig ned och lyssna på vad man på den borgerliga sidan hade att erbjuda fanns inte på de grönas karta efter valet.
I Svenska Dagbladet resonerar de två veteranpolitikerna Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg om behovet att prata över blockgränserna. Båda gjorde ett försök efter valet 1994, men Ingvar Carlsson visade sig vara alldeles för svag för att ta ledarskapet inom (s). Intressant nog hittar man i SvD-intervjun inget om att också (s) och (m) borde prata med varandra i det som citeras av Ingvar Carlsson. Han vet var smärtgränsen går hos socialdemokraterna.
I själva verket befinner sig alla riksdagspartier utom vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i det politiska mittfält, där en alldeles övervägande del av väljarkåren befinner sig. Varje kombination av flera av dessa partier med tillsammans en majoritet i riksdagen skulle föra en mittenbetonad politik. Men, att ta det steget över blockpolitikens avgrund verkar alldeles för stort. I både Finland och Tyskland, två av de länder vars politiska verklighet påminner mest om Sveriges, hör detta till vardagen.

Ansvar och taktik

Vid avslutningen av sin regeringsdeklaration förklarade den nye statsministern Stefan Löfven med darr på stämman, att det är dags för samling och ansvar. Detsamma gör nu också de lokala s-företrädarna, också i Norrtälje. Budskapet riktar sig till centern och folkpartiet.
Men, varför det är just de två mindre partierna som ska ta ansvar framgår inte. I sin regeringsförklaring listade Löfven ett antal rejäla snytingar mot just dessa två partier. Ingen bra start för ett samarbete, om det nu alls är seriöst menat från socialdemokraterna. Man kanske bara vill ha någon syndabock, om det egna äventyret går i kvav.
På den andra sidan är moderaterna på många håll, också i Norrtälje, ute med krav på sammanhållning på den borgerliga sidan. Men, det fanns ingen gemensam linje eller aktivitet från de borgerliga i årets valrörelse i Norrtälje. Tvärtom framhölls att man gick till val var för sig på sin egen politik, och att sedan valutgången får visa vad det finns för alternativ.
Både socialdemokrater och moderater håller både på riks och lokalt, också i Norrtälje, på sin grundstrategi. De ska på vardera sidan vara det enda huvudalternativet i politiken med den andra som huvudmotståndare. Det står och faller deras politiska arbete med.
Men, om nu talet om att ta ansvar och sluta vara taktiska ska kunna tas på allvar, så vore det väl minst lika naturligt att de två stora partierna i det uppkomna läget samtalade med varandra om ansvar och framtiden. Gemensamt skulle det ha en stabil majoritet.
Men, då hävdar båda partierna - i rent taktiskt egenintresse - att då skulle det inte finnas någon opposition förutom Sverigedemokraterna. Vad då? Skulle inte folkpartiet, miljöpartiet eller vänsterpartiet kunna driva en aktiv oppositionspolitik? De är ju all tre idépartier med lång erfarenhet av att vara i opposition. Centern, då? Ja, det är svårare att sia om. Centern är ju traditionellt inget idéparti utan ett intresseparti, och har alltid varit skickliga på att hitta okonventionella lösningar för att hålla sig kvar vid köttgrytorna.

"Lössen i den röda fanan"

Länge var det en demokratisk hederssak inom svensk socialdemokrati att hålla undan "lössen i den röda fanan", som man själva formulerade det. Men, det var då det.
När Liberala Studenter vid Stockholms universitet ville anordna en debatt mellan integrationsminister Erik Ullenhag och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, ansåg en hord från den s.k. antirasistiska vänstern sig ha rätt och anledning att störa mötet. I en artikel på SvD Brännpunkt försvarar ett antal av dem sin syn på yttrande- och mötesfriheten. Av någon anledning tycker inte dessa grupper att detsamma gäller Gudrun Schymans debatter med Åkesson. Det är ju skillnad på äkta och oäkta antirasister.
Bland undertecknarna av artikeln i Svenska Dagbladet återfinns en kandidat på valbar plats till kommunfullmäktige i Norrtälje för socialdemokraterna. Som om inte Stefan Löfven har problem så det räcker!

Storsvenskt hjärnsläpp!

I Sameradions partiledarintervju med Jan Björklund anser denne att det viktigast är att inte samer får vetorätt. Åsikten framförs med anledning av frågan om Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk. En fråga som folkpartiet drivit länge och senast vid sitt landsmöte i höstas ännu en gång bekräftade.
Frågan har dock varit låst då endast folkpartiet på den borgerliga sidan stått upp för att samerna ska få medinflytande över användningen av de marker som den svenska kungamakten under århundraden lagt beslag på. Av övriga partier har bara miljöpartiet och vänsterpartiet haft samma uppfattning som folkpartiet, så fram till nu har det inte haft någon betydelse vilket block som haft majoritet i riksdagen.
Ett politiskt genombrott tycktes därför vara på väg tidigare i veckan, då Stefan Löfven som förste socialdemokratiske partiledare någonsin med argumentet att "har Norge klarat av att hantera det, så borde väl Sverige kunna det" gav klartecken för att pröva ratificering. Ett rejält magplask då att Björklund någon dag senare börjar idissla frågan om samisk vetorätt. Vilka belägg har Björklund för att samerna i Norge använt ILO 169 som vetoinstrument? Norge ratificerade ILO 169 för mer än tjugo år sedan. Vilka problem har Björklund observerat i vår västra systerland?
I en valrörelse med mörka skuggor av ifrågasättande av minoriteter och de som "inte är som vi" ska Björklund akta sig för att sprida ogrundade vanföreställningar om Sveriges urfolk. Men, lyckligtvis är 'bästföre-tiden' kortare för partiledare än viktiga samhällsfrågor som frågan om urfolkens rättigheter.
Under Björklund har folkpartiet helt abdikerat från sina tidigare tydliga ställningstaganden för samers rättigheter till samernas värsta motståndare i regeringen - centern. De är farligt för ett principiellt rättighetsparti att sitta i samma knä som ett utpräglat intresseparti! Eller är det bara så, att den svenska kolonialmaktens moderna makthavare vill ha ensam vetorätt över hur de marker som deras kungliga föregångare rövat från samerna ska användas? Häleri är den juridiska termen!