Vari ligger skillnaden?

Om man lägger sin röst på Socialdemokraterna kan man, om de får bestämma, få en regering med inslag både till höger och till vänster i olika konstellationer. Om man lägger sin röst på Liberalerna, Centern eller Kristdemokraterna, ja, då får man alltid samma resultat - en Alliansregering! Så har det varit 2006, 2010, 2014 och tydligen också 2018. Så varför går Allianpartierna fram som fyra olika partier, när det alltid blir samma resultat oavsett på vilket parti man lägger sin röst?

Inte riktigt som man trott!

Riksdagsvalet 2018 blev precis så dramatiskt som man kunde befarat. I det allra närmast dött lopp mellan de två blocken. Det som till slut blir störst är också just det, störst!
Den enda rimliga slutsatsen av detta är förståss att blockpolitiken överlevt sig själv. Ett bärkraftigt regeringsalternativ bör hämtas i politikens mittfält, över blockgränsen. Men, så resonerar ju inte partistrategerna. Då handlar det om det egna partiets framtid - inte Sveriges.
Men, resultaten för partierna blev inte lika dramatiska som man kunde trott. Visst gick sverigedemokraterna fram rejält, men blev med marginal varken riksdagens näst största parti eller ens i närheten av de 20% som partiet sett som golv och inte tak. Nu kan det också vara slut på gnället om att Sd alltid underskattas. Denna gång överskattades de. Med råge!
Ett betydligt bättre valresultat än befarat gjorde det parti som med Stefan Löfven burit statsministerposten. Klart störst!
Valets stora förlorare är moderaterna. Inget parti förlorade till närmelsevis så stor andel av sin väljarkår från 2014 som de. Och då var det ett förlustval. Visst vore det anmärkningsvärt om valets största förlorare besätter statsministerposten! Tala om att inte lyssna på väljarna!

Ansvar och taktik

Vid avslutningen av sin regeringsdeklaration förklarade den nye statsministern Stefan Löfven med darr på stämman, att det är dags för samling och ansvar. Detsamma gör nu också de lokala s-företrädarna, också i Norrtälje. Budskapet riktar sig till centern och folkpartiet.
Men, varför det är just de två mindre partierna som ska ta ansvar framgår inte. I sin regeringsförklaring listade Löfven ett antal rejäla snytingar mot just dessa två partier. Ingen bra start för ett samarbete, om det nu alls är seriöst menat från socialdemokraterna. Man kanske bara vill ha någon syndabock, om det egna äventyret går i kvav.
På den andra sidan är moderaterna på många håll, också i Norrtälje, ute med krav på sammanhållning på den borgerliga sidan. Men, det fanns ingen gemensam linje eller aktivitet från de borgerliga i årets valrörelse i Norrtälje. Tvärtom framhölls att man gick till val var för sig på sin egen politik, och att sedan valutgången får visa vad det finns för alternativ.
Både socialdemokrater och moderater håller både på riks och lokalt, också i Norrtälje, på sin grundstrategi. De ska på vardera sidan vara det enda huvudalternativet i politiken med den andra som huvudmotståndare. Det står och faller deras politiska arbete med.
Men, om nu talet om att ta ansvar och sluta vara taktiska ska kunna tas på allvar, så vore det väl minst lika naturligt att de två stora partierna i det uppkomna läget samtalade med varandra om ansvar och framtiden. Gemensamt skulle det ha en stabil majoritet.
Men, då hävdar båda partierna - i rent taktiskt egenintresse - att då skulle det inte finnas någon opposition förutom Sverigedemokraterna. Vad då? Skulle inte folkpartiet, miljöpartiet eller vänsterpartiet kunna driva en aktiv oppositionspolitik? De är ju all tre idépartier med lång erfarenhet av att vara i opposition. Centern, då? Ja, det är svårare att sia om. Centern är ju traditionellt inget idéparti utan ett intresseparti, och har alltid varit skickliga på att hitta okonventionella lösningar för att hålla sig kvar vid köttgrytorna.

"Lössen i den röda fanan"

Länge var det en demokratisk hederssak inom svensk socialdemokrati att hålla undan "lössen i den röda fanan", som man själva formulerade det. Men, det var då det.
När Liberala Studenter vid Stockholms universitet ville anordna en debatt mellan integrationsminister Erik Ullenhag och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, ansåg en hord från den s.k. antirasistiska vänstern sig ha rätt och anledning att störa mötet. I en artikel på SvD Brännpunkt försvarar ett antal av dem sin syn på yttrande- och mötesfriheten. Av någon anledning tycker inte dessa grupper att detsamma gäller Gudrun Schymans debatter med Åkesson. Det är ju skillnad på äkta och oäkta antirasister.
Bland undertecknarna av artikeln i Svenska Dagbladet återfinns en kandidat på valbar plats till kommunfullmäktige i Norrtälje för socialdemokraterna. Som om inte Stefan Löfven har problem så det räcker!

FNs internationella urfolksdag

För tjugo år sedan förklarades 9 augusti som FNs internationella urfolksdag med syfte att lyfta fram urfolkens utsatta ställning runt om i världen. Ingen kan påstå att urfolkens ställning förändrats i grunden under dessa tjugo år - inte ens i Sverige.
Redan 1977 uttalade Sveriges riksdag att samerna är Sveriges urfolk. Men, mycket lite har hänt för att stärka samernas ställning i Sverige som urfolk sedan dess. Politiskt är frågan om den internationella urfolkskonventionen - ILO 169 - blockerad, då särskilt centern på den borgerliga sidan och socialdemokraterna på den andra vägrar att ge samerna ökat inflytande över användningen av de marker samerna traditionellt brukat i århundraden. Det är ett frenetiskt vaktslående om den svenska kolonialismens landvinningar på samernas bekostnad. Det går inte att skylla på forna tiders absoluta kungamakt. På juridisk svenska heter statens absoluta makt över dessa markområden HÄLERI.
För någon vecka sedan stod alla ministrar, partiledare och riksdagsledamöter i kö för att återigen uttrycka sitt stöd för hbtq-rörelsen under PRIDE-festivalen. Rätt så! Vem har sedan tid och ork att uppmärksamma samernas ställning i Sverige på tjugoårsdagen av den internationella urfolksdagen?

Partiegoistiskt ädelmod

Först gick Ingvar Carlsson, Mona Sahlins egen mentor, och därefter Mona själv ut och erbjöd ett blocköverskridande samarbete i syfte att hindra Sverigedemokraterna från att kunna agera vågmästare, om det trots allt skulle komma in i riksdagen efter nästa val. I grunden ingen dum idé, men socialdemokraternas syfte är långt ifrån så ädelt det kan tyckas.

I socialdemokraternas ögon handlar det bara om att något mindre borgerligt parti skulle vara välkommet att byta sida och ansluta sig till en socialdemokratiskt ledd regering. För dem finns inte möjligheten av att moderaterna skulle kunna ingå. Erbjudandet handlar i minst lika hög grad om att hålla moderaterna utanför regeringsmaktens som att hålla Sverigedemokraterna utanför.

I själva verket skulle förståss en moderatledd majoritetsregering med också miljöpartiet fylla samma funktion att undvika vågmästarutpressning. och det skulle förståss också en majoritetsregering mellan socialdemokrater och moderater göra. Den modellen har prövats i Finland. Men i socialdemokraternas strategi utgör moderaterna som skrämselobjekt och huvudmotståndare den historiska rollen. Ädelmodet hos Ingvar Carlsson och Mona Sahlin prövas först när de är beredda att offra någon av sina traditionella positioner. Dit är det mycket långt kvar.

Hyckleriet (s) har inga gränser

Socialdemokraterna hyser inga betänkligheter att i majoritet slakta i kulturen. Förra mandatperioden var ett lysande exempel på den socialdemokratiska grundsynen Alla ska vara med och betala. Att freda kulturen eller att prioritera kulturen finns aldrig i den socialdemokratiska tankesfären.

Vid kvällen avslutande debatt om kulturpolitiken vid landstingsfullmäktiges budgetmöte ansåg socialdemokraterna Alliansens satsning på Spårväg City stå emot satsningar på kulturen. Föreslår då socialdemokraterna att 225 miljoner kronor mer ska gå till kulturen? Nej, de pengarna försvinner någon annanstans i den röda budgetens svarta hål. Prioritera kulturen? Hah, som i hyckleri!