Död hand över den nationella minoritetspolitiken!

Det finns en dödssynd för nya makthavare i modern politikutövning. Kolla inte hur det har varit eller med någon som varit med förut! ”Kan själv” är mottot för glada och entusiastiska nybörjare.

När Erik Ullenhag tog över som ansvarig minister för den nationella minoritetspolitiken, missade han att äska nya medel för de kommuner som stod på tur för att få ingå i förvaltningsområde för finska språket. Inför valet att behöva skjuta upp anslutningen ett år med den stora besvikelse det skulle ha inneburit, valde Ullenhag att sänka statsbidraget till kommuner i förvaltningsområden – både för de nya och för de som redan var med. Det ledde till en utbredd misstro bland landets kommuner till om man kan lita på regeringens utfästelser. Den misstron finns fortfarande kvar.

När Alice Bah Kuhnke nu presenterar sin första minoritetsbudget, så saknas påslag för de 8 kommuner som förväntat sig att få ingå i förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska från 2016. Alice Bah förklarar det med att regeringen ska göra en översyn av minoritetslagen, något som alla kritiker krävt – både minoritetsorganisationerna och Europarådet. Då får beskedet till Gislaved, Järfälla, Skellefteå, Söderhamn och Örnsköldsvik (alla finska), Luleå (meänkieli) och Sundsvall och Åsele (samiska) bli att ni får vänta några år.

Den avgörande kritiken mot hur minoritetspolitiken inte fungerar riktar sig dock mot Alice Bahs partiväns Gustav Fridolin departement. Och där har inte mycket hänt för minoritetspolitiken under de tolv månader han basat för utbildningsfrågorna. Han tycks liksom sin företrädare Jan Björklund inte ens ha tid att träffa minoritetsföreträdarna.

Vad Alice Bah missat, om hon inte bara bluffar, är att det enda som fungerar bra eller riktigt bra i minoritetspolitiken är just de kommuner som ingår i förvaltningsområden. Det är den enda riktiga framgångsfaktorn sedan Lagen (2009:724) trädde i kraft den 1 januari 2010. Den lokala processen med mobilisering av den egna kommunen till att ansöka om att ingå i förvaltningsområde och det arbete som sedan vidtar, när regeringen fattat beslut, innebär just att den nationella minoritetspolitiken successivt sätts på kartan i allt fler kommuner i Sverige. Nu läggs en död hand över det enda som fungerar bra i minoritetspolitiken för flera år framåt!

Kan det vara så att Alice Bah och den nya ledningen på departementet missat att äska behövliga medel inför årets budget? Eller har argumenten hos departementsledningen varit för svaga för att övertyga finansdepartementet? Eller är det rent av så, att den nya regeringen prioriterar miljöbilar, gratis preventivmedel  fri entré på muséer framför de mänskliga rättigheter för vårt lands historiska nationella minoriteter som Sverige folkrättsligt förbundit sig till? Oavsett vilket, är det en död hand som läggs över Sveriges nationella minoritetspolitik!

"Lössen i den röda fanan"

Länge var det en demokratisk hederssak inom svensk socialdemokrati att hålla undan "lössen i den röda fanan", som man själva formulerade det. Men, det var då det.
När Liberala Studenter vid Stockholms universitet ville anordna en debatt mellan integrationsminister Erik Ullenhag och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, ansåg en hord från den s.k. antirasistiska vänstern sig ha rätt och anledning att störa mötet. I en artikel på SvD Brännpunkt försvarar ett antal av dem sin syn på yttrande- och mötesfriheten. Av någon anledning tycker inte dessa grupper att detsamma gäller Gudrun Schymans debatter med Åkesson. Det är ju skillnad på äkta och oäkta antirasister.
Bland undertecknarna av artikeln i Svenska Dagbladet återfinns en kandidat på valbar plats till kommunfullmäktige i Norrtälje för socialdemokraterna. Som om inte Stefan Löfven har problem så det räcker!

Överraskning och övermod

Den mer än två timmar långa debatten på sen lördagskväll om förslaget att kvotera föräldraförsäkringen var jämn. Något fler som talade för kvotering än de som talade för att lita på föräldrarna. Inledningsvis var ovationerna över talarprestationerna ungefär jämstarka. Överraskningen var därför stor, när omröstningen visade på en överväldigande majoritet för dem, som tilltror landets föräldrar att själva kunna göra sina val. Landsmötet visade med förkrossande tydlighet att viljan att styra över småbarnsföräldrar hör hemma i det rödgröna lägret.

Landsmöten är rätt väluppfostrade tillställningar. När företrädare för partiledningen går upp i talarstolen och talar med eftertryck, brukar de få som de vill. När det ser ut att bli jämnt går förslagen till det av partisekreteraren ledda beredningsutskottet för att hitta en vinnande linje.

Partisekreterare Erik Ullenhag var så framgångsrik, att när landsmötet i slutskedet skickade frågan om medborgarkurs för nyanlända till beredningsutskottet, trodde han sig så säker på fortsatt framgång, att beredningsutskottet återkom utan att ha försökt prata sig samman med opponenterna. Det straffades av landsmötet, som gav partiledningen en näsknäpp. Helt i onödan! Lite fingerfärdighet och ödmjukhet av Ullenhag hade kunnat hantera detta.