Klokt, klokt, klokt!

Annie Lööf och Jan Björklund backar från kravet på misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist.

Varför inte "Stockholmspartiet"?

Folkpartiet byter på sitt landsmöte i helgen namn till Liberalerna. Partikongresser i alla partier är numera välregisserade föreställningar, där strategiska frågor inte får gå fel. De är inte öppna fora för förutsättningslös debatt utan manifestationer av det ledningen bestämt i förväg. Så även i detta fall.
Jan Björklund hänvisar till partiets historia, men nämner i sin debattartikel i går på DN Debatt inte det frisinnade folkrörelsearvet en enda gång. Ingen tillfällighet, när han får skriva helt ostört. Det är en del av partiets historia som nu ska lämnas bakom partiet.
När Folkpartiet bildades 1934 efter 11 års partisplittring var det två rörelser som gick samman – de frisinnade och de liberala. Partiet som splittrades 1923 hette Frisinnade Landsföreningen. 1934 hade de frisinnade 37 riksdagsmandat, de liberala 6. Innan Kreugerkraschen och Ekmanaffären 1932 som slog hårt mot de frisinnade var fördelningen 50 mot 8. Därav Folkpartiet som partinamn vilket byggde på att det var två idéarv som gick samman.
Det lilla liberala partiet hade sin hemvist bland stadsliberaler i våra största städer, oftast välbeställda professorer, bankdirektörer och chefredaktörer. De frisinnade fanns över hela landet och bestod av folkrörelseförankrat småfolk. Det socialliberala arv med ett särskilt engagemang för ”det glömda Sverige” som nu hänvisas till, hade inte någon förankring i den stadsliberala kretsen. Det var de folkrörelseförankrade frisinnade som stod för detta. Partiets ideologiska arv har flera bottnar!
Ordet liberal är ingen partibeteckning. Det är uttryck för en personlig övertygelse. Den kan inget parti ha monopol på. Jag har inget emot att partier har ordet liberal med i sitt partinamn. Men ”Liberalerna” är bestämd form pluralis, om nu den förre skolministern har de språkkunskaperna. Det är ett exkluderande partinamn. ”Liberala Folkpartiet” hade inte varit det.
Partiet behöver förnyelse säger Björklund. Absolut! Men, när den kvartett f.d. ministrar som ledde partiet till dess sämsta valresultat i modern tid för ett år sedan sitter kvar i orört bo, då blir det nog svårt för gemene man att se förnyelsen. Och det efter att partiet i åtta år innehaft de fyra ministerposter man allra hetast åtrått – skola, EU, jämställdhet och integration.
De beslut som folkpartiets ledning tagit om åtstramningar i flyktingpolitiken – allra mest påtagligt med att förespråka tillfälliga uppehållstillstånd för de som söker skydd för sitt liv och sin säkerhet – är förvisso bevis för förnyelse, men knappast i linje med folkpartiets traditioner. Den i många folkpartisammanhang så hyllade flyktingpolitiska förkämpen under ett helt liv, Ingrid Segerstedt Wiberg, skulle inte ha varit tyst i dag. Så, visst finns det behov av att lyfta fram det liberala, när politiken inte talar för sig själv.
Socialliberalism säger Björklund i samma andetag som han förespråkar en skattereform som ska sänka den statliga skatten. Den skatt som riktas mot oss som obestridligen har de högsta inkomsterna. Riktigt i sak av flera skäl, men omtanke om ”det glömda Sverige”? Knappast!
Jag har vid mina resor runt om i landet träffat många lokala folkpartister som står mycket undrande inför vad som nu sker. Vem har frågat folkpartiets medlemmar om behovet av att byta namn? Vem har frågat partiets väljare?
Ända sedan valet 1988 har jag gång på gång rest frågan varför partiledningen så konsekvent riktat in sig på väljarna i storstäderna. Svaret har varje gång varit, att där finns vår största tillväxtpotential. Säkert riktigt, men hur ofta vid de senaste åtta riksdagsvalen sedan dess har detta givit utslag? Alldeles för ofta helt tvärtom! Våra bästa valresultat i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund har vi haft, när Marit Paulsen toppat valsedeln!
I partiets riksdagsgrupp sitter sedan valet i stort sett bara ledamöter från landets större städer. Likaså i partistyrelsen. När den ska förnyas sedan partiet tappat alla riksdagsmandat norr om Uppsala, så kommer de nya ledamöterna från Gävle, Sundsvall och Umeå! Folkpartiet var det enda partiet i Alliansregeringen med bara ministrar från Stockholm. Om man nu ska välja ett nytt partinamn, som säger vad vi är – varför då inte välja ”Stockholmspartiet”? Det partinamnet är ledigt sedan ett antal år.
Jag har alltid betecknat mig som liberal – som en identitet och inte som en partibeteckning. I själ och hjärta är jag det fortsatt, men nu kommer jag att i fortsättningen kalla mig frisinnad - det har inget parti monopol på. I kommunfullmäktige i Norrtälje är jag invald som folkpartist, det kan ingen ta ifrån mig. Man kan förneka sin historia på många sätt. Folkpartiet gör det i namn av ”förnyelse” till helgen.

Död hand över den nationella minoritetspolitiken!

Det finns en dödssynd för nya makthavare i modern politikutövning. Kolla inte hur det har varit eller med någon som varit med förut! ”Kan själv” är mottot för glada och entusiastiska nybörjare.

När Erik Ullenhag tog över som ansvarig minister för den nationella minoritetspolitiken, missade han att äska nya medel för de kommuner som stod på tur för att få ingå i förvaltningsområde för finska språket. Inför valet att behöva skjuta upp anslutningen ett år med den stora besvikelse det skulle ha inneburit, valde Ullenhag att sänka statsbidraget till kommuner i förvaltningsområden – både för de nya och för de som redan var med. Det ledde till en utbredd misstro bland landets kommuner till om man kan lita på regeringens utfästelser. Den misstron finns fortfarande kvar.

När Alice Bah Kuhnke nu presenterar sin första minoritetsbudget, så saknas påslag för de 8 kommuner som förväntat sig att få ingå i förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska från 2016. Alice Bah förklarar det med att regeringen ska göra en översyn av minoritetslagen, något som alla kritiker krävt – både minoritetsorganisationerna och Europarådet. Då får beskedet till Gislaved, Järfälla, Skellefteå, Söderhamn och Örnsköldsvik (alla finska), Luleå (meänkieli) och Sundsvall och Åsele (samiska) bli att ni får vänta några år.

Den avgörande kritiken mot hur minoritetspolitiken inte fungerar riktar sig dock mot Alice Bahs partiväns Gustav Fridolin departement. Och där har inte mycket hänt för minoritetspolitiken under de tolv månader han basat för utbildningsfrågorna. Han tycks liksom sin företrädare Jan Björklund inte ens ha tid att träffa minoritetsföreträdarna.

Vad Alice Bah missat, om hon inte bara bluffar, är att det enda som fungerar bra eller riktigt bra i minoritetspolitiken är just de kommuner som ingår i förvaltningsområden. Det är den enda riktiga framgångsfaktorn sedan Lagen (2009:724) trädde i kraft den 1 januari 2010. Den lokala processen med mobilisering av den egna kommunen till att ansöka om att ingå i förvaltningsområde och det arbete som sedan vidtar, när regeringen fattat beslut, innebär just att den nationella minoritetspolitiken successivt sätts på kartan i allt fler kommuner i Sverige. Nu läggs en död hand över det enda som fungerar bra i minoritetspolitiken för flera år framåt!

Kan det vara så att Alice Bah och den nya ledningen på departementet missat att äska behövliga medel inför årets budget? Eller har argumenten hos departementsledningen varit för svaga för att övertyga finansdepartementet? Eller är det rent av så, att den nya regeringen prioriterar miljöbilar, gratis preventivmedel  fri entré på muséer framför de mänskliga rättigheter för vårt lands historiska nationella minoriteter som Sverige folkrättsligt förbundit sig till? Oavsett vilket, är det en död hand som läggs över Sveriges nationella minoritetspolitik!

Kausaliteten i skolan

Ett antal forskare och pedagoger visar sitt missnöje på Svenska Dagbladet Brännpunkt med att Gustaf Fridolin inte river upp, vad de kallar den "Björklundska skolpolitiken". De framför att "Den sammantagna effekten av 1990-talets reformer har av flera pekats ut som orsaken till dagens situation" med de allvarliga bristerna i skolan.
Måhända klarar inte dessa professorer av att minnas, att Björklund inte haft ansvaret för skolans reformer förrän sedan hösten 2006. Det enda mer konstanta i skolpolitiken de senaste decennierna är väl vilka som varit professorer och ledare för högskolornas pedagogiska verksamhet och lärarutbildning. Kan det månne ställa frågan om kausaliteten i skolans brister på sin spets?

Har majoren dansat färdigt?

Jan Björklund svingar alltmer desperat kring sig med sin invanda kravpolitik för att få uppmärksamhet, när förtroendesiffrorna för honom faller. Nu är det integrationen som inte fungerat, därför att vi inte ställt tillräckligt höga krav på invandrarna. Fast debatten handlar ju om dem som flyr Syrien och Irak för att rädda sig undan död och förföljelse. Ett liberalt parti borde leda debatten om varför vi ska slå vakt om rätten till asyl i stället för att fiska i grumliga vatten!
Visst behöver Sverige en bättre integrationspolitik, om vi nu alls haft någon, men det handlar främst om hur vi ska öppna vårt samhälle för de som vill komma in och arbeta och bidra till välfärdens utveckling. Det är Sverige som satt upp höga murar som stänger ute.
Till skillnad från Björklund, som ständigt sticker upp sitt blöta finger i luften för att känna av vart det blåser, så utgår Birgitta Ohlsson från en tydlig och liberal kompass. Ja, majoren har dansat färdigt!

Storsvenskt hjärnsläpp!

I Sameradions partiledarintervju med Jan Björklund anser denne att det viktigast är att inte samer får vetorätt. Åsikten framförs med anledning av frågan om Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk. En fråga som folkpartiet drivit länge och senast vid sitt landsmöte i höstas ännu en gång bekräftade.
Frågan har dock varit låst då endast folkpartiet på den borgerliga sidan stått upp för att samerna ska få medinflytande över användningen av de marker som den svenska kungamakten under århundraden lagt beslag på. Av övriga partier har bara miljöpartiet och vänsterpartiet haft samma uppfattning som folkpartiet, så fram till nu har det inte haft någon betydelse vilket block som haft majoritet i riksdagen.
Ett politiskt genombrott tycktes därför vara på väg tidigare i veckan, då Stefan Löfven som förste socialdemokratiske partiledare någonsin med argumentet att "har Norge klarat av att hantera det, så borde väl Sverige kunna det" gav klartecken för att pröva ratificering. Ett rejält magplask då att Björklund någon dag senare börjar idissla frågan om samisk vetorätt. Vilka belägg har Björklund för att samerna i Norge använt ILO 169 som vetoinstrument? Norge ratificerade ILO 169 för mer än tjugo år sedan. Vilka problem har Björklund observerat i vår västra systerland?
I en valrörelse med mörka skuggor av ifrågasättande av minoriteter och de som "inte är som vi" ska Björklund akta sig för att sprida ogrundade vanföreställningar om Sveriges urfolk. Men, lyckligtvis är 'bästföre-tiden' kortare för partiledare än viktiga samhällsfrågor som frågan om urfolkens rättigheter.
Under Björklund har folkpartiet helt abdikerat från sina tidigare tydliga ställningstaganden för samers rättigheter till samernas värsta motståndare i regeringen - centern. De är farligt för ett principiellt rättighetsparti att sitta i samma knä som ett utpräglat intresseparti! Eller är det bara så, att den svenska kolonialmaktens moderna makthavare vill ha ensam vetorätt över hur de marker som deras kungliga föregångare rövat från samerna ska användas? Häleri är den juridiska termen!

De intellektuella på DN Kultur

För någon vecka sedan beskrev en medarbetare på DNs Kultur kritik av denna som angrepp på de intellektuella, vad nu det har med varandra att göra. I går skrev en av de intellektuellas flitiga härförare på DN Kultur om Jan Björklunds skolpolitik. Det fick mig att tänka på vad en mig närstående person brukar säga. "Jag är inte så förtjust i Jan Björklund, men när jag hör/läser hans kritiker, framstår han som rätt vettig."

En frihetlig smålänning

Spekulationerna var många om vem som skulle bli Jan Björklunds val till Lars Leijonborgs efterträdare som högskole- och forskningsminister. Valet blev en frihetlig smålänning - Tobias Krantz. Ett utmärkt val i sak! Dessutom glädjande att Björklund motstod påtryckningarna att göra ett mer spektakulärt val. Kanske Björklunds första riktigt stora egna beslut sedan tillträdet som partiledare. Det lovar i så fall gott.

I tider när det politiskt korrekta präglar alldeles för många ställningstaganden i politiken, är Tobias Krantz en välgörande självständig politiker med känsla för frihet och den enskilda människans förmåga att göra viktiga personliga vägval på egen hand utan samhällets pekpinnar. En viktig signal också inom folkpartiet. Valet av Tobias visar dessutom att partiet har goda statsrådskandidater också utanför storstadsområdena. Så har det alltid varit, men nu har det satts på pränt. Gott så Björklund!

God morgon!

Vi har varit för aningslösa inför utvecklingen i Ryssland, förklarar folkpartiledaren Jan Björklund vid Folk & Försvars årliga Sälenkonferens välkommet kraven på att stärka det svenska försvarets kapacitet. Om inte förr så har det ryska övergreppet på Georgien i slutet av den gångna sommaren varit en väckarklocka. Liknande tongångar hörs från en av de huvudansvariga för det gångna decenniers nedrustning, förre försvarsministern Björn von Sydow (s).

I tolv år satt jag för folkpartiet i den parlamentariska försvarsberedningen (1995-2006). Att tala om Ryssland var som att tala för stendöva öron inför varje svensk publik. Visst var övergreppet i Georgien en väckarklocka. Men, har någon hört talas om Jeltsins och Putins långt brutalare övergrepp i Tjetjenien? God morgon!

Kvarsittning eller extra stödinsatser i Almedalen?

För den som tar sommarledigt i stället för att åka till Almedalen tränger nyheterna därifrån fram med viss eftersläpning. Skolminister Jan Björklund sänkte tydligen efter viss eftertanke betyget på regeringens hantering av FRA-frågan från 2 till 1 under en utfrågning. Med tanke på betygens betydelse för fp-ledaren borde väl kvarsittning eller extra stödinsatser gälla?

På sina håll har liberalt sinnade ledarsidor i FRA-debattens efterdyningar börjat tala om miljöpartiet som de sista liberalerna. Häromdagen dök en debattartikel av en mp-parlamentariker upp i lokala Norrtäljetidningen under rubriken ”Miljöpartiet liberalerna”.

Det påminner om vad som inför valet 2006 skrevs om centerpartiet efter fp-ledningens självmål om övergångsregler för nya EU-medlemmar vid den mandatperiodens halvtid. Inte minst i Stockholm lär det ha fått mer än en liberal att tänka det tidigare så otänkbara. Det bidrog till centerledamöter i stadsfullmäktige, landsting och riksdag, som länge också varit otänkbara.

I tysk politik var länge bara en sak helt given. Hur valet än gick, så ingick liberala FDP i den regering som följde. När tyska förbundsdagen i slutet av 70- och början av 80-talet röstade om skärpta terroristlagar kunde man lita på att ett antal FDP-ledamöter följde sina samveten. Det handlade inte om höger eller vänster. Det handlade om liberal kompass. Marknadsliberalen och senare partiledaren Otto Graf Lambsdorf var framför allt just liberal.

I början av 90-talet tog debatten i FDP en ny vändning. Nu skulle FDP inte längre vara ett nischparti för de 5-10% av väljarna med liberalaste samveten. Nu skulle FDP bli ett brett allmänborgerligt parti. Traditionella liberala kärnvärden vattnades ur. Nu talade FDP om skatter och tillväxt. Inte oliberalt på något sätt. Men det handlar om en bredare väljarbas, där många inte direkt går ut till strid för liberala kärnvärden som står på spel.

Sedan FDP valde ny kurs gäller en ny sanning i tysk politik. Oavsett hur valet går, så hamnar FDP numera alltid utanför regeringen. FDP har fortfarande stabilt 5-10% av väljarna. Alla väljarundersökningar visar att de liberala kärnväljarna nu i hög utsträckning röstar grönt. Visst kan det kännas trist att ständigt bara attrahera liberala kärnväljare. Men, de är ganska trogna om de inte känner sig övergivna. Visst är lika många allmänborgerliga väljare lika mycket värda. Men, de är inte alls lika trogna och överger sin partner utan samvetskval.