Död hand över den nationella minoritetspolitiken!

Det finns en dödssynd för nya makthavare i modern politikutövning. Kolla inte hur det har varit eller med någon som varit med förut! ”Kan själv” är mottot för glada och entusiastiska nybörjare.

När Erik Ullenhag tog över som ansvarig minister för den nationella minoritetspolitiken, missade han att äska nya medel för de kommuner som stod på tur för att få ingå i förvaltningsområde för finska språket. Inför valet att behöva skjuta upp anslutningen ett år med den stora besvikelse det skulle ha inneburit, valde Ullenhag att sänka statsbidraget till kommuner i förvaltningsområden – både för de nya och för de som redan var med. Det ledde till en utbredd misstro bland landets kommuner till om man kan lita på regeringens utfästelser. Den misstron finns fortfarande kvar.

När Alice Bah Kuhnke nu presenterar sin första minoritetsbudget, så saknas påslag för de 8 kommuner som förväntat sig att få ingå i förvaltningsområde för finska, meänkieli eller samiska från 2016. Alice Bah förklarar det med att regeringen ska göra en översyn av minoritetslagen, något som alla kritiker krävt – både minoritetsorganisationerna och Europarådet. Då får beskedet till Gislaved, Järfälla, Skellefteå, Söderhamn och Örnsköldsvik (alla finska), Luleå (meänkieli) och Sundsvall och Åsele (samiska) bli att ni får vänta några år.

Den avgörande kritiken mot hur minoritetspolitiken inte fungerar riktar sig dock mot Alice Bahs partiväns Gustav Fridolin departement. Och där har inte mycket hänt för minoritetspolitiken under de tolv månader han basat för utbildningsfrågorna. Han tycks liksom sin företrädare Jan Björklund inte ens ha tid att träffa minoritetsföreträdarna.

Vad Alice Bah missat, om hon inte bara bluffar, är att det enda som fungerar bra eller riktigt bra i minoritetspolitiken är just de kommuner som ingår i förvaltningsområden. Det är den enda riktiga framgångsfaktorn sedan Lagen (2009:724) trädde i kraft den 1 januari 2010. Den lokala processen med mobilisering av den egna kommunen till att ansöka om att ingå i förvaltningsområde och det arbete som sedan vidtar, när regeringen fattat beslut, innebär just att den nationella minoritetspolitiken successivt sätts på kartan i allt fler kommuner i Sverige. Nu läggs en död hand över det enda som fungerar bra i minoritetspolitiken för flera år framåt!

Kan det vara så att Alice Bah och den nya ledningen på departementet missat att äska behövliga medel inför årets budget? Eller har argumenten hos departementsledningen varit för svaga för att övertyga finansdepartementet? Eller är det rent av så, att den nya regeringen prioriterar miljöbilar, gratis preventivmedel  fri entré på muséer framför de mänskliga rättigheter för vårt lands historiska nationella minoriteter som Sverige folkrättsligt förbundit sig till? Oavsett vilket, är det en död hand som läggs över Sveriges nationella minoritetspolitik!

På TV i kväll - en del av Sveriges verkliga historia

Kunskapskanalen på TV - där Barnkanalen sänder på dagtid - sänder i kväll ett två timmars program Tema: Jiddisch kl 20.00. Det är ett i en serie program om vårt lands fem historiska nationella minoritetsspråk. Tre sändes förra hösten och jag medverkade i det om samiska. I kväll handlar det således om jiddisch, det judiska språk som med sin grund i medeltidstyska under århundraden blandats upp med både hebreiska och slaviska ord. Före förintelsen talades jiddisch av 14 miljoner människor främst i Öst- och Centraleuropa.

Tvärt emot många vanföreställningar var Sverige i forna tider inget nationellt definierat land. Där levde människor som talade olika språk och med olika kultur sida vid sida. Finska och samiska var naturliga språk i både skola och kyrka ända fram till mitten av 1800-talet. Det trauma, som präglade det som återstod av det gamla Sverige efter den brutala klyvning som landet drabbades av 1809, gav upphov till en svensknationell strömning, där det gällde att göra Sverige svenskt och till svenskarnas rike. Här var nationalismens locktoner lika frestande som på väldigt många håll i Europa.

Allt som inte var svenskt trängdes tillbaka. Kyrka och skola rensades från de historiska minoritetsspråken från slutet av 1800-talet. En försvenskningsprocess genomfördes så effektivt, att de flesta svenskar idag inte har en aning om de brott som begicks. Mycket av den rasbiologiska forskning som vi gärna förknippar med ett grannland vid södra sidan av Östersjön hade sitt ursprung vid ansedda svenska universitet. Riksdagens beslut 1999 att erkänna de fem historiska nationella minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar och deras språk finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska var en återupprättelse av dem och det Sverige som fanns innan förnekandet började efter 1809.