KO Feldt - bliv vid Din läst!

Den mångårige finansministern och debattören Kjell-Olof Feldt ger sig in i i flyktingdebatten och blandar på numera sedvanligt sätt samman äpplen och päron. Han skyller strömmen av asylsökande från Syrien 2015 på Sveriges generösa invandringspolitik. Asylrätt och invandring är två helt olika företeelser, även om de båda handlar om utlänningar. Ungefär som konsumtion och investeringar, vilka är begrepp som gamle finansministern kan bättre.
Nej, KO Feldt, asyltillströmningen 2015 är ett resultat av ett krig i Europas omedelbara närhet som pågått längre än Andra Världskriget. Och där Europa har större historiskt ansvar för vad som ställts till än vad man i dag vill kännas vid.
Av strömmen av flyktingar från Syrien har en rännil nått fram till en fristad i Sverige. Precis så som den internationella asylrätten garanterar oavsett vad Sverige har för invandringspolitik. Men, för många av dagens debattörer om asylrätt, så var det för dem bara ett verktyg i kampen mot kommunismen. Retoriken om öppna gränser var just bara retorik för dem.

Sd-språk

Fram till 2015 klarade de flesta svenska politiska partier och media av att hålla skillnad mellan asylrätt och invandring. Invandring handlar om människor som söker jobb eller på annat sätt för kortate eller längre tid en framtid i ett nytt land. Som Oskar och Kristina från Dufvemåla.
Asylrätt handlar om att kunna ge skydd till människor som flyr hot mot sina liv och sin säkerhet. Som Willy Brandt under 2:a världskriget eller Andreas Papandreou undan den grekiska militärjuntan.
För Sverigedemokrater och andra som vill ha så få utlänningar som möjligt i Sverige är det samma sak - migrationspolitik. Sedan 2015 talar nu också övriga partier, som saknar den intellektuella förmågan eller det moraliska modet att hålla två begrepp i luften samtidigt, om just bara migrationspolitik.
Den gångna helgen tog de åter gamla moderaterna ett tydligt steg bort från den asylrätt som gällt i den civiliserade världen sedan efterdyningarna till Hitlers härjningar och Stalins förtryck. Till helgen som kommer följer kristdemokraterna i deras spår.
I Norrtelje Tidning skriver den politiske chefredaktören Reidar Carlsson att denna förflyttning kan de inte få igenom i en Alliansregering efter valet 2018. Tro det? Varför alls ge dem chansen?

Det liberala ljuset!

I den av massmedia så drastiskt och ansvarslöst uppskruvade bilden av den omfattande flyktingtillströmningen - man kanske nu också kan börja tala om en kvartalsjournalistik, där de snabba upplagorna är viktigast - så visar det sig att det ändå finns politiker som kan hålla huvudet kallt och mer än en tanke i gång samtidigt.
I Expressen Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast visar Annie Lööf (c) att det fortfarande finns liberala politiker på högsta nivå i detta land. Visst kan man diskutera enskildheter i centerns förslag, men grundsynen att värna asylrätten i mer än ord är tydlig. Och reaktionerna inom miljöpartiet på de senaste förslagen att inskränka asylrätten visar att den känslan fortsatt också är stark där.

Signalpartier

Innan Sveriges försvar började avvecklas på 90-talet fanns det s.k. signalregementen vars huvuduppgift var att säkerställa kommunikationen inom försvaret. Det är historia nu. I stället har vi i politiken fått signalpartier som är besatta av vilka signaler som skickas ut. Det verkar vara alla partiers huvudfokus. Vad som uträttas och vad som blir resultaten har klart lägre prioritet. Det viktiga är att det ser ut som man gör något oavsett hur det är i verkligheten.
Fredagens partiöverskridande uppgörelse om flyktingpolitiken är ett lysande exempel på signalpolitik. Skrämda av det till synes ökade stödet för riksdagens främlingsfientliga parti - det för de flesta oväntat stora stödet för de flyktingar som nu kommer hos de många vanliga människorna tycks inte ha samma verkan - gäller det nu att försöka ge intryck av att man gör något. Tillfälliga tillstånd för flyktingar med starka skyddsbehov är ett dråpslag mot den asylrätt som fick ett historiskt genombrott med FNs flyktingkonvention efter Andra världskriget. Men, det ska ge svenskarna intryck av att man tar situationen på allvar. Ett skolexempel på signalpolitik!

Har majoren dansat färdigt?

Jan Björklund svingar alltmer desperat kring sig med sin invanda kravpolitik för att få uppmärksamhet, när förtroendesiffrorna för honom faller. Nu är det integrationen som inte fungerat, därför att vi inte ställt tillräckligt höga krav på invandrarna. Fast debatten handlar ju om dem som flyr Syrien och Irak för att rädda sig undan död och förföljelse. Ett liberalt parti borde leda debatten om varför vi ska slå vakt om rätten till asyl i stället för att fiska i grumliga vatten!
Visst behöver Sverige en bättre integrationspolitik, om vi nu alls haft någon, men det handlar främst om hur vi ska öppna vårt samhälle för de som vill komma in och arbeta och bidra till välfärdens utveckling. Det är Sverige som satt upp höga murar som stänger ute.
Till skillnad från Björklund, som ständigt sticker upp sitt blöta finger i luften för att känna av vart det blåser, så utgår Birgitta Ohlsson från en tydlig och liberal kompass. Ja, majoren har dansat färdigt!