Det liberala ljuset!

I den av massmedia så drastiskt och ansvarslöst uppskruvade bilden av den omfattande flyktingtillströmningen - man kanske nu också kan börja tala om en kvartalsjournalistik, där de snabba upplagorna är viktigast - så visar det sig att det ändå finns politiker som kan hålla huvudet kallt och mer än en tanke i gång samtidigt.
I Expressen Att erbjuda flyktingar skydd är allra viktigast visar Annie Lööf (c) att det fortfarande finns liberala politiker på högsta nivå i detta land. Visst kan man diskutera enskildheter i centerns förslag, men grundsynen att värna asylrätten i mer än ord är tydlig. Och reaktionerna inom miljöpartiet på de senaste förslagen att inskränka asylrätten visar att den känslan fortsatt också är stark där.

Sååå illa?

Ett tjugotal s k "miljöpartikändisar" har på DN Debatt gått ut med sitt stöd till storfavoriterna till uppdragen som nya språkrör för miljöpartiet - Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson. Det finns ju fler hugade kandidater. En så kraftig manifestation brukar vara uttryck för oro i de högsta leden, att det kanske inte är givet att det blir som man tänkt sig däruppe. Lever måhända mångfalden fortfarande i miljöpartiet?

Valmatematik

En vecka har gått sedan 2010 års allmänna val. Det kändes kyligt i dubbel bemärkelse, när jag klev upp förra måndagsmorgonen. Och ändå var valutgången ovanligt väntad för i stort sett varje parti. Det är ingen hemlighet att jag själv sedan länge förordat ett samarbete över blockgränsen i mitten. Jag har därför beklagat att de gröna språkrören så målat in sig på den röda planhalvan. Kanske de kommande fyra åren kan lösa upp en del låsningar - på bägge sidor blockgränsen.

I Norrtälje uppfattar många valresultatet som ett grönt kort för att bara köra vidare som hittills. Kanske ska man se flera av mittenpartiernas tillbakagång efter flera perioders samarbete i en alltmer moderatdominerad majoritet som en varningsklocka. Moderaterna har nu 20 mandat i kommunfullmäktige mot socialdemokraternas 18. De borgerliga småpartierna har 14, men med miljöpartiet blir det 19. Det borde öppna för flera intressanta samarbetsalternativ att fundera över för partistrategerna.

I landstinget fortsätter det med all sannolikhet som hittills. Visserligen är rösterna inte sluträknade, så att vi inte vet säkert utfallet av personröster, men jag tror att det är en betydande sannolikhet för att Norrtälje den kommande mandatperioden bara kommer att företrädas av moderater och socialdemokrater i landstinget. Det återspeglar på intet vis mångfalden i Norrtäljepolitiken.

Men framför allt riskerar det i än högre grad att göra TioHundra och Norrtälje sjukhus till främst en maktkamp mellan de stora partier, som har ett stort ansvar för att verksamheten inte permanentades redan i vintras. Jag är orolig! Och förespråkarna för att dra Roslagsbanan vidare mot Rimbo försvagas betänkligt.

Röda Maria!

Redan efter tjugo minuter av den avslutande partiledardebatten på TV i kväll är det övertydligt hur långt in på den röda planhalvan som Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand förflyttat sig. Det är kommunerna och den skattefinansierade offentliga sektorn som skapar tillväxt och framtid för Sverige. Skattelättnader för de som arbetar ger inga nya jobb, men skattelättnader för småföretagare ger nya jobb. Tänk hur olika människor och deras drivkrafter kan vara i den röda tankevärlden!

Maria Wetterstrands historiska insats

Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand kan ha gjort en historisk insats i valrörelsens slutskede, genom att få den i så hög grad att handla om Sverigedemokraterna. En ödets ironi kanske, att det kan få Sverigedemokraterna att bli lika stora, eller större, än miljöpartiet.

Mera röd än grön

Dagens debatter här i landstingsfullmäktige visar hur för varje dag vi närmar oss valet i september det s k rödgröna blocket blir allt rödare till sitt innehåll. Med miljöpartiet i spetsen predikar vänsteralliansen egenregins lovsång. Det offentliga ska äga allt, om det ska fungera. Miljöpartiets makthunger gör att alla bärande tankar om alternativ och mångfald lämnats vid vägkanten i den allt mer upphaussade jakten på makten. Jag förstår att allt fler äkta gröna runt om i landet känner sig allt mer främmande för Maria Wetterstrands parti. Som en miljöpartist på lokalnivå uttryckte det: "Hon skulle kunna vara folkpartist, hon kan inta vilken åsikt som helst." Jag kan ha synpunkter på liknelsen, men förstår frustrationen.

Partiegoistiskt ädelmod

Först gick Ingvar Carlsson, Mona Sahlins egen mentor, och därefter Mona själv ut och erbjöd ett blocköverskridande samarbete i syfte att hindra Sverigedemokraterna från att kunna agera vågmästare, om det trots allt skulle komma in i riksdagen efter nästa val. I grunden ingen dum idé, men socialdemokraternas syfte är långt ifrån så ädelt det kan tyckas.

I socialdemokraternas ögon handlar det bara om att något mindre borgerligt parti skulle vara välkommet att byta sida och ansluta sig till en socialdemokratiskt ledd regering. För dem finns inte möjligheten av att moderaterna skulle kunna ingå. Erbjudandet handlar i minst lika hög grad om att hålla moderaterna utanför regeringsmaktens som att hålla Sverigedemokraterna utanför.

I själva verket skulle förståss en moderatledd majoritetsregering med också miljöpartiet fylla samma funktion att undvika vågmästarutpressning. och det skulle förståss också en majoritetsregering mellan socialdemokrater och moderater göra. Den modellen har prövats i Finland. Men i socialdemokraternas strategi utgör moderaterna som skrämselobjekt och huvudmotståndare den historiska rollen. Ädelmodet hos Ingvar Carlsson och Mona Sahlin prövas först när de är beredda att offra någon av sina traditionella positioner. Dit är det mycket långt kvar.

Miljöpartiet de röda

I diskussionen om vad som skulle kunna ske, om det hypotetiska skulle inträffa att ett främligsfientligt parti skulle bli vågmästare i riksdagen, har först fp-ledaren Jan Björklund och därefter statsminister Fredrik Reinfeldt öppnat för samarbete med miljöpartiet för att undvika en av alla oönskad vågmästarroll.

Inviten avvisas av språkröret Peter Eriksson med att avståndet till moderaterna är för stort. Uppenbarligen väldigt mycket större än till arvtagaren till Sveriges Kommunistiska Parti, där fortfarande framstående företrädare kallar sig kommunister av hela sitt hjärta. Med dem kan Peter Eriksson t o m sätta sig i gemensam regering. Men samarbete med moderaterna i en nödfallssituation för att undvika att främlingsfientliga krafter kan spela ut blocken mot varandra det är avståndet alldeles för stort för.

Tack och lov är avståndet allt större mellan språkrören och deras gräsrötter. För de som fortfarande har kvar sin anknytning till partiets rötter, är blotta tanken att miljöpartiet skulle höra hemma i ett av blocken groteskt. Forsatt Alliansstyre efter valet 2010 innebär att Peter Eriksson vare sig är minister i en vänsterregering eller språkrör.

Vart är miljöpartiet på väg?

Idag besöker miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson Norrtälje. Jag har därför en artikel i dagens Norrtelje Tidning på temat "Vart är miljöpartiet på väg?", där jag diskuterar konsekvenserna för miljöpartiets fortsatta trovärdighet i den sosseledda vänsteralliansen. Avståndet mellan miljöpartiet på riksnivå och många partiaktivister ute i landet växer för varje dag. Språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är numera bara en traditionell ingrediens på den traditionella höger-vänster-skalan.

Epokskifte!

En epok i svensk politik har gått i graven. I snart tre decennier har miljöpartiet de gröna utmanat den traditionella synen på politik. Jag är nog inte den ende i de traditionella partierna som uppskattat detta utan att alltid förstå sig på de gröna ställningstagandena i sakfrågor.

Efter valet 1998, då jag själv tvingades lämna riksdagen, inbjöds jag att delta i en debattserie i Västerbottens-Kuriren på temat den svenska mittens framtid. Jag skrev då att den traditionella partistrukturen överlevt sig själv, och att vi kunde förvänta oss stora förändringar på sikt.

På det temat bedömde jag att ett framtida liberalt, decentralistiskt, miljömedvetet, småföretagarvänligt och internationellt sinnat - även Europavänligt - mittenparti skulle kunna formas på huvuddelarna av det som då var folkpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och med viss tvekan också det dåvarande centerpartiet. Åsiktsskillnaderna i vart och ett av dessa partier var större än vad de skulle vara i ett sådant nytt mittenparti.

I närmare tre decennier har de gröna utmanat den traditionella höger-vänsterskalan. Tron på alternativ och mångfald, decentralisering och småskalighet har gjort borgerliga partier och politiker till mer naturliga partner i politiken. En del av de gröna urfädernas bakgrund i 60-talsvänstern har dock lagt beröringsångesten gentemot moderaterna som en tyngande hämsko på miljöpartiets handlingsfrihet.

Dagens partiledardebatt bekräftade slutligen att miljöpartiet de senaste tio åren utvecklats i rakt motsatt riktning. I takt med det nära samarbetet med den socialdemokratiska regeringen har gröna alternativtänkare ersatts av gröna teknokrater. Under åren 1998-2006 medverkade miljöpartiet aktivt till den mest drastiska centralisering och stordriftstänkande i svensk offentlig förvaltning i modern tid.

I jakten på praktiska lösningar på ödesbetonade miljöproblem har miljöpartiet saknat kompass att motstå storskaliga lösningar. Bensinmacksdöden som likt digerdöden härjar i svensk glesbygd har inte bekymrat de gröna teknokraterna i riksdagskansli eller regeringskansli. Oron finns däremot ute bland partiets gräsrötter, som förvirrat undrar vart partiet är på väg.

Det hör till det normala att ledande politiker drar sig tillbaka med ålderns rätt - i alla partier. Men ingenstans verkar de forna frontfigurerna så vilsna inför sitt eget partiets utveckling som i miljöpartiet. Det är väl bara kameleonten Per Gahrton som hänger med i varje sväng. Underlaget för ett nytt, i grunden grönt alternativ väntar bara på anförare.

Om miljöpartiets beröringsångest inför att komma för nära moderaterna är lika stark som någonsin, så markerar den nya vänsteralliansen att någon sådan beröringsångest inte finns inför det parti, där ledande företrädare fortfarande väljer att kalla sig kommunister.

Den nya vänsteralliansen avslöjar med all tydlighet miljöpartiets svaghet. Höstens medlemsomröstning om partiets syn på EU-medlemskap - som jag i sak välkomnar - påverkades nog av att en och annan miljöpartist trodde att omsvängningen var en förutsättning för att få komma in i regeringen. Någon månad senare släpptes Lars Ohly in i gemenskapen utan att behöva tumma en millimeter på EU-fientligheten.

"Sin egen väg"

"Sin egen väg" sjunger Lalla Hansson i en av sina klassiker. I Ljusdals-Posten läser jag att László Gönczi lämnar Miljöpartiet de Gröna – eller numera Gråa enligt László. Den utlösande faktorn är Miljöpartiets medlemsomröstning om EU-medlemskapet, men László ser det snarare som kulmen på en lång tids anpassning till något som ligger väldigt långt från vad grundarna tänkte sig. Och László är inte ensam bland dem. Kvar finns snart bara Per Gahrton - politikens ständige kameleont. Tvärvändningen i EU-frågan är nog inget hinder för hans comeback i EU-valet.

Det är få svenska politiker jag känner samma respekt för som László. Vi har ofta varit oense i dagspolitiska ställningstaganden, men i botten har legat en bred grundläggande värdegemenskap. Politik handlar väldigt mycket om att kompromissa. László kan den konsten också, vilket jag som kommuntjänsteman i Ljusdal hade möjlighet att följa från första raden. Men för att kompromissen inte bara ska bli ett politiskt hantverk för nästan vad som helst, krävs en grundläggande övertygelse som håller i alla väder. Den besitter László.

Skilsmässan mellan Miljöpartiet och László är logisk. Under senare år har jag hos allt fler miljöpartister sett inte bara förvåning utan också skepsis i ansiktsuttrycket, när jag – den etablerade folkpartipolitikern – berättat om vännen László. Ja, det gäller förståss de där uppe eller på väg uppåt i partiet. Ute bland gräsrötterna delar fortfarande många Lászlós starka grundsyn. Inte sällan har han därför med framgång kunnat utmana partiledningen på Miljöpartiets partistämmor.

Miljöpartiet blir fattigare utan László. När de Gröna växte fram som alternativet i svensk politik var just alternativtänkandet en grundbult. Småskalighet var ledstjärna. Det är en svunnen tid för dagens gröna karriärpolitiker. Under tio år av regeringssamverkan med Göran Persson ställde Miljöpartiet upp på den mest omfattande centraliseringen av svenskt samhällsliv. Stordrift i domstolar och skatteförvaltning var ingen grön stötesten.

Den omfattande utslagningen av bensinstationer i landets glesare bygder – inte bara i Hälsingeskogar utan också i Roslagens kust- och skärgårdsbygder – lämnar de gröna storstadspolitikerna helt oberörda. Grönt kräver storskalighet. Motståndet mot tätare samverkan mellan svensk politiks stordriftspolitiker och Miljöpartiet är inte störst hos de Gröna. Miljöpartiet är inte längre Alternativet i svensk politik – bara del av ett ganska traditionellt alternativ.