Hur länge får Kristersson sitta kvar?

Ulf Kristersson är djupt besviken. På C och L enligt vad han säger, men förståss på sina egna ute i landet som så tydligt visat att den gemensamma värdegrunden för Alliansen inte alls var så given som C och L utgått ifrån. Kristersson säger att Alliansen har goda förutsättningar att göra mycket bra ute i landets kommuner. Javisst, men i Staffanstorp t.ex. så är det Kristerssons egna partivänner med Skånes partidistrikt bakom ryggen som helt oprovocerat valde Sd och inte Alliansen för sitt fortsatta styre. Frågan är hur länge Kristersson med trovärdighet kan sitta kvar för ett Moderat Samlingsparti som flyttar sig allt mer i högerpopulistisk riktning. Och den frågan bekymrar Kristersson än mer.

Inte riktigt som man trott!

Riksdagsvalet 2018 blev precis så dramatiskt som man kunde befarat. I det allra närmast dött lopp mellan de två blocken. Det som till slut blir störst är också just det, störst!
Den enda rimliga slutsatsen av detta är förståss att blockpolitiken överlevt sig själv. Ett bärkraftigt regeringsalternativ bör hämtas i politikens mittfält, över blockgränsen. Men, så resonerar ju inte partistrategerna. Då handlar det om det egna partiets framtid - inte Sveriges.
Men, resultaten för partierna blev inte lika dramatiska som man kunde trott. Visst gick sverigedemokraterna fram rejält, men blev med marginal varken riksdagens näst största parti eller ens i närheten av de 20% som partiet sett som golv och inte tak. Nu kan det också vara slut på gnället om att Sd alltid underskattas. Denna gång överskattades de. Med råge!
Ett betydligt bättre valresultat än befarat gjorde det parti som med Stefan Löfven burit statsministerposten. Klart störst!
Valets stora förlorare är moderaterna. Inget parti förlorade till närmelsevis så stor andel av sin väljarkår från 2014 som de. Och då var det ett förlustval. Visst vore det anmärkningsvärt om valets största förlorare besätter statsministerposten! Tala om att inte lyssna på väljarna!

men, visst kan det kännas lockande!

I Expressen argumenterar den moderata riksdagskandidaten Ann Heberlein för ett förbud mot tiggeri. Hon tillägger att "Det går inte att förbjuda otrevliga företeelser" men ser inte det som ett skäl mot tiggeriförbud.
Och när man följer Ann Heberleins rallarsvingar kan man inte låta bli känslan, att visst vore det lockande att kunna förbjuda "otrevliga företeelser"! Men, man kan åtminstone låta bli att rösta så att hennes parti får för mycket att säga till om.

Sd-språk

Fram till 2015 klarade de flesta svenska politiska partier och media av att hålla skillnad mellan asylrätt och invandring. Invandring handlar om människor som söker jobb eller på annat sätt för kortate eller längre tid en framtid i ett nytt land. Som Oskar och Kristina från Dufvemåla.
Asylrätt handlar om att kunna ge skydd till människor som flyr hot mot sina liv och sin säkerhet. Som Willy Brandt under 2:a världskriget eller Andreas Papandreou undan den grekiska militärjuntan.
För Sverigedemokrater och andra som vill ha så få utlänningar som möjligt i Sverige är det samma sak - migrationspolitik. Sedan 2015 talar nu också övriga partier, som saknar den intellektuella förmågan eller det moraliska modet att hålla två begrepp i luften samtidigt, om just bara migrationspolitik.
Den gångna helgen tog de åter gamla moderaterna ett tydligt steg bort från den asylrätt som gällt i den civiliserade världen sedan efterdyningarna till Hitlers härjningar och Stalins förtryck. Till helgen som kommer följer kristdemokraterna i deras spår.
I Norrtelje Tidning skriver den politiske chefredaktören Reidar Carlsson att denna förflyttning kan de inte få igenom i en Alliansregering efter valet 2018. Tro det? Varför alls ge dem chansen?

De gamla moderaterna!

I takt med att de moderata lokalpolitikerna monterar ned Anna Kinberg Batra som partiledare framträder nu moderaterna åter som de gamla "hederliga" moderaterna. Den öppenhet och förståelse för Sveriges roll i världen som präglat både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt sopas nu bort när man i flyktingpolitiken ska mota förlusterna till sverigedemokraterna. Borta är de liberala stråken som karaktäriserade de "nya" moderaterna.
De övriga borgerliga partierna har däremot intagit nyare positioner än de traditionella i flyktingpolitiken. Folkpartiet men särskilt kristdemokraterna i mer restriktiv riktning medan centerpartiet åtminstone centralt med Annie Löf är det liberala ljuset i mörkret på den borgerliga sidan. Man får bara hoppas att Annie kan stå emot när också hennes lokalpolitiker börjar kröka rygg i snålblåsten runt flyktingpolitiken!

Ansvar och taktik

Vid avslutningen av sin regeringsdeklaration förklarade den nye statsministern Stefan Löfven med darr på stämman, att det är dags för samling och ansvar. Detsamma gör nu också de lokala s-företrädarna, också i Norrtälje. Budskapet riktar sig till centern och folkpartiet.
Men, varför det är just de två mindre partierna som ska ta ansvar framgår inte. I sin regeringsförklaring listade Löfven ett antal rejäla snytingar mot just dessa två partier. Ingen bra start för ett samarbete, om det nu alls är seriöst menat från socialdemokraterna. Man kanske bara vill ha någon syndabock, om det egna äventyret går i kvav.
På den andra sidan är moderaterna på många håll, också i Norrtälje, ute med krav på sammanhållning på den borgerliga sidan. Men, det fanns ingen gemensam linje eller aktivitet från de borgerliga i årets valrörelse i Norrtälje. Tvärtom framhölls att man gick till val var för sig på sin egen politik, och att sedan valutgången får visa vad det finns för alternativ.
Både socialdemokrater och moderater håller både på riks och lokalt, också i Norrtälje, på sin grundstrategi. De ska på vardera sidan vara det enda huvudalternativet i politiken med den andra som huvudmotståndare. Det står och faller deras politiska arbete med.
Men, om nu talet om att ta ansvar och sluta vara taktiska ska kunna tas på allvar, så vore det väl minst lika naturligt att de två stora partierna i det uppkomna läget samtalade med varandra om ansvar och framtiden. Gemensamt skulle det ha en stabil majoritet.
Men, då hävdar båda partierna - i rent taktiskt egenintresse - att då skulle det inte finnas någon opposition förutom Sverigedemokraterna. Vad då? Skulle inte folkpartiet, miljöpartiet eller vänsterpartiet kunna driva en aktiv oppositionspolitik? De är ju all tre idépartier med lång erfarenhet av att vara i opposition. Centern, då? Ja, det är svårare att sia om. Centern är ju traditionellt inget idéparti utan ett intresseparti, och har alltid varit skickliga på att hitta okonventionella lösningar för att hålla sig kvar vid köttgrytorna.

Partiegoistiskt ädelmod

Först gick Ingvar Carlsson, Mona Sahlins egen mentor, och därefter Mona själv ut och erbjöd ett blocköverskridande samarbete i syfte att hindra Sverigedemokraterna från att kunna agera vågmästare, om det trots allt skulle komma in i riksdagen efter nästa val. I grunden ingen dum idé, men socialdemokraternas syfte är långt ifrån så ädelt det kan tyckas.

I socialdemokraternas ögon handlar det bara om att något mindre borgerligt parti skulle vara välkommet att byta sida och ansluta sig till en socialdemokratiskt ledd regering. För dem finns inte möjligheten av att moderaterna skulle kunna ingå. Erbjudandet handlar i minst lika hög grad om att hålla moderaterna utanför regeringsmaktens som att hålla Sverigedemokraterna utanför.

I själva verket skulle förståss en moderatledd majoritetsregering med också miljöpartiet fylla samma funktion att undvika vågmästarutpressning. och det skulle förståss också en majoritetsregering mellan socialdemokrater och moderater göra. Den modellen har prövats i Finland. Men i socialdemokraternas strategi utgör moderaterna som skrämselobjekt och huvudmotståndare den historiska rollen. Ädelmodet hos Ingvar Carlsson och Mona Sahlin prövas först när de är beredda att offra någon av sina traditionella positioner. Dit är det mycket långt kvar.